Stannar till i Kiruna för lunch. Det är fullt runt borden på restaurangen så jag frågar en ensam herre om jag kan slå mig ner.

”Gärna det, trevligt med sällskap”, säger han och jag parkerar jackan och hämtar maten. Knappt har jag slagit mig ner så bjuder han helt utan krusiduller in mig till ett samtal.

”Jaha, är du här och jobbar eller är du på semester?” Tydligen ingen tvekan om att jag är utsocknes.

”Jag har varit i Riksgränsen på ett jobb och nu ska jag till flyget”, svarar jag.

”Vad har du gjort då?” frågar han intresserat. Så jag berättar om introduktionsutbildningen inför säsongen och alla sköna människor jag träffat på Lapland Resorts. Han frågar på och sen flyter samtalet på om turism i allmänhet och internationell turism i Kiruna i synnerhet.

”Kom och sitt här och prata med oss”, säger mitt bordssällskap till två herrar som letar plats. Så får jag av Gunnar och de andra två lära mig en massa om Kiruna. Om den unika situationen att vara en plats utan arbetslöshet, men också hur svårt det är när alla skriker efter arbetskraft och inga bostäder finns att få. Det blir ett sånt där minnesvärt trivsamt samtal och jag lämnar motvilligt bordet för att åka till flyget. Tack Gunnar och alla ni andra sköna människor jag träffade den här resan, som ännu en gång effektivt punkterade myten om den ordkarge och inbundne norrlänningen.

Katarina Bergström

DELA INLÄGG