Skatteverket vill gärna framstå som en modern servicemyndighet - på samma gång offensiv och hjälpsam. Nu verkar man kunna skörda frukterna av ett storytellingprojekt i Mälardalen, läs den här sanna historien om värdskap i praktiken:

Älskade Skatteverket?!

Jag heter Kim Karlsson, är 28 år och egenföretagare. Jag har en enskild firma och sysslar med konsultverksamhet inom olika former av design. Det finns vissa saker här i livet som får mig att känna relativt grov ångest; silverfiskar, reggaemusik, tandläkarbesök och hål i strumporna är några av dem. Skatteverket är en annan. En isande klump i magen varje gång jag får ett kuvert med deras vertigo-inspirerade logga, en anonym bomb redo att brisera: Har jag betalt för lite skatt? Är mitt företag under granskning? Ska jag in på förhör? Jag känner mig bevakad, ständigt trippandes på tå för att undvika misstag. Ännu värre är det att besöka Skatteverket. Ett gråmonotont inferno av hålögda handläggare, omöjliga blanketter, multipla små kölappar och en byråkrati så oändlig att jag får svindel bara av att tänka på den.

Så, jag kan säga att jag inte var speciellt motiverad att infinna mig på Magnus Ladulåsgatan 67 den där onsdagen för att plocka ut det personbevis jag behövde för att komplettera min visumansökan till Kina. Jag såg framför mig milslånga köer, blanketter, fullmakter från fan och hans moster, ståendes i lysrörens sjukliga sken i timtal med kallsvetten klibbandes i pannan. Döm om min förvåning när jag klev in genom snurrdörrarna och möttes av en äppelkindad, leende kvinna med armarna utslagna och ett band över axeln med texten: "LÅT mig hjälpa DIG". Min första reaktion – spring för livet. Men jag lät mig motvilligt slussas in i lokalen. När jag såg mig omkring hade den beige-gråa inredningen och plastmattorna ersatts av inbjudande gröna toner, stora krukväxter (inte plast!), moderna, granitgråa fåtöljer och soffor. Ljuset var varmt och lugnt, samtliga i personalen såg ut som om de kommit direkt från en spaweekend och nummerskylten plingade mjukt.

Jag blev tillfrågad om mitt ärende och slussades fram snabbt och smidigt till en disk där inte mindre än tre väna kvinnor väntade ivrigt på att få hjälpa mig. En knappade på datorn, nästa joggade iväg och hämtade i skrivaren, tillbaka till och häftade ihop och sedan den tredje som stämplade och skrev under. Klart. Jag stod som ett fån med dokumenten i handen och tittade på tre leende kvinnor som frågade om jag behövde hjälp med något annat. "Nej, det var nog bra så", mumlade jag. De tackade än en gång för att jag kommit på besök och påminde mig om att gärna gå in på hemsidan och lämna feedback.

När jag gick gatan bort var jag fortfarande lite osäker på vad det var jag just upplevt. Hur hade Sveriges i särklass läskigaste myndighet blivit en gästvänlighetens hemvist? Bytte de chef från satan till gandhi? Har den tidigare förbittrade och till synes hjärntvättade personalstyrkan ersatts av bullmammor som luktar kattunge? Vem har lyckats förvandla lokalen från psykhems-chic till något som liknar en bättre hotellobby? Frågorna var många, och det skall sägas att jag fortfarande är skeptisk. Kanske vill de bara lura mig? Sätta upp en drömsk fasad och sen BAM höja skatten med 10%? Jag har faktiskt ingen aning. Men en sak vet jag med säkerhet, jag kommer troligtvis att ha aningen mindre dödsångest nästa gång jag skall besöka Magnus Ladulåsgatan 67.

Tack Kim för att du ville berätta!

kkform.sthlm@gmail.com

kkform.tumblr.com

DELA INLÄGG