I en värld som ständigt är påkopplad, full av information och ett konstant sorl av röster och ord, kan denna lilla berättelse vara en tankeställare. Tack Peter Adolfsson för att du delade med dig av det Sture Linner berättade för dig om tiden i New York när Dag Hammarskjöld var generalsekreterare i FN:

Det var ofta väldigt spännande middagar där Greta Garbo helt plötsligt kunde dyka in. Det hade sin charm att få se henne och andra av denna världens stora, men den middag som jag minns med största glädje och med största tacksamhet var av ett helt annat slag.

Dag Hammarskjöld kom själv och öppnade. Jag hörde Bach inifrån biblioteket. Han sa: ”Låt oss gå till bords”, vi satte oss till bords, det spelades Bach och det sades ingenting. När vi hade ätit färdigt sa han att vi skulle gå in i biblioteket och där bytte han till Chopin.  När klockan blev framåt elva så reste jag mig och tackade, han följde med till dörren och så sa han: ”Ja, jag vill bara att du ska veta en sak, att vårt samtal i kväll hör till de finaste jag tycker vi har haft på väldigt länge.”

Vi hade alltså varit tillsammans hela kvällen och jag hade inte sagt ett ord annat än tack för i kväll och han hade inte sagt mer än låt oss gå till bords.

Men denna tystnad denna stillhet och denna musik gjorde det här till en oförglömlig högtidsstund, en förunderlig våg av gemenskap bortom alla ord.

Berättat för Jan Gunnarsson

(Citatet är ur boken Vägmärken av Dag Hammarskjöld)

DELA INLÄGG