Djur är inte människor. Men även en häst behöver få vara mer än bara en i mängden. Tack Birgitta i Båstad för ett fint exempel på att det är precis lika viktigt att bli sedd och bekräftad som individ som att vara del av en gemenskap. Det gäller både djur och människor.

”I Båstad fanns det tidigare ett företag för turridning med islandshäsar. Såväl vana och relativt ovana ryttare kunde boka en ridtur i den fantastiska naturen på Hallandsåsen. När ryttarna anlände, gick de tillsammans ut i hagen med arrangören som delade ut hästarna i tur och ordning.

”Du kan ta den hästen”, sa han och pekade runt i flocken. Varvid ryttaren fick en grimma och gick för att fånga in den tämligen ointresserade hästen.

I flocken fanns en riktigt fin liten fuxpojke som hette Blossi. Han var i islandssammanhang ganska ung, bara sex år och hade bara gått som turhäst i ett halvår. Att han hette Blossi hade han ingen aning om. Han refererades ju bara till som ”den där hästen”.

När verksamheten skulle flytta till Småland så valde jag att köpa just Blossi. Anledningen var att jag under den ointresserade ytan hade identifierat en häst med egenskaper som nyfikenhet, samarbetsvilja och mycket fina steg. Det tog inte många dagar förrän Blossi plötsligt insåg att han hade ett namn och någon som brydde sig om honom. På några veckor gick han från anonymitet till att verkligen vara någon.

Kerstin då 9 år blev hans fasta punkt i tillvaron och när hon eller någon ur vår familj närmar sig hagen lyfter han högt på huvudet för att svara på våra tillrop. Vi ropar nämligen alltid hästarnas namn när vi närmar oss och de vet vem de är. Idag känner han till och med igen bilen.

När vi kommer till hagen är det alltid Blossi som kommer farande först - lika glad varje dag för att han är någon. Syns jag så finns jag.”

Text: Birgitta Sjöberg

DELA INLÄGG