Värdskapsbrevet nr 1, 2004

Välkommen till ett nytt Värdskapsbrev och god fortsättning på det nya året.

I vår lilla smedja av värdskapsprojekt arbetar vi med olika idéer som belyser hur värdskap kommer till stånd. Ett sånt projekt är en bok med den preliminära titeln Äntligen måndag?!, skriven av Katarina Bergström & Jan Gunnarsson.

En bok som lyfter fram tankar om hur vi finner ett arbete där vi får utveckla våra talanger. Vad ställer vi för krav på arbetet idag och vad innebär det att plötsligt bli tvingad att börja om?

Stora frågor som i slutändan alla berör det värdskap vi bjuder resten av världen.

Artikeln nedan är en personlig beskrivning av Katarina Bergström om vad som händer när frågorna kring arbete drabbar en människa. Texten kan ses som ett smakprov ur boken Äntligen måndag?!

Vi önskar intressant läsning!

Hör gärna av dig med synpunkter om innehållet till info@vardskapet.se

Att finna värdskapet i sig själv

av Katarina Bergström

Många människor trivs inte på jobbet. Hur kan det komma sig? För en del är arbetet frukten av en målmedveten strävan. För andra har omständigheter styrt och resultatet blev som det blev.

     I bästa fall innebär otrivseln inte mer än en vag olustkänsla. Allt är inte perfekt, men uthärdligt. Ibland dyker det upp frågor svåra att besvara och man får leva med grubbel och funderingar. I värsta fall påverkar det hela ens liv och hälsa.

Våra liv gestaltar sig på olika sätt, vi har olika bakgrund, miljö och förutsättningar. En del arbetar för att leva, andra lever för att arbeta. Men drömscenariot, ett arbete där man trivs och får utlopp för alla sina talanger, det vill väl alla ha?

     “… sen är det ingenting som hindrar att ni kombinerar arbete med försörjningsjobb. Brödjobben kommer också att räknas in“, säger arbetsförmedlaren och byter bild i sin PowerPoint-presentation och fortsätter prata.

     Jag tittar mig runt i konferensrummet där vi sitter ett tjugotal arbetslösa kulturarbetare på obligatoriskt informationsmöte. Vad tänker de på? Själv fastnar jag på ordet brödjobb och missar minst två av bilderna medan jag funderar på innebörden i det han just sagt.

     Såvitt jag vet betyder ordet arbete ungefär så här: en stadigvarande sysselsättning som ger tillräckligt med betalning för att man ska klara försörjningen. Men ett försörjningsjobb måste väl vara precis just det? Vad är det som skiljer “brödjobb” från ett riktigt arbete? Arbetsförmedlaren bläddrar vidare i sin presentation. Jag missar ännu mer information medan jag grubblar över det där med definitionen av arbete. Dessa frågor som snurrat i mitt huvud under en längre tid. Vad är egentligen arbete - en mänsklig rättighet eller en förbannad skyldighet? Ett sätt att betala hyran och maten? Ett basbehov som i grund och botten handlar om en längtan efter mening? Eller bara ett nödvändigt ont?

En generationsfråga

Min son flyttade hemifrån när han fyllde nitton. En dag ringde han och ville ha lite hjälp att göra en budget. Jag blev förstås både glad och smickrad över förtroendet. Utgångspunkten var hur mycket det kostar att leva: hyra, mat, försäkringar, allt det där trista. Jag trodde naivt att det handlade om hur mycket grabben skulle få över i månaden att roa sig för. Jag kom själv mycket väl ihåg hur det var när jag var ung. Pengarna ville aldrig riktigt räcka till. Hur mycket skulle han nu behöva jobba för att få det att gå ihop? Det visade sig att sonen tänkte på ett helt annat sätt. Han undrade hur LITE han skulle behöva jobba för att klara sig. För som han uttryckte sig: “Om jag jobbar för mycket har jag ju inte tid att göra det jag tycker är roligt.”

I min generation är arbete så självklart. Man ska göra rätt för sig. Arbete betyder identitet, status, pengar och självförverkligande. Att jobba så lite som möjligt stämmer liksom inte in i bilden. Jag blev rejält provocerad och det säger förstås mer om mig än om honom. Det skiljer trettio år mellan oss och arbete betyder inte samma sak för honom som för mig. Han har bilden klar för sig ur sitt perspektiv. Jag har väl egentligen aldrig riktigt tänkt efter tidigare. Inte ens när jag efter många år med riktigt bra jobb, fann mig själv på ett jobb där jag vantrivdes. För mig krävdes tuffare tag. Först i arbetslösheten fick tankarna komma till ytan. Arbete är en sak när man har det och en annan när man inte har det.

Jag är vad jag gör

Det är lätt att sätta likhetstecken mellan sig själv och sitt arbete. Blir man arbetslös ligger det nära till hands att samtidigt känna sig värdelös. Det blir liksom ingenting kvar. Men det är förstås inte sant. Kompetensen och erfarenheten har man kvar oavsett anställd eller inte. Ibland kan den ofrivilliga arbetslösheten öppna upp för möjligheter som inte skulle ha visat sig annars. Det var i alla fall vad en god vän sa när han försökte stötta mig när jag blev arbetslös. Jag sa att du som aldrig varit arbetslös fattar ingenting. Jag hade precis berättat för honom om det som jag tyckte var värst i hela situationen, det jag kallade den andra frågan. Han såg ut som ett frågetecken själv, så jag förklarade:

     “Tänk dig att du gör en ny bekantskap genom jobbet eller på en kurs eller en fest. Vilket sammanhang som helst. Självklart vill du veta vad personen heter, så du frågar eller hur? Det är första frågan.”

     “Och den andra, vad sysslar du med?”

     “Just det. Och vad kan jag svara? Ingenting.”

     Jag tror att jag är långt ifrån unik som upplever att min identitet är starkt kopplad till det jag arbetar med. Vi är många som inte funderar så mycket på det och än mindre ifrågasätter det. Men behovet att stärka identiteten är väl inte det enda orsaken till att jag jobbar? Visst har jag andra motiv och drivkrafter, men vilka då? Ja, varför arbetar jag egentligen?

     Kan det vara så att självkänslan är beroende av att bli bekräftad av andra människor på jobbet? Känna att man behövs, inte bara av familj och vänner. I arbetet finns stora möjligheter att ge uttryck för sig själv och utöva engagemang. Vi hoppas att vi ska bli belönade i någon form, att arbetet ska ge oss det vi vill ha - pengar, njutning, berömmelse, makt, kunskap, oberoende, en bättre värld eller glädjen och tillfredställelsen av kreativt självförverkligande.

Stephen R Covey skriver om motivation i boken Att leva och verka till 100%: “En av de största insikterna på de mänskliga motivationernas område är att tillfredställda behov inte är motiverande. Det är bara de otillfredsställda behoven som är motiverande. Näst efter fysisk överlevnad så är psykologisk överlevnad – att bli förstådd, bejakad, bekräftad och uppskattad – människans största behov.”

Hur hjälper jag andra

I dag verkar personlig tillfredställelse och självutveckling ha gått om makt, status och lön som drivkrafter. Om det är “bättre” eller “sämre” kan diskuteras. I vilket fall som helst är det lätt att fastna i komfortzonen. Fast jobb, fint kontor, bra lön, villa, ny bil, status och respekt. Man är framgångsrik enligt den gängse definitionen. Bekvämt och tryggt, men det är inte säkert det räcker. Om man inte realiserar sin fulla potential på arbetet gör man varken sin arbetsgivare eller sig själv rättvisa.

     Att ha ett framgångsrikt arbetsliv handlar om något mer än försörjning, status och prylar. Det handlar också faktiskt om mer än den personliga utvecklingen och att förverkliga sig själv. För nog skorrar det lite illa i öronen när Li Skarin i TV-programmet Paradis lite cyniskt konstaterar: “Idag räcker det inte att äta, sova, jobba, äta, sova, jobba. Alla ska förverkliga sina inneboende möjligheter. För visst är det det som driver oss upp ur sängen i novembermörkret? Ett slags onani. C-uppsatsen, projektet, presentationen. Mitt ego, min prägel, mitt avtryck på den här planeten.”

     Vad är det då för komponent som fattas? Inte är väl människor själviska i grund och botten? Vi behöver varandra, vi är här på jorden för att hjälpa varandra. Tänk om ledtråden till ett meningsfullt arbetsliv ligger just där? Författaren Elisabeth Kübler-Ross har genom sin forskning och sitt arbete med nära-döden-upplevelser kommit fram till sin allra mest grundläggande slutsats, att mänskliga varelsers största behov är verklig, villkorslös kärlek. I boken Livets hjul skriver hon: ”Jag brukar säga till människor att om de vill ha ett gott liv ska de träffa sina val med den villkorslösa kärleken framför ögonen genom att fråga sig: hur hjälper jag andra med den här handlingen?”

Ett gott liv. Vem vill inte ha det? Var och en har sin definition av det goda livet, sina behov att tillfredställa. Det kan vara värt att fundera en stund, vad är min motivation att arbeta? Vad känns viktigast för mig och hur ser det ut idag?

När stolen dras undan

När jag tittar tillbaka i mitt förvärvsliv finns det speciellt ett tillfälle när jag önskar att jag hade ställt mig den frågan själv. I november 2002 fanns det inte längre något hopp för företaget där jag arbetade. Det stod med all önskvärd tydlighet klart för alla. Utom för chefen som samtidigt ägde företaget. Han greppade efter varje halmstrå på väg mot den oundvikliga konkursen. Under tiden jobbade jag och min kollega Liselott på så gott det gick, ingen av oss varken ville eller vågade säga upp oss. Utan oss två anställda hade det inneburit slutet för verksamheten. Inte ville vi ta på oss det ansvaret. Till slut hade vi ältat problemen så mycket att vi inte orkade prata om det längre. Vi såg ingen utväg och kunde inte kommunicera med vår chef. Bara en transportsträcka återstod till arbetslösheten.

     Att söka jobb som inte fanns, var en deprimerade sysselsättning. Att bearbeta gamla kontakter, gav inget resultat. Utbildning? Varför inte? Men vad och hur? CSN gav beskedet att 46 år innebar likhetstecken med “nästan för gammal för studielån”. Nedslående rubriker i tidningen om en bransch i kris. Före detta arbetskamrater, kompetenta, erfarna och nu arbetslösa precis som jag.

Hur det kändes? Jag var inte bara orolig och rädd. Jag var fullkomligt panikslagen. Låg vaken i nattmörkret och gruvade mig för att stiga upp. Tankarna snurrade runt, runt. Hur ska det gå, vad ska jag göra? Nu handlade det om mycket mer än bara ett jobb. Vem är jag egentligen? Vad gör jag här? Vart är jag på väg? Vad är meningen med mitt liv?

Tid att tänka efter

Väldigt många av oss ägnar minst häften av vår vakna tid till arbete. Arbetet är oftast förutsättningen för den andra hälften ledig tid. Att bli arbetslös innebär en stor omställning. Inte minst för att det frigörs en massa tid. Det är svårt att tackla alla frågor och funderingar om livet som dyker upp när man inte är upptagen av att arbeta. När företaget slutligen gick i konkurs och jag blev arbetslös på riktigt, kände jag det ibland som om arbetet bara varit ett sätt att hålla mig sysselsatt. Fullt upp hela tiden för att slippa se hur tomt och meningslöst livet egentligen var. Jag minns hur jag ringde till en klok väninna och beklagade mig.

     “Du ska vara glad du”, sa Ulla.

     “Vad då glad?”

     “Det är ju så det är. Det är inte mer än så. Var glad att du får den här möjligheten att se det. Många har fullt upp med jobbet, bilen, båten, familjen. Vi gör allt för att ha kontroll över livet. Vi ser till att vi är fullt upptagna hela tiden så vi slipper tänka efter. Se det här tillfället som en gåva.”

Mitt katastrofläge - en gåva?! Jag kände mig varken hjälpt eller gladare av det samtalet. Men det blev en utmaning att börja tänka efter. En utmaning att försöka hitta fler infallsvinklar på min situation. Alternativa sätt att se på saken, precis som Ullas.

     Ett sätt blev poesi, hur märkligt det än kan låta. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av poesi. Men där fick jag inte bara en ny vinkel utan snarare en ny dimension. Poesi utger sig inte för att ha några svar. Man får inga förklaringar. Men poesi kan förmedla en känsla av vad det är som händer. Den kan formulera frågor och uppmaningar i oss, och kan till och med vara lite riskabel att läsa.

     Baksidestexten på Roger Housdens Ten poems to change your life säger:

     “This book is dangerous. Great poetry calls into question not less than everything.”

     I sin tredje bok i serien talar han om en av livets stora utmaningar som vi har gemensamt. Nämligen att hitta ett arbete som uppfyller oss, infriar vår inbyggda potential, som ger oss utlopp för vår kreativitet, som ger oss försörjning och som gör skillnad. Och hur svårt detta är. Han menar att poesi faktiskt kan vara till stor hjälp. Ingen vet vad det är som är bäst för just mig men:

     “… powerful words may be just the nudge you need to tip you over the edge into the fulness of a life that has been waiting for you all along.”

Arbete eller livet?

En av de stora utmaningarna för mig i den här processen har varit att inte bli nedtryckt och kvävd av den stora allomfattande rädslan som väcktes i mig när jag blev utan arbete. Rädd för att stå utanför, rädd för känslor av mindervärdighet och meningslöshet. Rädd för ensamhet. Rädd för att fatta fel beslut. Rädd att inte duga. Men bättre ändå i detta läge är att släppa fram rädslorna i ljuset än att trycka ner dem i mörkret. Min erfarenhet säger mig nu att det är viktigt att inte låta sig skrämmas av alla de tankar och frågor som väcks när det gungar i förvärvslivet. Det är oundvikligt att de kommer. Kanske är det något att vara tacksam för. Bättre att tänka till lite extra medan tid finns att faktiskt göra något åt det.

     Arbete eller livet? Nej, det handlar om arbete och livet. För många av oss är de tätt sammanlänkade. När det handlar om arbetslivet så handlar det också på sätt och vis också om meningen med livet. Eller åtminstone meningen med mitt eget liv.

Text: Katarina Bergström

Boken Äntligen Måndag?!, kommer att beröra några av de stora och svåra frågorna i arbetslivet. Som till exempel: Hur finner jag det arbete som bäst tar tillvara mina talanger? Var finns det arbete där jag kan bjuda omvärlden på äkta värdskap? Och att vägen dit kan vara både krokig och oväntad är Katarinas berättelse ett gott bevis på.