VÄLKOMNA ALLT...?

I mitt senaste värdskapsbrev (du kan läsa det här), skriver jag om att välkomna allt. En provocerande tanke. En av kommentarerna kom från Maria som tyckte att det var konstigt att använda ordet "välkomna" i samband med en allvarlig sjukdom. Jag kan hålla med om det. Mitt svar blev så här:

"Du kommer aldrig att få synen tillbaka", sa läkaren i en film, när patienten vaknade upp efter en olycka. Jag brukar fundera på hur jag skulle vilja hantera den situationen om det var jag som låg där i mörkret. (Det är såklart omöjligt att veta hur jag skulle reagera, om det blev verklighet, men som ett exempel).

När jag tänker välkomna, menar jag inte "wow, vad kul, jag kan inte se", utan mer att lära sig leva tillsammans med något. Att se verkligheten som den är. Och att inte stöta bort en situation som dyker.

Det är samma sak med döden. Visst låter det konstigt att välkomna något sådant, vem vill dö? Fast det kommer vi alla att göra, så det är nog bäst att välkomna det faktumet. Om vi inte ser döden som en vän, utan fiende, så kommer vi ständigt att leva i rädsla för den, under det enda liv vi fått. Likt en trollslända som under sitt korta liv skulle ägna dagarna åt att oroa sig över slutet. Det är först när vi välkomnar att döden är en del av livet, vi kan leva fullt ut.

Ett annat bra exempel på att välkomna, är min relation till Sverigedemokraterna och den förändrings- och främlingsrädsla de och många i Sverige står för. Jag kan välja att vägra se det, fördöma det och till och med bara vara allmänt förbannad på det hela. Stänga av TV:n så fort någon av dess röster dyker upp i rutan. Eller att bejaka och välkomna faktumet att dessa krafter finns. Så jag beställde två böcker om främlingshat och om Sverigedemokraterna. Jag talade med Jimmy Åkesson, Sverigedemokraternas ledare, på tåget häromdagen. Allt för att förstå vad de är och vad de vill. Utifrån denna kunskap kan jag möta deras och andras uppfattningar.

Främlingsrädsla finns i Sverige. Och förändringsrädsla. Det är inget vi ska sopa under mattan och tro att det då försvinner, utan ta samtalet om vilket samhälle vill vi ha, det monokulturella, a lá Sverige 1950, eller ett mångkulturellt a lá Sverige 2009?

Det är nog så att det finns rädsla för det nya och annorlunda även i mig. Att det är något jag måste välkomna upp på scen för att kunna se det rakt i ansiktet och hantera det, inte låta dessa insikter ostört få krypa runt i mörka gränder inom mig.

Jag håller med om att det inte är alldeles enkelt att använda ordet "välkomna" i sammanhang som sjukdom och förlust.

Detta var ett försök att förklara lite mer vad jag menar.