MÖTA DEN LEDSNE SOM EN MORMOR

"Åh min lilla älskling, titta vad som hände! Du har skrubbat ditt knä på trottoarkanten, lilla plutten; låt mig få pussa det onda, kom så sätter vi oss här borta och ser lite på TV. Och titta vad jag hittade; lite av din favoritglass, du ska se att det snart är bra."

Istället låter det oftast så här:

"Alltså, låt oss sortera ut fakta här. Kan ni fylla i i vilken vinkel och hastighet ni kom mot trottoaren vid skadetillfället.  Hade ni adekvat skyddsutrustning på er i enlighet med användarmanualen för just denna typ av rullskridskor?"

Hittade jag på söndagsmorgonens surfrunda.

DET STORA I DET LILLA

Med andan i halsen sätter jag mig på 56:ans buss, glad över att jag hann. Då ser jag den äldre damen med käpp som försiktigt tar sig upp på bussen, letar nogsamt i sin handväska, hittar kortet och visar leende upp det för den unge chauffören som nickar bekräftande. Långsamt går hon bak i bussen mot en ledig plats. Vi skulle ha lämnat hållplatsen för ett par minuter sedan. Jag ser hur killen bakom ratten, med hjälp av sin backspegel följer varje steg hon tar. Till slut har hon satt sig. Bussen börjar rulla.

Det är något stort över det.

Träffar son med hotellambitioner senare på kvällen.

"Gör du något i ditt arbete som du inte behöver?"

Lite undrande tittar han på mig.

"Jovars, rätt mycket".

"Som?"

"Som att vi har geléhallon på disken och när jag har lite tid över brukar jag lägga ner några i en liten platspåse med hotellets namn på som jag ger till gäster som checkar ut".

"Fint", säger den stolte pappan.

"Jo, det är uppskattat och...."

"Och?"

"Det blir ju lite mer med dricks".

Det är något bra över det.

ETT ORD BETYDER MER ÄN TUSEN BILDER

Satt på tåg 535 och tänkte på betydelsen av hur vi benämner saker och ting. Någon hade ropat ut att det skulle bli biljettvisering. Visering...lät som vi skulle passera en landsgräns under andra världskriget.

Minns från tiden i Åre när Benny undrade varför vi sa att det fanns 100 nerfarter, "låter som en garagenedfart i storstan, vad är det för fel på backar eller pister". Hepp.

De flesta vill nog hellre vara kollega än personal.

Vem vill inte arbeta på Chokladfabriken, ett företagshus i Kalmar.

Åka med Tåg 535. Varför inte Astrid Lindgren Express?

Vem vill inte hellre bo på Pussgatan än Bussgatan? (Ibland kan man ju leva med att det finns klottrare).

MERA KUL FÖR SAMMA PENGAR

Lämnade fina Borgholm idag efter föreläsning för 70 härliga läkarsekreterare i regionen. Hann precis till Kalmar och tåget mot Alvesta, där vi rullade in en timma senare, för byte till X2000 mot Stockholm. Då fick jag klart för mig att det varit något trassel söderöver och att tåget var kraftigt försenat. Väl på tåget gick det lite sakta ett tag. Grannen suckade högt, "ska det vara så förbannat svårt att hålla lite tempo". Själv tycker jag att det är otroligt att tågen går överhuvudtaget. All den teknik som ska funka, inte bara i järnraketen utan alla spår och växlar som ska ligga rätt och tåg som ska köras om och inte på. För att hjälpa honom från en hjärtattack drog jag till med, "man får ju åka längre tid för samma pris". Svårt att avgöra från grymtet till vänster om han tyckte jag var lustigkurre eller en idiot.

Igår blev det ersättningsbuss mellan Härnösand och Sundsvall. Lövhalka var skälet. Svårt att bromsa. Samma sak igen, "jävla SJ, kan dom inte sopa bort dom där löven, så vi slipper åka buss". "Fast säkerheten...och för samma pris får vi åka både tåg och buss, rena åkbandet". Inget vidare gehör där heller.

Läste just att SJ startat en Service Academy. Heja dom!

I morgon bitti ska jag till Tällberg 0744.

Hoppas jag.

HJÄLTARNA I HÄRNÖSAND

Idag talade jag inför närmare 800 människor inom socialförvaltningen i Härnösand. Så här står det på deras hemsida:

"Ett självklart mål för oss på Socialförvaltningen, är att alla som kommer till oss skall känna sig välkomna och trygga i sin situation - och i vårt gemensamma arbete!"

Anders, den engagerade projektledaren för en större satsning, "Etikåret", hämtade mig vid tåget kvällen innan och berättade lite om verksamheten.

"Vi tar hand om de gamla, de dementa, de funktionshindrade, missbrukare och andra som inte har det så enkelt. De som jobbar här gör ett fantastiskt arbete, många gånger i all osynlighet. Vi har något som heter Det Goda Exemplet, för att lyfta fram kollegor som gör det lilla extra. Senast var det några som räddade en halvt förlamad människa från att brinna upp".

"Brinna upp!?".

"Jo, han tappade cigaretten i knäet. Det tog eld. Men tack vare medarbetarna, som kände att något var fel lyckades de rädda killen från att...ja brinna upp".

I morse 0830 klev jag upp på scenen och tittade ut över havet av människor som bänkat sig på Stora Teatern. Jag såg mest kvinnor. Jag tänkte vilket otroligt viktigt arbete alla dessa gör, hur mycket det betyder i samhället. Jag tänkte att det är tragiskt att vi andra inte visar mer uppskattning för det hela, i form av löner och annat. Och vilket oerhört privilegium det var att stå där och möta alla dessa människor som skurit ut några timmar ur sin jäktade värld. Jag hoppades i hela mig att det jag skulle tala om verkligen skulle betyda något för dem, att de skulle lämna lokalen fyllda av energi och glädje. Att mitt sätt att säga tack skulle vara att vara så bra jag någonsin kan.

Sedan sa jag;

"Hej, jag heter Janne".

EN DAG I EN FÖRELÄSARES LIV

Fredag. Vaknar 0510. Bränner mig i duschen. När kommer elektrikern och kopplar på den nya belysningen? Lagt fram kläderna kvällen innan för att få sova några extra minuter. Ser att det är ett litet hål på ena strumpan men orkar inte byta. Ner till taxin som hämtar 0535. Centralen, tack. Sitter med en deppig Dagens Industri på Arlanda Express 0550 och tycker att de har gjort ett jäkla bra jobb med tågprodukten och servicen mellan city och flygplatsen. Heja dom! Står i säkerhetskontrollen vid pass 0620. Har två laptops i väskan. Rekordet är tre, förklarar säkerhetskillen, bara så jag inte ska känna mig för kaxig. Vill inte säga att jag problem med min standard och tagit med en äldre i reserv. Piper när jag går igenom bågen, får order om att ta av mig skorna. Fasen, hålet har blivit större. Kl 0700 taxar SAS-planet ut med riktning Oslo. Landar prick 0800 prick på Gardemoen. Tar mig till Avis. We try harder. Ber killen bakom disken rita upp på en karta hur jag ska köra till Römsvog. Ja vell, så ritar han pilar fram och tillbaka och ringar in ortsnamn jag ska passera. De må ta en timma och en halv. God tur. Hittar bilen efter ett tag, en pigg Golf Diesel. Luktar ny. Ger mig ut på E6 mot Lilleström som står i den första ringen. Pilarna pekar åt alla håll, men efter ett tag mellan kartan och vägen hittar jag rätt spår. Sedan gör jag några misstag, i form av telefonsamtal på väg mellan ringarna. Vägen smalnar av, antalet kor ökar oroande och jag upptäcker att jag kört några mil fel. Kör tillbaka. Lyssnar på radion om folk som har gjort dyra och lustiga taxiresor. En för femtio tusen. En annan på besök i Stockholm som beställde taxi från hotellet till en restaurang, 48 meter längre bort, osv. Kommer fram till Zen Resort & Spa. Världens nyaste anläggning mitt ute i naturen. Wow! Upptäcker fullt med skor i entréhallen. Inser att det är tofflor med öppen front, som gäller.

Kommer till konferenslokalen med invikt strumpa och träffar trevliga Kjersti som anlitat mig. Det är pause, men vi ligger lite etter, kan du köra till 13 istället för kvart på? Inga problem, säger tidsoptimisten. Funkar bra med att köra på svenska, bara några ord som inte stämmer, typ mallig. Hur förklarar man skillnaden mellan det och stolt? Vi har riktigt roligt, jag och publiken. Tillbaka i den pigga tysken. Marginalen till flyget tillåter inga felkörningar, alltså ingen telefon. Bara radio, nu med ett reportage om en nyöppnad restaurang, där gästerna ligger i gynekologstolar och äter biff. Kanske kreativiteten går lite väl långt ibland. Kommer fram till hyrbilsparkeringen 1430. En rödjackad tjej står ett par bilar bort, ger henne nyckeln och får ett förvånat tack. Kubbar in i terminalen och tänker att hon kanske inte alls var från de som försöker hårdare. Vakten i säkerhetskontrollen undrar nog vad det är för lustig typ som frågar om det passerat någon med tre datorer på senaste tiden. Kommer fram till gaten där boardingen precis påbörjats. Lyfter prick 15.00. Luftgropar. Minns en tidningsrubrik häromdagen "SAS TAPPAR PASSAGERARE". Dock inte mig, så strax efter fyra sitter jag på raketen in till city. Hinner ringa några samtal och svara på ett par mail. Tar tunnelbanan sista biten och är hemma kl 17 prick.

"Haft en bra dag", frågar hustrun som kommer nästan samtidigt.

"Kalas, och du?"

"Toppen, har du sett att du har ett hål på strumpan".

"Ja".

VECKANS PEYMAN

Den omarbetade nyutgåvan av boken Det goda värdskapet som kommer senare denna månad, inleder vi med en lång berättelse om Peyman Nawab, busschauffören som är ett levande exempel på vad värdskap är. 

Idag fick jag detta av Inger Granberg från Umeå.

"Jag har en fantastisk berättelse om Peyman
(busschauffören här i Umeå. En kväll för ett par år sedan ringde det på dörren i min lägenhet. Jag hörde att det ringdes på alla dörrar i trapphuset och trodde förstås att det var nån försäljare, men när jag öppnade stod denne Peyman där!

Han bad om ursäkt för att han störde och undrade om jag väntade eller hade fått besök denna kväll av någon som kommit med flyget.. Det var nämligen så att en passagerare i hans buss hade berättat han/hon skulle besöka någon i stadsdelen Berghem (kanske fått vägbeskrivning från bussen) och sedan glömt en väska i bussen... Därför gick nu denne man runt i området - bärande på väskan som han ville hitta ägaren till....Det är väl ytterligare bevis för hur serviceinriktad Peyman är!?"

Tack Inger! Tack Peyman!

EN RIKTIG GODING!

Det kommer en flod av filmklipp och bildspel på webben. Ibland blir det riktigt bra. Här är en goding om hur man kan skapa mervärde för sig själv och kunderna i jobbet på en livsmedelsbutik. Tack Peter Pettersson för tipset. Njut!

AND-LIGHET PÅ VÄG TILL JOBBET

Det brukar börja lite olika. De flesta morgnar går jag till jobbet med känslan av att hela världen bara står och väntar på att göra ens dag till succé. Bara njuter av allt det vackra och alla underbara människor jag ska möta.

Vissa startar sämre, glömmer mobilen, missar bussen, folk som tränger sig och allt det där, ”börjar bra det här, det blir Världen mot Janne”.

Jag verkar inte vara ensam att gå till jobbet med tankar, utmaningar och problem. Härom morgonen mötte jag en man som i full fart framåt skrek i sin mobil något om att hans dator var försenad ”en hel jävla vecka, inget mindre än en katastrof!”, och föreslog att den han skrek till skulle dra till… ett ställe varmare än Bali.

Den sista biten till min skrivarstuga går jag över Strömbron, den mellan Kungsträdgården och Gamla Stan. Där ligger dom, framför allt under den kalla delen av året.

Änderna.

Det går jäklarimig inte undvika att le inombords när man passerar kvackarna. Försök själv. Tänk på något allvarligt, samtidigt som du härmar en, och se vad som händer!

Waäck-waäck-waäck. Eller hur, nog fasen log du lite därinne? Om inte, sa du det inte högt!

Då slår det mig att värdskap är alldeles för viktigt för att det ska bli till något allvarligt. Det finns nog med krångel, präktighet och allvar i den här världen. Det måste finnas utrymme för spontanitet, kreativitet, humor, glädje…att vara människa, helt enkelt. Våra liv blir inte vackra för att vi är perfekta, våra liv blir vackra för att vi lägger hjärtat i det vi gör, sa en indisk guru jag träffade för ett år sedan. Så sant.

"SÅ GÖR VI PÅ GOTLAND"

Kul det här med att vara med Blogg. Första dagen kommer ett uppmuntrande mail från vännen Per Nordström i Sarasota, Florida, som tipsar om en artikel i Aftonbladet, där en busschaufför, kommer till jobbet och upptäckter att han inte kan starta bussen. Thanks Per!