ÅRTAL OCH MÄNNISKOR

En sightseeingbåt passerar i den smala kanalen, där jag sitter och skriver, en eftermiddag som tydligt signalerar att sommaren är över. Ombord fullt av människor i rader, alla med svarta hörlurar runt kepsar, hattar och hår. Man kan säkert välja på flera språk, skulle gissa i alla fall engelska, tyska, franska, spanska och möjligtvis ryska. Vad får de höra? Antagligen vem som regerat landet vissa år, namn på hus, ett intressant sjöslag och hur många som bor i staden. Varför vill någon veta det? Jag åker till världens ände och får veta av en guide att det 1411 bodde en kung vid namn Chompole och som hade 10 fruar och 50 barn och att han mellan all barnproduktion hann med att grunda öns huvudstad, Chompolia. Och att 42% av öns export är sockerrör. Jaha.

Jag ser några av de hörlursklädda på båten vinka lite artigt till mig på bänken och jag svarar med min högra hand. En känsla av att de alla är kidnappade och diskret försöker signalera ett "hjälp" till mig, utan att guiden ska upptäcka försöket och skjuta dem, kryper på.

På andra sidan kanalen går en ung kvinna i röd rock, modell lackröd. Hon skjuter på en slimmad vagn innehållande ett barn som inte vill sluta skrika. Minst 10 gånger hör jag henne säga, "såja,såja, du ska snart få mat", "såja gubben, du ska snart få mat". Efter ett tag sätter hon sig på en bänk, tar upp barnet och låter sitt bröst tysta det.

Jag tänker; varför ger vi våra barn mat? För att de ska bli stora och resa till andra sidan jorden och få höra om en fertil kung som grundat en stad. Jaha.

Så jag startar en guidefirma. Jag ska välkomna alla tyskar, franskar, italienare, addorrianer och amerikaner, utan ett enda årtal och vem som ritat ett visst hus. Istället ska jag berätta om att vara människa i det här landet. Om frågorna vi går med, om glädjestunderna, om melankolin, om drömmarna, om att vi föder upp våra barn så att de bland annat kan lära sig när en stad grundades. De ska få fråga mig vad som helst, kanske inte vissa intima detaljer, men allt annat. När jag är färdig ska de tänka att vi alla är likadana, bara lite kultur på ytan skiljer oss åt. Sedan kan de åka hem och berätta för alla andra. Att "de är likadana som oss, de där uppe". Ett guidebolag som förändrar världen, en turistgrupp i taget.

När jag tittar upp har rödrocken och vagnen försvunnit. Jag kan sikta ännu ett skepp fullt med årtal, matas fram i kanalen.

Sedan cyklar jag hem och lagar middag.

TANKE PÅ SÖNDAGSMORGONEN

Det är bra att kunna se på sig själv med lite humor, då kommer man alltid att ha roligt.

"TURKOS, VADDÅ TURKOS?!"

Fick ett mail från Anna som halkat in på min blogg och undrade vad jag menade med att vara turkos. Kan man ju undra om man inte hängt med i bloggandet. Jag förklarade för henne att det handlar om ett tillstånd, med vilka ögon vi ser på oss själva och världen utanför. Att vara i harmoni med sig själv och livet, helt enkelt. För att vara lite tydlig gjorde jag en en uppställning som beskriver att vara turkos eller grå, vilket då ska symbolisera när vi inte är i harmoni. (Misstänker att Anna kommer att skicka ett nytt mail med frågan, hur går man från grå till turkos. Ska fundera i helgen...).

GRÅ                                                     TURKOS

IGÅR/MORGON                                      IDAG

FRÅNVARANDE                                       NÄRVARANDE

ORO                                                    HARMONI

UTIFRÅN IN                                           INIFRÅN UT

BRIST                                                  ÖVERFLÖD  

AVUNDSSJUK                                        AVUNDSFRISK

DOM                                                   VI

NÅN                                                   JAG

DELAR                                                HELHET

EGENNYTTA                                        TJÄNANDE

IGNORANS                                          ANSVAR

LIKGILTIGHET                                      OMTANKE

KONFLIKT                                           DIALOG

ARROGANS                                         NYFIKENHET

LIDANDE                                             HARMONI

KUNDER                                             MÄNNISKOR

PROBLEM                                           MÖJLIGHETER

FATTIG                                               RIK

Någon som vill fylla på listan?

EN TANKE FÖR DAGEN

"Det viktiga är inte att du förändrar dig, utan att du verkligen välkomnar dig själv. Då kommer allt att förändras".

Smaka på den.

PÅ VÅRAN PLANET

Forskarna beräknar att det finns över 100 miljarder galaxer i universum, en del talar om 1 biljon, alltså 1000 miljarder galaxer. En av dessa är vår galax, Vintergatan, som består av miljarder med stjärnor och planeter.

På en av dessa, jorden, finns 200 länder och snart 7 miljarder människor. I ett av dessa länder bor 16 miljoner fördelade på ett stort antal regioner och städer. I en av dessa, ca 45 minuter norr om Amsterdam, satt jag för ett par timmar sedan med en kopp kaffe på en uteservering.

Och då. Precis där, av alla platser i universum, är det en som tutar på en annan som hade stått lite för länge, efter att det blivit grönt. Plötsligt står en servitris vid mitt bord och leende undrar om  jag önskar något.

De skulle bara veta därute, att det finns människor här.

DET VIKTIGASTE FÖRST

Efter föreläsningen i Uppsala idag kommer en engagerad kille fram och säger:

"Tänkte på det där du sa om att betyg kan ta en till en anställningsintervju, men att man får jobbet på något annat, social kompetens, och så".

"Ja, så tror jag nog att det är", säger jag och undrar vart han är på väg.

"Jag kommer ihåg när jag var recentior i Uppsala..".

"Re...?", jag ser ut som ett frågetecken.

"Recentior, det betyder att man är ny student".

"Visste jag inte".

"I alla fall på dagen då vi skulle börja så var vi alla samlade i aulan och någon dignitär, rektor eller något höll ett tal. Det var inte så många som lyssnade precis, tills hon kom till sista meningen.

"Och vad kan hon ha sagt som fångade ert intresse?", nu var jag nyfiken.

"Jo hon sa;

"till slut ett råd, låt inte studierna stå i vägen för studentlivet".

Finns mycken visdom i Uppsala.

ATT VÄLKOMNA EN TÅGFÖRSENING

"Välkomna allt, du menar ALLT?"

"Jopp, och ALLA", ler jag.

"Och hur fasen skulle det se ut?"

"Annorlunda".

Min vän skakar på huvudet, som om hon mött en tokstolle, och fortsätter.

"OK, låt mig testa det. Ens vän visar sig vara en mördare. Välkomna honom? Eller, någon trampar en på foten, välkomna det med? Tåget försenat en timma, välkomna det? Kom igen!"

"Varför inte ta i lite till, du får besked om att du har en allvarlig sjukdom...".

"...som jag glatt ska välkomna, eller..?". Hennes skratt visar att hon inte är särskilt övertygad.

Jag börjar lite försiktigt.

"Ta tåget, du sitter där och hör i högtalaren att ni är kraftigt försenade, varför inte välkomna det?"

"För att det är för jäkligt att tågen är försenade, inte är det gratis att resa heller, och så kanske man ska på ett viktigt möte". Hon lägger armarna i kors.

"Fast inte kommer du fram snabbare för att du sitter där och beklagar dig?"

"Nej, det så klart, men vad fasen..". Nu lägger hon det ena benet över det andra.

"Är det inte bättre att välkomna situationen som den är, istället för att sitta och gnälla över hur det borde ha varit?"

"Man är väl inte mer än människa?"

Jag känner hur hon inser vart jag är på väg.

"Jag vet att det är lätt att säga, men ärligt talat vore det inte bättre och skulle det inte vara värt att fundera på saken".

"Kanske det, men jag fattar inte, ingen vill väl ha en tågförsening?"

"Jag menar inte att man ska sitta och hoppas på det, men hur man möter situationen när den uppstår".

"Och då ska man välkomna den? Vad menar du förresten med att välkomna?".

"Att konstatera att det är så och gilla läget".

"Gilla läget?"

"Det sa man i lumpen, att "gilla läget", acceptera det, utgå från att det är som det är och inte drömma om att det var något annat".

"Låter lite passivt, om jag får säga vad jag tycker, mesigt".

"Ja, kanske det kanske, det kan ju dessutom vara så att det som först verkar som ett problem kanske är precis tvärtom".

"Det säger du", jag ser hur hon undrar vad som ska komma.

"Som den rätt kända berättelsen om den kinesiska bonden för många hundra år sedan. En dag kom en vildhäst och hoppade över sängslet till hans hage. På den tiden var en häst en stor rikedom och snabbt var grannarna där och förklarade, "vilken tur, tänk en häst". "Hur vet man att det är tur", sa bonden och drog sig i skägget, "hur vet man det?" Dagen efter hoppade hästen ut och försvann. Grannarna kom nu och sa, "tänk vilken otur, ena dagen har du en hästa dag är den borta". Men bonden sa, "hur vet man att det är otur". Så gick det några dagar så kom hästen tillbaka, tillsammans med fem andra hästar. Och fort var grannarna där och utbrast, "men vilken tur, nu har du sex hästar!". Han drog sig i skägget och sa, "hur vet man att det är tur?" Några dagar senare skulle hans son rida in en av vildhästarna och det gick så illa att han for av och bröt ryggen. Och säkert som bara den var grannarna tillbaka, "men vilken otur!". Bonden förklarade ännu en gång, "hur vet man att det är otur?". De häpna grannarna gav sig hem.

Så gick det en månad då en general med sin här kom till byn och krävde att alla unga män skulle följa med. En vecka senare hade alla gått under i ett slag utanför byn. Ännu en gång kom grannarna, "men vilken tur att han ramlade av hästen och bröt ryggen". "Jo just det, sa bonden, hur vet man vad som är tur och otur?"

Hon hade inte hört berättelsen förut, och verkade tycka om den.

"Du menar att en tågförsening kan vara något positivt?"

"Vad vet man?".

"Ok, men en allvarlig sjukdom?"

"Ja, man får nog anstränga sig lite, det kan jag hålla med om. Fast jag läser rätt ofta om de som har sett, till och med en allvarlig sjukdom som något bra, framför allt efteråt har den förändrat deras liv till det bättre".

"If you make it", fyller hon i.

"Jo, det är såklart. Men kanske ändå, säg att man får besked om en elak sak och läkaren ger dig ett år att leva..".

"Fy fasen...".

"Jo, visst, vem vill höra det, men frågan blir hur man förhåller sig till den elaka därinne i ens kropp".

"Förhåller sig, jag tror att man mest är ledsen och förbannad, typ "varför just jag?"

"Säkert, men om man skulle se elakingen som en gäst...".

"Och välkomna den...nej nu tror jag att du..."

"Fast gäster försvinner ju efter ett tag! Och vad blir bättre av att vara förbannad på den, livet och allt, är det inte bättre att välkomna situationen?".

"Låter som något som är jävligt lätt att säga, tills man står där".

"Jag vet, men ändå, ska man inte försöka?"

"Och då tror du att den elaka checkar ut och försvinner, låter lite upp i det blå", fnyser hon.

"Nej, det vet jag inget om, men vad jag menar om man har ett år, hur vill man leva det?"

"Jovisst, inte vill man bara vara förbannad i ett år".

Nu tar jag och skruvar upp tanken ett varv.

"Jag tänker att det finns lite olika faser när något händer. Den första är att välkomna situationen som den är. Att inte försöka bortse från hur det är. Den andra är att skapa en insikt om vad det handlar om och varför den uppstått.

Den tredje är att agera insiktsfullt.

Den fjärde är att låta situationen försvinna.

"Ja det är ju ett sätt, såklart, jag tror jag förstår vad du menar", säger hon, nu inte längre med armarna i kors.

"Min tanke är att alltid först välkomna allt och alla. Att ha det förhållningssättet. Jag har en kompis som alltid säger: "Vikken jäkla tur", oavsett vad som händer.

"Vikken tur att det börjat regna. Då blir bönderna glada.

"Vikken tur att det var en stor nota. Då blir det bra med lön till alla som arbetar på den här krogen".

"Vikken tur att det var fullt på teatern. Då kan vi gå och prata om livet istället.

Att leva så.

Välkomna allt.

ATT KOMMA TILL JOBBET

Det småregnade lite i den 18 gradiga luften på lördagskvällen. Det kändes varmare när jag stod där tätt tillsammans med de 20 000 andra iförda samma gröna tröja med texten "Midnattsloppet 2009". Startgrupp 2 hade minuten innan vinkats iväg och vår grupp började tränga ihop sig av löpare som ville komma någon meter närmare startlinjen. Det är dånande rockmusik, tre unga tjejer står på en scen och får oss alla att värma upp, "we will - we will -rock you", i hopp om att klara knän, lår och ledband.

När jag stod där tänkte jag på mitt mål för loppet. Att springa hela vägen. Bara det. Om jag så skulle komma fram och alla människor, förutom ett tidningsbud, var borta, så skulle jag springa hela vägen. Någon kan tycka att det är ett futtigt mål. Det håller jag med om. Men sett i perspektivet att jag totalt slarvat bort sommarens träning inför den här kvällen, så var det ett bra mål. (Jag hade kubbat några kilometer ett par gånger veckan innan, med det var det hele).

"Kom igen nu alla ni härliga löpare, låt oss ha roligt", dundrade det i högtalarna precis när vi fick grönt ljus och snöret for upp.

"Inte gå", hann jag säga till mig själv när jag gav mig av på en mil asfalt, med en och annan uppförsbacke.

Men så hände det som brukar hända. Man dras med i en lång grön orm. Det uppstår en gemenskap. Inte bara bland oss gröntröjade utan med publiken, alla tusentals utmed banan som hejar på en, allt ifrån "kom igen", "hejsan gröna, är ni klara,...", till några med ölburk som skriker, "rör på fläschket daa, ha, ha". Allt detta gjorde att mitt "springa-hela-vägen" mål försvann ur sikte. Jag bara sprang med. Fick en långt bättre tid än jag föreställt mig.

Dagen efter, med viss påminnelse om loppet i baksidan av mina lår, såg jag dokumentären om hur de gjorde Amadeus, den fantastiska filmen om Mozart. De berättar om känslan att få spela in scener i det operahus där Mästaren själv en gång stått. "Det lyfte oss till höjder, vi knappt trodde vi kunde nå", sa såväl skådespelare, koreografer som regissören.

Tänk att komma till arbetet där man springer med sina kollegor mot samma mål. Utmed vägen står kunder och partners och hejar. I en lokal som är lika inspirerande som Södermalm, sent en augustikväll?

Hur långt kan man komma då?

TVÅ FRÅGOR PÅ VÄGEN

Behöver vår värld mer eller mindre av medkänsla, gemenskap och samverkan?

Vill, kan och hur bidrar jag till det?

Rätt svar belönas med inre glädje, mening och harmoni.

ATT LEVA UTAN ORO

Efter föreläsningen i Karlshamn idag, kommer en man fram.

"Tänkte på det där du sa att inte släpa med sig massa oro till ett möte", säger han och drar handen genom det ljusa håret.

"Ja, man ju i alla fall försöka", klämmer jag i med.

"Jag brukar berätta en liten historia om hur onödigt det kan vara med oro, vill du höra den?"

Vem säger nej till något sådant.

"Jo, om man oroar sig för sin hälsa, så kan man ju hålla sig frisk och då är det ju inget att oro sig över, eller så blir man sjuk. Om man blir sjuk så kan man ju bli bättre, och då är det ju inget att oroa sig över, eller så dör man. Och dör man kan man ju antingen komma till himlen, och då är det ju inte något att oroa sig över, eller så kommer man till helvetet. Och kommer man till helvetet så kommer man bergis träffa alla sina gamla kompisar som sitter och spelar kort över en öl.".

"Och det är ju inte så mycket att oroa sig över", skrattar jag.

"Precis, därför är hela oroa-sig-projektet onödigt", säger han glatt.

Ja, om nu inte ens slutet är något att oroa sig över, vad är det då för vits att göra det över något annat.

Bättre att hitta en gräsmatta att hoppa barfota på.