FEM FRÅGOR TILL MARIANNE

Jag träffar vännen Marianne Lygnersjö och ställer mina frågor om arbete till henne.

Vad är du? Spachef på Sjögården Spa & Konferens på Orust.

Vad gör du? Jag jobbar med att få folk att komma till vårt Spa och att de ska må gott, så att de berättar för andra att det är ett himla bra Spa, så vi kan överleva och utveckla oss.

Hur gör du det? Ser till att ha bra personal. Använda min erfarenhet som spaterapeut och massör för att se till att det finns ett bra utbud av behandlingar och diverse aktiviteter. Jag möter kunder och "säljer in" Spat. Sedan jobbar jag med behandlingar för jag är världens bästa massör och dessutom leder jag olika aktiviteter som qi gong och yoga.

Varför gör du detta? För att det är roligt att organisera, hjälpa människor och bygga upp en verksamhet som ett Spa. Att se till att människor trivs är viktigt för mig ända sedan barnsben, det ska se fint ut, lukta gott och så. Att vara glad, inte ta livet så allvarligt, det är för viktigt för det.

Och om du skulle arbeta med något annat?

Då du, skulle jag bli konståkningsprinsessa.

HUNGRIG OCH DÅRAKTIG

Undrar hur många gånger jag tittat på det här talet av Steve Jobs, grundaren av Apple och Pixar. (Det var han som lockade VD:n för Pepsi till Apple, med frågan; "ska du fortsätta sälja sockervatten, eller vill du vara med och förändra världen?)

Han talar vid avslutningen på Stanforduniversitetet. Har du inte sett det, lägg en stund och bli inspirerad.

http://www.youtube.com/watch?v=D1R-jKKp3NA

Vad slår det?

TID ATT MÖTAS

Minns hur det var förr i tiden, när första facsimilatorn (?) kom. Jag bodde i Åre och turister började fråga efter en fax..."ehh...jag tror att det finns en såndär på Åregården...men jag är inte säker". Det gick några år så började mobiltelefoner dyka upp. I små lådor med handtag, man bar runt. Över torget i Åre satt många sprättar och höll en telefonlur i sin bil, för att verka lite märkvärdiga. På den tiden, det måste vara 20 år sedan, skrev man brev. För hand. Gick till en postlåda och något som hette postkontor och skickade det, express, om det var viktigt.

Resten är som man säger "history". Idag möts vi mest elektroniskt genom epost och mobiltelefoner. Faxarna finns snart inte kvar, även om lyckas bita sig fast lite var stans här i världen.

För några år sedan, när jag arbetade på det svenska turistrådet, skulle jag skicka ett fax till Rolf på vårt kontor i Milano. Han skulle i sin tur se till att en återförsäljare skulle få en kopia. För säkerhets skull ringer jag upp Rolf för att kolla att allt var ok.

"Ciao, Janne, jovisst har fått faxet, går över med det i eftermiddag".

Något förvånad säger jag:

"Går över... kan du inte bara faxa det?"

"Vi gör inte så här, skapar ingen bra kontakt"

"Kontakt?"

"Si, här i Italien är det mänskliga mötet viktigt, att se varandra i ögonen, så jag går över med faxet. Dessutom blir det ju inte en kopp kaffe och ett trevligt samtal om jag bara stoppar in det i en maskin".

Risken med all teknik är att vi tappar kontakten med varandra. Vi sitter tre meter från kollegan och kommunicerar via e-post. Och ingen har tid längre.

Det finns en fin historia om en liten grabb som ringer till sin pappa på jobbet och frågar hur mycket farsan tjänar i timmen.

"Va, hur mycket jag...du jag sitter i ett möte...vi får talas vid i kväll..."

Några timmar senare sitter den ambitiöse pappan i en taxi på väg till nästa viktiga möte, när telefonen ringer igen.

"Pappa, hur mycket är det du tjänar på en timma".

"Hej gubben, vi får ta det när jag kommer hem...måste rusa till ett möte".

Senare på kvällen kommer pappan hem och sätter sig vid hemdatorn för att kolla igenom all epost.

Plötsligt står den lilla grabben där.

"Pappa, kan du inte berätta hur mycket du tjänar i timmen"

"Va, det var då ett väldigt intresse för hur mycket jag tjänar, du är rolig du"

"Hur mycket är det, som du tjänar?"

"Tja vad kan det vara, kanske två hundra, eller nåt.

Sonen tar fram sin öppnade sparbössa och frågar sin pappa, som återvänt till datorn:

"Pappa hur mycket tid får jag för 45 kronor".

NYÅRSLÖFTEN, NÅGON?

Hittade detta i Dagens Industri, vilka tagit det från tidningen Computer Sweden. Handlar om 7 signaler om när man är på för hög växel i arbetet. Något att tänka på inför tuffa tider.

1. Du lyssnar inte på kroppens signaler.

Många slarvar med att äta, träna och sova regelbundet något som kroppen mår bra av. Men om du tar hand om dig själv kommer du att känna dig både mer effektiv och skärpt.

2. Du har orealistiskt höga krav.

Genom att ständigt prestera på max får du orealistiskt höga krav på dig själv. Problemet är att du vill leva upp till dina och andras förväntningar. Försök istället att få en realistisk bild av vad chefen förväntar sig av dig. En oklar arbetsbeskrivning kan ofta orsaka stress.

3. Du kan inte skilja på jobb och fritid och lever med jobbet dygnet runt.

Det är viktigt att försöka koppla bort jobbet när du är ledig. Sätt därför en mental gräns som signalera att arbetsdagen är slut. På så sätt har du en konkret gräns mellan jobb och fritid.

4. Du försöker överträffa din simultankapacitet.

Genom att göra flera saker samtidigt hoppas du på att vara effektiv men låt inte andra styra över din agenda utan sätt din egen dagordning. Genom att sätta en skylt på dörren får du jobba utan att bli störd.

5. Du glömmer och blandar ihop saker.

Minnet sviker dig och du kommer inte ihåg vart eller vem du ska träffa. Men om du skriver en lista med dagens arbetsuppgifter och bocka av dem när du klarar av dem avlastar minnet och du känner dig mindre stressad.

6. Du ligger ständigt steget efter.

Känslan av att inte hinna med det man har planerat är väldigt stressande och man känner sig ofta otillräcklig. Försök därför att prioritera bland dina arbetsuppgifter och slutför dem innan du tar på dig fler.

7. Du har sömnproblem.

Att inte sova de timmar som kroppen behöver eller att vakna flera gånger under natten är allvarliga varningssignaler. Om det är grubblande tankar som håller dig vaken kan det vara till hjälp att skriva ner dem i ett block innan du försöker somna.

Det är en konstig värld vi lever i. Antingen jobbar vi ihjäl oss eller så är vi arbetslösa.

VÄRDSKAP. INGET FÖR FEGISAR

Tänkte idag på vem som lockas av värdskapsmusiken. Om jag själv gjort det för ett halvt liv sedan, när det var helt andra saker på min radar än det jag har idag. Kanske är en fråga om mognad och ålder. Carl Jung, psykologen, sa det så här fint:

"Fullständigt oförberedda tar vi steget in i livets eftermiddag, och än värre, vi tar steget i den falska tron att våra sanningar och ideal ska tjäna oss som hittills. Men vi kan inte leva livets eftermiddag, enligt förutsättningarna livets morgon - ty vad som var stort om morgonen blir smått om eftermiddagen. Och vad som om morgonen var sant blir mot kvällen till en lögn".

Förutom mognad och ålder, fortsatte mina tankar, vad kan det mer vara att vissa dras till dessa toner?

Vid ett seminarium innan jul, "Ledarskap utan sjökort", var det ca 75% kvinnor bland deltagarna. Det är ofta så . Någon sa att skälet antagligen var så att "män vågar fasen inte erkänna att de inte vet vägen". Tänkte på historien om Moses som irrade runt i öknen i 40 år. Hade det varit en kvinna hade hon frågat efter vägen och varit ute inom ett par dagar.

Ord som välkomnande, tjänande, omtanke och helhet, kanske lockar det feminina i oss, oavsett kön.

Inte för att värdskap bara är något mjukt, det kräver många gånger ett mod och en tuffhet utöver det vanliga.

Eller vad sägs om att välkomna, att våga möta något nytt. Och ta tjänande, att följa sitt hjärta och bjuda världen på den man är och det man har och inte bara gå den enkla vägen, fixar inte vem som helst. Eller omtanke, ofta en fråga om att vara tydlig och uppriktig, hur många tar den vägen i mötet med andra? Istället för att tala om mjukt och hårt borde vi säga det lätta och det svåra.

Vilket tror du är den största utmaningen, att bygga ett kontorshus eller att få människor att funka i full blom inom dess väggar?

ATT FÅ SJUNGA SIN SÅNG

Sitter och ser en DVD med Celine Dion, "Live från Las Vegas". Hon har precis avslutat ett pampigt nummer och vänder sig mot publiken.

"Mår alla gott ikväll?"

Jätteteatern jublar. Hon tittar ut över havet av beundrare.

 "Jag är glad att ni mår bra, för vi mår sanslöst bra. Vi har mått det under de senaste fyra åren. Inte så illa. Vi är inte bara stolta och privilegierade att få göra det vi älskar, alla vi här på scenen, dansarna, musikerna, sångarna och teknikerna, vi kommer hit varje kväll till denna otroliga teater, den här scenen och får ha så roligt. Så låt mig få tacka er alla för att ni är här, att ni givit oss möjligheten att uppträda för er, det är verkligen underbart, tack alla".

Tänk att få arbeta så. Att varje dag skänka ett tack till alla gäster, kunder, patienter, elever och andra som gör det möjligt att få göra det man älskar.

Det är inte bara hennes röst som är vacker, utan lika mycket passionen och ödmjukheten.

EN VÄRLD TILLSAMMANS

Min bror Stefan har precis kommit ut med diktsamling, "ALLT ÄR FÖRLÅTET, KOM HEM!". Titeln syftar till en själv. En liten bok med ett 30-tal tankar, nycklar till ens inre. Jag som drömmer om en välkomnande värld fastnade för denna:

FUNDAMENTALISMER

Kulturer krockar med varandra

som stenar i en stenkross.

Hårda möten.

Raser rangordnar varandra

inbördes efter sin egen ordning.

Hets.

Tolkade religioner tapetserar världen

obönhörligt med sina mönster,

i trosräta vinklar.

Tapetserar över andras tapeter.

Krig.

Om gud vore lite hygglig skulle han kasta ner allting

i en mixer.

Och blanda ihop skiten.

(Du hittar Stefans bok genom att klicka här)

HINNA LEVA LITE

På ett ställe där jag brukar gå över gatan kommer bussarna från vänster, fast man tror att de ska komma från höger. Hade precis satt ner foten, när jag slängde en snabb blick åt vänster och lyckade i sista stund hoppa tillbaka upp på trottoaren.  Ett nervöst "jädrar", kom över läpparna.

Det slog mig hur liten marginal det kan vara mellan liv och död. Ett ögonkast, en sekund eller några futtiga centimetrar, kan avgöra. Vilken slump det är att man lyckats leva i 54 år, att inte kulan ramlat ner i alla dessa hål utmed resan.

Sedan fortsatte tanken till vad som hänt om jag inte slängt blicken till vänster och vad som skulle vara mest trist med det, förutom att människor runt omkring mig skulle bli ledsna.  Och att jag inte längre fick vara med min hustru och mina grabbar. Den stackars busschaffisen och alla de som skulle komma för sent till sina juldagsmiddagar, skulle antagligen bli drabbade.

Något kvarter senare var det en fråga om vad jag inte skulle ha hunnit med.

En lista formulerades som toppades av ett antal böcker jag då inte skulle ha skrivit.  Några för barn, några till om värdskap, och min stora tanke, Berättelser från Ullån, om människorna i 15 hus, belägna alldeles vid den stora skidorten.

Ett antal sånger finns i mig, skulle aldrig komma fram. (Det finns nog de som uppskattar det!). Eller den där föreställningen, en blandning av talande och mina låtar, skulle inte ha premiär. Det var några ytterligare projekt, som inte skulle bli av. Så började jag fundera på om jag skulle bli lyckligare av att förverkliga listan. Tänkte att om jag skulle sälja en miljon böcker, vad skulle det ge? Inte lycka, kanske mer trygghet och bekvämlighet, vilket inte kändes så lockande.

Om nu inte lyckan gömmer sig i vad man gör och lyckas med var finns den då?

Kanske varför man lever da, var en fundering när jag gick över torget fyllt av stånd med blomster, grönsaker och frukter. Att det finns ett slags syfte med ens lilla tid på jorden.

Eller är det en fråga om  hur man lever tänkte jag. Att sätta upp ett antal nyckelord, forma en värdegrund och leva efter den. Vart än vinden viskar en att svänga.

Kan ett bra fokus vara vem jag lever som, vem jag är. Vem skulle jag inte hunnit att bli, om bussen hade klippt mig.

Jag funderade på var jag ville leva. Inte så mycket geografiskt utan mer om tankar och känslor skulle hysa mitt liv, eller om det fanns en annan dimension, ett annat perspektiv att leva från. Någonstans långt under havsytan.

Till sist handlade mina tankar om när jag ville leva. Nu, då, snart eller i morgon. Hur svårt det är att slukas av nuet. Jag ville nog inte leva så mycket i det förflutna eller framtiden. Det går nog bara dessutom att leva prick nu.

Sedan var jag hemma, lite glad över att jag levde. Satte på vattenkokaren och njöt av en kopp vaniljte.

Inte så dumt.

JAG FICK JULMAIL FRÅN MICHELLE

Hon tackade för 2008 och ville påminna mig om att skänka något till någon som behöver.

En matkorg till en hemlös eller något till en av grabbarna där borta i Irak, var några idéer.

Tänk att hon hinner tänka på mig härborta i Sverige. Det är ändå rätt långt från Hawaii där hon och maken vilar upp inför 2009. (Det kan ju hänga ihop med att jag, likt 20 miljoner andra, signade upp på hennes mans hemsida tidigare i höst och har sedan dess fått mail från henne, gubben och han Joe, med jämna mellanrum).

Hoppas för oss alla att de vilar utav bara den.

GLÄDJEN ATT LURA UNGAR

Var ute på stan idag. Någon finanskris såg jag då inte röken av. Dubbla köer i de flesta affärerna och fullt på alla caféer. Är det bara jag som tittar på CNN på nätterna?

Själv ska jag hitta en klapp till brorsdottern som önskar sig något med Barbie, finns hon kvar? Eller en bok om en pingvin. Jag har tutat i henne att det bor en svartvit hemma hos oss, men varje gång tjejen kommer på besök är "den ute och tränar höjdhopp, för den ska ställa upp i en tävling för pingviner och att världsrekordet ligger på 4 cm". Hon verkar inte veta om det är sant eller påhitt, vilket ju är lite kul.

Jag minns när mina grabbar var små. Vi bodde i Åre. Några kvällar innan julafton knåpade de ihop en önskelista. Så tog vi bilen till hembygdsgården, gick en bit i den djupa snön, tände ett stearinljus och ställde de två kuverten framför, så att tomten skulle se beställningarna. Sedan gick vi tillbaka till bilen. Och precis då jag packat in ungarna kom jag på att "jag glömde nycklarna vid ljuset, vänta här grabbar så är jag snart tillbaka". Nästa morgon åkte vi ner till platsen och då upptäckte pojkarna att "kolla, dom e borta, tomten har varit här!".

Senare samma dag kom tomten med klappar, och visst, en del från önskelistan.

Det tog ytterligare några år innan de började koppla ihop mitt plötsliga "nu måste jag gå och köpa tidningen" och att tomten kom just då, i kängor som påminde om farsans. Jag minns en jul då de trott sig avslöjat alltihopa och kikade pillemariskt på varandra när jag "skulle gå och köpa kvällstidningen". När tomten kom några minuter senare, stod de och flinade, men ville leka med för "farsan" hade ju med sig presenter. Men de ville ändå visa att det förstod hela upplägget, så de sa "åhh tack papp..jag menar tomten" och fnissade.

Det blev jäkligt tysta när jag, mitt under tomteakten, dök upp med en Expressen under armen. (Tack Anders!)

Jag har ännu inte visat dem önskelistorna de ställde i snön bakom hembygdsgården.