ATT SKILJAS FRÅN VÄNNEN SIN

På tåget till Stockholm efter en föreläsning för Stena Line i Göteborg.

Bredvid mig en tjej, kanske 35 år. Jag kan inte undvika att höra hennes samtal med sin pojkvän eller väninna.

"Ja du vet det var så härligt i morse, hon verkligen var så där gosig som hon kan vara, vi bara låg där i sängen och mojsade. Så jäkla urmysigt, man vill ju aldrig gå upp".

Tänker tillbaka på hur det var när mina var så där goa. Hur man kunde ligga och brottas under täcket. Ibland när jag ser en pappa vara ute med sina småttingar, brukar jag bli lite avundsjuk, nästan så man har lust att säga, "njut".

Så passerar vi Skövde på 3 sek blankt..

"Å du vet, när jag gick, så stod hon och såg så himla ledsen ut".

Jag vet precis vad hon menar tänker jag.

"Vad jag gjorde då? Det vanliga, gav henne ett torkat grisöra".

MEDLEM I PEPPARKLUBBEN?

Vilken buss satt du på i morse?

Den på väg till DepparTräsket, tillsammans med depparna? Det är många bussar som tar en dit i dessa tider. Efter den värsta finanskrisen sedan depressionen 1929 (säger dom), kommer snart den fruktade lågkonjunkturen (har dom redan bestämt) där alla blir av med jobbet (kan man läsa om) och på väg hem får vi vinterkräksjukan, för att en vecka senare ligga nerbäddade med den otäckaste influensa vi sett på länge (sa läkaren på TV). Och om inte detta var nog för at ta kål på oss, så tar miljögifterna hand om den saken. Vänta bara!

Eller valde du den med pepparna, medlemmarna i PepparKlubben? Samma lågkonjunktur, samma problem och elände, men ett helt annat förhållningssätt. De är inte några positiva typer i största allmänhet, utan människor som har bestämt sig för att inte slukas av deppet. Några kännetecken på en peppare är; värdighet, värdesätta och värdskap, (som jag skrivit om tidigare).

I tuffa tider behöver vi all energi och kraft som går att uppbringa. Människor som ser att bättre tider väntar där framme.

BLI MEDLEM IDAG. Det finns många fördelar med ett medlemskap. Man känner sig bättre till mods, tacklar det som händer effektivare och skapar glädje runt omkring sig, som i sin tur skapar glädje för en själv. Den goda cirkeln.

DU BEVILJAR SJÄLV DIN ANSÖKAN. Ställ dig frågan; deppare eller peppare? När du betraktar dina svar och möjligheter, så är det bara att välja; beviljas eller avslag!

Om du går med idag är det bara att dra igång.

Själv tänker jag gå och köpa mig en turkos halsduk.

ALLT SKA TILLBAKA I LÅDAN

Läste en artikel i en amerikansk tidning, skriven av en John Ortberg. Han skrev att han som liten ofta spelade monopol med sin mormor. Hon vann alltid. (Precis som jag älskade att vinna över mina ungar, till hustruns förtret). En dag när John blivit lite äldre lyckades han äntligen spöa tanten. Han tänkte att nu fick hon minsann igen och han sken upp med hela ansiktet mot henne som sa, bra jobbat John, det var på tiden, men glöm inte att när spelet är över ska allt tillbaka i lådan.

Egentligen finns det bara en vettig sak att göra av sitt liv. Att ge bort så mycket man kan, av sina erfarenheter, kunskaper, glädje, kärlek, entusiasm, saker, talanger och tid. Alla har vi något att ge av. Som när vi passerar en tiggare.

"Men pappa, varför gav vi inte gubben som satt där något, i alla fall lite grann, vi har ju pengar?".

"Det går nog bara till sprit".

"Men hur kan du veta det, tänk om han behövde pengar till mat?"

"Det tror jag inte...skynda på så hinner vi med nästa tåg....".                        

"Ja men....".

Hur förklarar man för en 9-årig grabb. Hur förklarar man det för sig själv.

Hur förklarar man att det finns 6 000 barn lite nästgårds som inte kommer att leva när solen går ner, bara för att de inte fått mat eller en spruta mot ett dödligt myggbett.

Det är fasen inte lätt.

PÅ RÄTT SIDA AV VÄRDSKAPET

Jag vill vara en välkomnande människa. En som får människor jag möter att känna sig väntade och önskade. Konstigt vore det väl annars!

         Men trots att jag skriver och talar om välkomnandets konst, finns det dagar jag inte agerar som jag lär. När jag kan komma gående på en trottoar och se någon komma mot mig som inte håller sig på sin sida (där jag tydligt ser en linje dela av trottoaren exakt på mitten) och nästan hoppas på att den mötande ska krocka med mig så att jag får morra lite.

         Så varför lever jag inte alltid som jag vill? Det enkla vore att skylla på yttre omständigheter. Och visst, världen är inte alltid en välkomnande plats. Människor kan vara besvärliga, ibland rent elaka. Organisationer har ibland strukturer, system och en kultur som motverkar ett värdskap. Världen kommer mot oss som världen kommer. Den som tror att det går att forma världen till sin marionettdocka, kommer antagligen att hamna på hispan.

         Återstår då världen innanför, de inre omständigheterna. Hur vi väljer att reagera och förhålla oss till världen utanför. Det enda vi har makten över. Så när tappar jag värdskapet? För min egen del ser jag ett antal möjliga orsaker:

• Ego. Narcissus i högform. För mycket jag och stolthet.
• Stressen. Som föreläsare komma till konferenslokalen och mötas av en vaktmästare som förklarar "så gör vi inte här".
• Rädslan. Inför det okända. Tänk om..
• Likgiltigheten. Den kommer krypande ibland. Det blir för mycket elände i världen på en gång, att vad hjälper det att jag ger en hemlös en femma?
• Fysiken. När jag inte sköter min kropp och min knopp kan jag bli grinig. Man brukar säga att man inte kan springa från sina problem, fast det tror jag. I alla fall blir de mindre och hanterbarare när jag är i fysisk form. Samma sak när mina tankar är i harmoni, så hanterar jag världen därute mycket bättre än när det är en röra mellan öronen. Något som också inverkan på dåligt värdskap är sömn.
• Glömskan. För många tankar i ett för litet huvud. Ibland tänker jag helt enkelt inte på att jag är ovärdskaplig. Jag kan glömma bort att jag mött en människa tidigare, vilket kanske inte är helt konstigt med tanke på att jag möter 1000-tals personer varje år.
• Oansvaret. När jag inte tar ansvar för mina känslor utan kastar dem på andra.
• Otacksamheten. Glömmer bort att uppskatta saker och människor runt omkring mig. Någon har sagt att man borde vara "inverterat paranoid". Istället för att tänka att människor är ute efter en, att man måste bevaka vartenda hörn, så tänker man tvärtom, att alla i hela världen vill en gott.
• Avundssjukan. Min bror Stefan har lärt ett bra ord, avundsfrisk. Att vara glad för en annans räkning.

Låter som man skulle vara ett fall för terapi. Men så illa är det nog inte. 98 dagar av 100 är jag nog på rätt sida av värdskapet. Okey 97.

Värdskap är ett evigt projekt. Den dag jag tror att jag är den perfekta människan, den bara genomgoda, då har jag nog tappat förståndet helt och hållet.

HÖGKONJUNKTUR FÖR MÄNSKLIGA VÄRDEN

Här tre ord jag bär med mig till jobbet i en värld kantad av finanskris, lågkonjunktur och deppiga löpsedlar. Nu krävs det personligt ledarskap och många som kliver fram och skapar tro till framtiden. Jag tänker då vara en av dem!

VÄRDESÄTTA. Att värdesätta sitt jobb. Att värdesätta sig själv. Att värdesätta sina kollegor. Att värdesätta sina kunder, gäster, patienter, elever, etc. Att vara glad och tacksam över sitt arbete och visa det utåt.

VÄRDIGHET. Att hålla en hög moral. Gå med rak rygg. Att kunna se tillbaka med stolthet över sitt agerande när det var som kämpigast och inte bara vinna i det korta perspektivet. Att se värdigheten i andra människor.

VÄRDSKAP. Att välkomna människor. Att välkomna mänskliga värden. Att välkomna sig själv. Att lyfta fram värderingar som:

Tjänande före egennytta.  Tänka "What´s in it for them" och inte bara "me".

Ansvar före ignorans.  Att inte bli ett offer eller undvika verkligheten.

Helhet före delar. Att se lite större och längre. This too will pass!

Omtanke före likgiltighet.  Att bry sig om även de små sakerna.

Kunskap före arrogans.  Att vara nyfiken och hitta nya vägar.

Dialog före konflikt.  Att försöka förstå och inte bara göra sig förstådd.

Kanske man till och med kan välkomna att det blir lite tufft, även om det nu svider ont för många. Att det hela leder fram till att vi börjar uppskatta livets värde på ett annat sätt. Jag tror det.

MIG FÅR DOM INTE!

Vaknade av en dysterkvist som i klockradion förklarade läget.

"GOD MORGON, DETTA ÄR NYHETERNA. NATTSVART PÅ BÖRSEN OCH SNART ÄR VINTERKRÄKSJUKAN HÄR!"

God morgon på dig själv, tänkte jag och gick upp, ställde mig framför spegeln och sa högt:

"Mig får dom fanimej inte".

VÄGEN TILL FRAMGÅNG

Under måndagen ordnade EventAkademin, med entusiasten Håkan Sterner i spetsen, ett Kunskapskalas, Som mallig innehavare av "Värdskapsstolen", var jag involverad i två program. Det första en MentorMix, där studenter från utbildningar imed fokus mötesindustrin och erfarna yrkesmänniskor, fick möta varandra. Det var riktigt spännande att höra frågorna från de som ska ta över i framtiden. Som "det här med värdskap, vad är det egentligen?" Jag funderade en sekund och sa sedan "det är vägen till framgång för er som yrkesmänniskor inom mötesindustrin och för verksamheterna ni jobbar för. Värdskap är det som skiljer ut de som kan välja de bästa jobben och de som får ta vad som erbjuds". Grabbarna tittade på varandra och sedan på mig. "Å fan, ere verkligen så?". Nu hade jag fått upp tempot. "Tro mig, jag har arbetat hela mitt liv i verksamheter där möten mellan människor är avgörande för framgång, jag har anställt 100-tals chefer och medarbetare och utan ett värdskapligt förhållningssätt ingen framgång". "Eh, har du nån broschyr".

En stund senare satt jag tillsammans med Lou Rossling och Ulf Nilsson i en panel för att tala om att vara talare och att bära ett budskap. Lou och Ulf är bägge urhärliga människor, som verkligen har med sig hjärtat i det de gör. Moderatorn bad oss om några råd till de som vill bli talare. Jag lyfte fram följande två tankar:

För det första, gyllene regeln för en talare: "They don´t care how much you know, until they know how much you care", att man bryr sig om sitt ämne och sin publik. Utan detta är man chanslös som talare.

Sedan fortatte jag till historien om hon från landet som kom gående i Stockholm och frågade en man på gatan, "ursäkta, hur kommer man till Konserthuset".  Mannen tittade på henne och sa, "öva, öva och öva". Att tala är ett hantverk som kräver träning. Själv går jag på röstträning, tar in feed-back och läser mängder med böcker för att hela utveckla min konst.

En stund senare visade Janne Schaffer med sin gitarr precis vad jag talade om.

LÅT PASSIONEN OCH GLÄDJEN STYRA

”Sträva inte efter framgång – för ju mer du inriktar dig på framgången, desto säkrare är det att den uteblir. Framgång är nämligen lika lite som lycka något som kan eftersträvas. Den måste komma av sig själv, och det gör den endast som en icke åsyftad bieffekt av det personliga engagemanget i en sak som är större än man själv, eller som biprodukt till hängivelsen åt en annan människa. Lycka är något som kommer, och detsamma gäller framgång: du kan få den genom att du inte bekymrar dig om den. Jag vill att du skall lyssna till vad ditt samvete bjuder dig att göra och sedan utföra detta så bra du någonsin kan. Du skall få se att framgången i det långa loppet – just i det långa loppet – kommer till dig för att du glömt tänka på den”.

Viktor Frankl i Livet måste ha en mening

BRA PÅ MYCKET ELLER BÄST PÅ NÅGOT?

Var på konsert med Filharmonikerna på lördagseftermiddagen. En riktig höjdare. Mycket tack vare Maestro Kurt Masur. Han är 81 år och har dirigerat sedan han var 21. DET BLIR 60 ÅR!

På vägen hem tänkte jag på vad managementgurun Peter Drucker en gång sa: "Only the monomaniacs achieve anything significant in this world". De som håller på med massa olika saker, är inte att räkna med, vad gäller att åstadkomma något stort. Hmm.

Tänkte på när man blir bäst på saker. En idrottare är förbrukat, ofta långt innan 40. En dansare likaså. Men en författare, en talare, en projektledare, en vad-som-helst, när är dom bäst. Säkert olika. Kanske mer än fråga hur länge man håller på och har passion.

Som talare och skribent utvecklas jag hela tiden. I ämnet värdskap. Kommer jag vara ännu bättre när jag är 64?

Ska jag lägga allt på ett kort och bli så bra jag någonsin kan på just det, eller lockas att göra andra saker i livet.

Antagligen hålla mig till värdskapet. Så länge passionen finns där.

Han hade inte ens en pinne Maestron. En liten, men perfekt rörelse med ena handen, lyfte orkestern så att jag fortfarande har ont i händerna.

ATT VÄLKOMNA SIG SJÄLV

För att kunna välkomna andra krävs nog att vi går runt med tacksamhet och glädje över oss själva och vår livssituation. Men vad det innebär verkar vara olika för olika människor.

Just har vi ett samtal om detta onsdagskvällar i Stockholm. 15 personer som lägger sina perspektiv på frågan. Förra veckan hade vi första tillfället att dela varandras tankar. En riktigt spännande kväll, tyckte jag. Mot slutet langade min kompis Gösta in tanken att det handlar om att välkomna sin storhet, vilket är ingången för nästa onsdag. Vill du vara med skicka ett mail till på jan@vardskapet.se.

Marianne Williamsson skrev 1992 om detta. Det har ibland tillskrivits Nelson Mandela, vilket inte är sant. Jag har redigerat lite, men detta är en sammanfattning:

Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.

Det vi fruktar mest är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss, vem är jag att vara briljant, underbar, begåvad och fantastisk? Men hur skulle du kunna vara något annat?

Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig. Det finns inget upplyst i att krympa, så att andra människor i din närhet slipper känna sig osäkra.

Vi är skapta för att briljera, så som barn gör.

När vi har frigjorts från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.

Rätt fint tycker jag och ser fram emot nästa onsdag kväll.

Janne