STÖRRE ÄN STORT

"Det är ett stort mirakel att vakna upp till en ny dag. Ett ännu större att vakna upp till att leva ett turkost liv".

Sakta börjar dagen ta fart utanför mitt hotellfönster.

ATT SKÖRDA LITE VÄRDSKAP

Jag står och plockar ihop mina sladdar och datorn efter en föreläsning i Malmö, när han hastigt kommer gående emot mig. Han räcker fram sin hand och vill "bara tacka för en inspirerande stund", men framför allt vill han berätta en sak.

"Jo, det här med värdskap är ju något man inte alltid ser resultatet av på en gång, vet du".

"Hur tänker du då?", han får mig att avbryta nedpackandet av prylar.

"Du vet, det var på den tiden jag körde buss, några år sedan nu. I alla fall så fanns det en ung kille från Balkan som ingen ville ta i med tång i förorten där jag bodde. En riktig bråkstake, skulle man kunna säga. En dag kom hans pappa med grabben till mig och undrade om jag kunde hjälpa killen att bli busschaffis. Jag var ju lite tveksam, men jag kände för killen och sa till honom att jag skulle hjälpa honom, men under ett villkor; inget tjafs och inget skit utan satsa hundra".

"Gick grabben med på det?"

"Jo, så vi jobbade ihop ett tag och sedan gick killen vidare i livet".

"Har du hört något av honom sedan dess?"

"Det var det jag skulle komma till, För ett tag sedan var jag och hustrun ute gick på stan när plötsligt en buss började tuta för fullt när vi gick över övergångsstället. Först blev vi jäkligt rädda och undrade var det var frågan om, vet du. Men sedan öppnades dörren och ut kom grabben, jag hjälpt några år tidigare! Han bjöd mig in i bussen, där tog han micken och förklarade för alla förvånade människor att "det var den här mannen jag har allt att tacka för att jag är busschaufför idag", det blev spontana applåder ombord! Så det jag bara ville säga är att det man gör gör idag kan ge frukt långt senare".

Tror det var första gången jag glömt min dator när jag lämnat en lokal.

NATTLIGA TANKAR PÅ MAILEN

Olle!

Tänkte inatt lite på VARFÖR jag gör det jag gör.

Och att göra en skillnad. För vem?

 
Det är ju jäkligt svårt att säga att man gör en skillnad för
andra. Varför ska jag göra det? Och det jag tycker är något bra, är det bra för någon annan? Say´s who? Jag funderar på att ge upp den tanken.
 
Kanske det är så här:

Jag skriver och talar om värdskap för att det är något viktigt för mig. Det är ett uttryck för hur jag tänker och känner. Om det berör någon annan är det en bonus, det ger mig möjlighet att fortsätta med något jag tycker om och att jag kan äta en god middag på en trevlig restaurang med min hustru.

Ungefär så.

Eller.

När jag var 25 ville jag förändra mig för att passa in i världen.
Vid 45 ville jag förändra världen i enlighet med mina riktlinjer och värden.
Nu vid 55 har jag bara en önskan, att vara mig själv i allt jag är
och gör.

Om det sedan får jorden att skälva är blott en bieffekt.

Tänkt 02:23 efter toabesök. Jäkla te.

Janne

Tillbaka från Olle:

Dom där nattliga tankarna kan vara fantastiska. Jo, nog är det så att man mår bra av att ibland dämpa ner sin fantastiska betydelse för omvärlden.

Det finns ju en hel del pipor att dansa efter därute, och den enda människa som borde dansa efter min är ju faktiskt bara jag själv. Vad alla andra gör är ju inte riktigt min sak att avgöra. Och när man sen dansat ett tag inser man snart att den enda rytm man är förmögen att hålla är den som uppstår ur en själv, i med som motgång. Visst kan vi inspireras och utvecklas tack vare andra, men bottnar det inte i en själv så får man återgå till trummorna och basen långt därinne. Hitta tillbaka till gunget som just utmärker det jag kallar jag.

Den verkliga lyckan uppstår ju då man kan överleva i en värld just
genom att spela sin egen låt.

Te är många goda tankars moder.
O.

ATT LEVA SOM MAN LÄR

En kvinna tog med sig sin son för att besöka Gandhi . Han undrade vad hon ville.

"Jag skulle vilja att du fick honom att sluta äta socker, " svarade hon.

"Hmm, kom tillbaka med pojken om två veckor," svarade Gandhi.

Två veckor senare kom kvinnan tillbaka med sin son. Gandhi vände sig till pojken och sa:

"Sluta upp med att äta socker." Kvinnan tittade förvånat på Gandhi och frågade: "Varför måste jag vänta i två veckor på att du skulle säga det där?"

"För två veckor sedan åt jag socker", svarade den vise.

KONSTEN ATT VANDRA

Ibland ser jag mig komma gående på en liten skogsväg. Efter en kurva delar vägen upp sig i ett Y där jag måste välja riktning. Det saknas vägskyltar. Bara ett par frågor på en liten skylt vid vägkanten. Vilken väg är din? Vad vill du att den ska kantas av på din resa? Det står lite mer finstilt att det viktiga i livet inte handlar om vart jag ska gå och vad jag vill nå, utan om hur jag vandrar. Att jag ska skriva ner ett antal kännetecken att alltid bära med mig, att ta fram, i fram- och motgång, så de kan leda mig och mina beslut. Och göra mig uppmärksam, när jag inte lever som jag vill.

Varsamt väljer jag orden. Välkomnande, omtanke, medkänsla, kärlek, sårbarhet, närvaro, glädje, meningsfullhet, kreativitet, skönhet och sanning.

Bra att ha, likt ett par gummistövlar på ömma fötter, när det som så ofta regnar lite mörkare och vassare saker i tillvaron.

FÖR DIG ELLER ANDRA?

Jag lyssnar på en föreläsare. Han säger att han är här för att hjälpa oss att leva ett fullare liv på livets kringelkrokiga resa. Han har de magiska nycklarna, säger han.

Jag funderar på mig själv. Varför ställer jag mig på en scen inför 1400 personer och talar om värdskap? För att hjälpa andra? Mig själv?

Häromdagen pratade jag med en föreläsare som menade att alla på scen har något mörkt hål bakom oss som vi vill fylla igen genom bekräftelsen från publiken.

Det stämmer säkert för många, men jag känner mig inte som en del av dem. Jag som aldrig varit i närheten av något mörkt, även om inte allt är ljusturkost hela tiden.

Just nu håller Katarina (tjejen i bloggen bredvid) och jag på att lägga grunderna till en kommande bok. De viktiga för oss är undersöka frågor vi själva är intresserade av. Och kanske finns det andra som har samma frågor. Eller inte.

Jag kommer fram till att jag talar och skriver om värdskap utifrån glädje och egen nyfikenhet om hur jag kan använda mitt turkosa för att inspirera mig själv och andra. Att jag känner att jag används på ett bra sätt. Det gör mig turkos.

Varför gör du det du gör? För andra? För dig själv? För bägge?

KONSTEN ATT VÄNTA

Härom morgonen stod jag utanför hotellet i Örnsköldsvik kl 05.00, bredvid en skylt med texten "Flygbuss". Den skulle komma fem över, denna sensommarmorgon, hade de sagt i receptionen.

05.02 började jag tänka: "Vad händer om bussen inte kommer? Jag har ju gått upp så här tidigt för att hinna till det viktiga mötet i Stockholm kvart över åtta. Ska jag ta en taxi om den inte kommer? Och om bussen inte kommer och jag inte får tag i en taxi, kommer jag då missa flyget och mötet och ska jag då ringa dem strax efter åtta och tala om att flygbussen inte kom och det gick inte att få tag i en taxi och att jag hade gått upp 0430 för att hinna ner till mötet...". Tankarna malde på.

05.04 kom bussen.

Väl ombord började jag fundera på mina tankar.

Istället för att njuta av den fina morgonen, istället för att nyttja möjligheten till att vara i stillheten, så gjorde jag tvärtom. Körde igång hela funderiet. Så onödigt.

Påminner mig om historien om han som var på väg till banken för att låna pengar. Han tänkte:

"Och när jag kommer in på bankkontoret så frågar jag efter direktören. Sedan går vi in på hennes kontor. Då frågar hon vad jag önskar. Då berättar jag om min affärsidé. Då säger hon bergis. Då svarar jag att....".

När han 15 minuter senare kom in på banken gick han fram till bankdirektören och sa:

"Du kan ta dina pengar och dra åt skogen".

Ofta bättre att bara vara, än att tänka för mycket.

ATT BJUDA UPP SIG SJÄLV

"Vad menar du med om jag välkomnar mig själv?"

Orden kom från en kompis på ett café en sensommardag, där vi satt och talade värdskap över var sin kopp te och en biskvi jag inte hade tänkt att ta..

"Jag är ärligt talat inte riktigt säker, men kan vi inte likt nyfikna barn undersöka vad det egentligen betyder, det kanske kan ge oss något", log jag och tog en túgga av den runda.

"Att välkomna sig själv, vem välkomnar vem, vem är Jag och vem är Själv?", började han, "det låter trixigt det här, ska vi inte snacka om Zlatan istället", skrattade han utan att mena det.

"Jag brukar tänka att Jag är alla mina tankar och känslor. Och Själv är det som kan hålla tankarna och känslorna, ungefär som Jaget är alla trafikanter som kommer in på en centralstation och Självet är själva stationen, som stadigt står där dag efter dag".

"Det säger du", jag hörde att han ville att jag skulle fortsätta ett tag till.

"I värdskapsfilosofin tänker vi att välkomna sig själv är när utsidan och insidan är i harmoni. Att den man är, är det man gör".

"Lät bra det där sista, att göra det man är, fast jag hänger inte riktigt med på det där med in- och utsida".

Jag ställer ner tekoppen och fortsätter.

"Utsidan är allt det som pågår i form av våra handlingar, beteenden och beslut. Vad och hur vi gör saker mot oss själva och andra. Det som sker på ytan. Toppen av isberget. Typ."

"Och insidan, det under vattenlinjen?"

"Precis, det handlar mer om vem vi är och varför vi gör saker, den underliggande drivkraften".

Nu har kompisen fart på huvudet.

"Låter som att det handlar om ord som identitet och att vara solid",

"Verkar rimligt", säger jag.

"Vänta", han tar upp sin nya mobil och ger sig ut på nätet, " ok, här har vi något.... ordet identitet betyder; densamma, fullständig överensstämmelse, visa sig vara och stå för den man är. Och solid...här hittar jag synonymer; massiv, gedigen; stadig, hållfast, fast, stark, stabil; grundlig, pålitlig, vederhäftig, redbar, helgjuten... det är inte så dumt det här med att välkomna sig själv".

Jag är lika upptäckarglad som kompisen.

"Ett annat sätt att beskriva det är en av värdskapets grunder, Helhet, att man är hel som människa. När utsidan och insidan dansar tillsammans".

"Och när det är insidan som styr i valsen", fyller han i.

"Typ".

VEM MAN GÅR TILL JOBBET MED

"Värdskap, konsten att få människor att känna sig välkomna, är inte så mycket en fråga att läsa sig saker, mer en utmaning att riva den mur som vi ibland bygger upp mellan oss och andra".

JG

Härom morgonen var Gråben ute och gick med mig. Turkos hade inte riktigt vaknat. Vi kom fram till ett övergångsställe (DÄR GÅENDE GRÅBEN HAR FÖRETRÄDE). En långtradare är på väg genom korsningen. Ut går Gråben. Den stora får bromsa in kraftigt. Gråben går över gatan, och ser att långtradaren spärrat av hela vägen, det står flera bilar och en buss och väntar på att den långa ska flytta sig.

Plötsligt vaknar Turkos och inser vilket larv Gråben håller på med.

Så tänker jag att i morgon ska jag tyst väcka Turkos, smita iväg till jobbet och lämna den grå därhemma.

Om inte annat kommer trafiken att flyta bättre.

ATT VÄLKOMNA SINA KÄNSLOR

När jag var yngre var jag livrädd för att tala inför en publik. Skolkade i skolan när det var dags. Jag tycker fortfarande att det är rätt pirrigt, trots snart 1000 (!) föreläsningar i värdskap.

Det är märkligt att så många människor är det. Även sådana som vi ser som öppna och extroverta. Jag känner en kille, den mest utåtriktade och glada människa man kan tänka sig. Men livrädd att stå framför folk. Han berättade att han tidigare hade varit platschef för en stor researrangör, i Nice. Som chef behövde han inte sitta därframme i bussen och hålla låda, detr var ju reseledarnas sak. Annars hade han inte tagit jobbet. Men så en dag var samtliga guider magsjuka efter en fest kvällen innan. Och ett flyg skulle landa vid lunchtid, fyllt av chartergäster som skulle hämtas med buss och guidas in till staden. Han insåg att den enda som kunde ta emot gästerna var platschefen själv. Med svetten under armhålorna gav han sig iväg för att hämta gästerna. Står snyggt och prydligt i den blå uniformen med skylten som talar om var bussen står. Väl på den fullsatta bussen ska nu den livrädde agera talare med hjälp av mikrofonen. Han drar sig in i det längsta. Till slut fattar han mikken.  Men det enda han lyckas klämma fram är:

"ehh..jaha....ehh...här i Nice kan man dricka kranvattnet...ehh...och nu...svänger bussen...tack".

Men all denna nervositet kan man lära sig hantera. Till slut gav jag mig iväg till en kurs som kom att förändra mitt liv. Jag trodde jag skulle lära mig tekniken för att tala, lite retorikknep. Men kursen kom att handla om något helt annat. Under 14 tillfällen byggde man upp vårt självförtroende och vår förmåga att ge vingar åt våra tankar. Vid ett tillfälle avslutas kvällen med en uppmaning att ta med oss en dagstidning till nästa kväll.

Nervös som ett får tar jag och läser igenom nästa morgons tidning. Från första till sista sidan. Tänker att om det kommer någon fråga om innehållet ska jag i alla fall inte stå där med  dumstruten på. Jag försöker tom komma ihåg annonserna!

När kursledaren kommer i på scen nästa kväll så ber hon oss att rulla ihop tidningarna till en batong. Just det, en batong. Sedan ber hon oss att fundera på något som gör oss riktigt, riktigt förbannade. Efter en stund ber hon en av de nervösa deltagarna, en äldre kvinna, att komma upp på scen och ställa sig bakom ett bord.

"Så vad är det som gör dig riktigt arg?"

"Stöket på tunnelbanan, alla ohyfsade ungdomar som sitter med skorna på säten", säger hon lite försiktigt.

"Så det gör dig förbannad?"

"Ja det gör det verkligen"

Kursledaren vänder sig nu mot publiken.

"Är det någon som tror att hon är riktigt, RIKTIGT förbannad?"

Alla skaka lite nekande på sina huvuden. Några säger "näää.."

Tillbaka till den ännu inte så förbannade damen.

"Är du verkligen arg på stöket och ungdomarna"

"Ja, det är jag verkligen"

"Det verkar inte så"

"Jo men du hör väl vad jag säger, jag är förbannad på det"

"Du bara snackar"

"Nej det gör jag fasiken i mig inte"

"Verkar så"

"Men, ska det vara så förbannat svårt att fatta att jag menar vad jag säger, tror du jag står och ljuger"

"Typ. Om du verkligen är det så kan du ju använda batongen för att visa det"

Hon slår tidningsbatongen i bordet och förklarar:

"Det är för jävligt, helt enkelt, vi som betalar dyra pengar för att åka, har baske mig rätt till att det är lite trevligt"

Kursledaren fortsätter provocera henna och efter ett tag har hon kommit upp i varv. Tidningsflisor ryker när hon slår allt vad hon orkar i bordet.

När hon verkligen är urförbannad där framme säger ledaren:

"Tack. Vi tror på dig. Tack!"

"Tack, vaddå tack, vad ska vi då göra åt saken, då", fortsätter damen, "att bara snacka duger ju inte för helskotta...då blir ju inget bättre".

Till slut blir det svårt att få damen att sluta.

Vi andra fortsätter kvällen med att vara förbannade. Slår våra tidningar i bordet och säger vad vi VERKLIGEN känner och tycker.

Det var en befriande och skön känsla jag satt med på tunnelbanan på väg hem den kvällen.

Fast så himla stökigt tyckte jag kanske inte att det var.