ÅRTAL OCH MÄNNISKOR

En sightseeingbåt passerar i den smala kanalen, där jag sitter och skriver, en eftermiddag som tydligt signalerar att sommaren är över. Ombord fullt av människor i rader, alla med svarta hörlurar runt kepsar, hattar och hår. Man kan säkert välja på flera språk, skulle gissa i alla fall engelska, tyska, franska, spanska och möjligtvis ryska. Vad får de höra? Antagligen vem som regerat landet vissa år, namn på hus, ett intressant sjöslag och hur många som bor i staden. Varför vill någon veta det? Jag åker till världens ände och får veta av en guide att det 1411 bodde en kung vid namn Chompole och som hade 10 fruar och 50 barn och att han mellan all barnproduktion hann med att grunda öns huvudstad, Chompolia. Och att 42% av öns export är sockerrör. Jaha.

Jag ser några av de hörlursklädda på båten vinka lite artigt till mig på bänken och jag svarar med min högra hand. En känsla av att de alla är kidnappade och diskret försöker signalera ett "hjälp" till mig, utan att guiden ska upptäcka försöket och skjuta dem, kryper på.

På andra sidan kanalen går en ung kvinna i röd rock, modell lackröd. Hon skjuter på en slimmad vagn innehållande ett barn som inte vill sluta skrika. Minst 10 gånger hör jag henne säga, "såja,såja, du ska snart få mat", "såja gubben, du ska snart få mat". Efter ett tag sätter hon sig på en bänk, tar upp barnet och låter sitt bröst tysta det.

Jag tänker; varför ger vi våra barn mat? För att de ska bli stora och resa till andra sidan jorden och få höra om en fertil kung som grundat en stad. Jaha.

Så jag startar en guidefirma. Jag ska välkomna alla tyskar, franskar, italienare, addorrianer och amerikaner, utan ett enda årtal och vem som ritat ett visst hus. Istället ska jag berätta om att vara människa i det här landet. Om frågorna vi går med, om glädjestunderna, om melankolin, om drömmarna, om att vi föder upp våra barn så att de bland annat kan lära sig när en stad grundades. De ska få fråga mig vad som helst, kanske inte vissa intima detaljer, men allt annat. När jag är färdig ska de tänka att vi alla är likadana, bara lite kultur på ytan skiljer oss åt. Sedan kan de åka hem och berätta för alla andra. Att "de är likadana som oss, de där uppe". Ett guidebolag som förändrar världen, en turistgrupp i taget.

När jag tittar upp har rödrocken och vagnen försvunnit. Jag kan sikta ännu ett skepp fullt med årtal, matas fram i kanalen.

 

Sedan cyklar jag hem och lagar middag.

DET VIKTIGASTE FÖRST

Fick följande klokhet från en kompis.

 

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg berättelsen om majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.

Sanden representerar allt annat - småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.

Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet
representerar. Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.

Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

VÄGEN TILL TURKOS

Jag skrev för någon dag sedan att jag skulle fundera lite över hur man kan välkomna sig själv och få fler turkosa dagar i sitt liv, vilket är en utgångspunkt för att välkomna andra.

Att leva turkost är att hitta en punkt i oss själva som alltid är turkos och utifrån det tillståndet möta livets berg-o-dalbana av tankar och känslor. Ett tillstånd av fullständig harmoni.

Att leva med en grå utgångspunkt är att vara samma sak som dess vagnar, som far upp och ner, beroende på dagsform.

För mig är jag inte samma sak som mina tankar och känslor. Inte heller är jag bara summan av mitt vetande och mina erfarenheter. Jag är det, men främst är jag det som håller allt detta, ett medvetande. Bara att säga, "Jag kan styra Mina tankar", visar ju att det finns två inblandat i frågan. Ett Jag och Mina. Eckhart Tolle, som skrev The Power of Now, tänkte samma sak när han deprimerad tänkte, "jag står inte ut med mig själv", och hur han började fundera på vem som inte stod ut med vem?

Så utifrån detta kan man se sig som en värd för alla dessa tankar och känslor, positiva och negativa, som ständigt kommer på oväntat besök. (Försök att sitta tyst en stund och inte ha några tankar...!)

De "gäster" vi fokuserar på blir de som styr den föreställning som skapar våra dagar.

Ett turkost sinne har som utgångspunkt att välkomna dem alla, oavsett om de mörka eller ljusa! Och när man tänker på saken är det nog en listig tanke.

Mörka känslor och tankar, som girighet, avundsjuka och rädsla, frodas av att leva i små svarta hål långt därinne. Sakta men säkert äter de upp oss inifrån. Lyfter vi fram dessa skygga kackerlackor i ljuset så avslöjas, förminskas och dör de.

Med ljusa tankar och känslor, som glädje, omtanke, generositet och tillit, är det tvärtom, de växer när vi sätter ljus på dem.  Lyfter vi fram dem så blir våra dagar allt turkosare.

 

Rädslan knackade på dörren.

Tilliten öppnade.

Och ingen var där.

 

Så välkomna upp scen, ni goda, onda, ljusa, mörka, glada och trista vagnar.

Hjärtligt välkomna till detta turkosa tivoli.

TANKE PÅ SÖNDAGSMORGONEN

 

 

 

 

Det är bra att kunna se på sig själv med lite humor, då kommer man alltid att ha roligt.

ATT VÄLKOMNA SIN MENING

Kan det finnas någon större mening med livet än att vara så turkos man någonsin kan och därigenom bidra till att andra är det?

Frågan är mer att hitta en skrapa för att ta bort all den gråa beläggning som kryper sig på och skymmer det vackert unika och turkosa som finns i varenda en av oss.

 

Inte ständigt leta efter färg och penslar i tjusiga butiker som vill få oss att tro att de har vägen till lycka och framgång.

ATT LETA PÅ RÄTT STÄLLE

Träffade en gammal klasskompis igår. Efter ett tag av minnen sa hon:

"Det är konstigt, jag är världens lyckligaste människa, men ändå saknas det något i mitt liv, och jag inte förstå varför jag känner så?"

"Vad är det som gör att du är lycklig", undrade jag lite nyfiket.

"Jamen vaddå, jag har ett bra jobb, kanonfamilj, vänner, lite kosing på banken, har en god hälsa, jag menar, vad mer kan man begära?", hon slog ut med händerna och höll på att välta tekoppen på bordet.

"Tydligen något", sa jag medlidande.

Vi sitter tysta några sekunder innan jag undrar om hon hört historien om han som tappade sin bilnyckel. Hon ser ut som ett frågetecken.

"Jo alltså, det var den här mannen som en kväll gick under en gatlampa utanför sin garageuppfart. Så dyker en granne upp och undrar vad han håller med.

-Jag har tappat bort min bilnyckel och jag behöver åka ett ärende.

-Då ska jag hjälpa dig att leta, sa grannen.

Efter ett tag undrar grannen om han vet ungefär var han tappat nyckeln.

-Inne i huset.

- Inne i huset? Men varför letar vi härute då, undrar den förvånade grannen.

-Det har gått en propp i huset så det är mörkt därinne och då är det enklare att leta härute".

 

Jag såg på min vän att ett ljus tänts därinne.

DET GÅR UPP OCH NER

Vi kan förhålla oss till allt som händer, likt en gammal människa som sitter på ett café bredvid lekplatsen och ser ungarna busa och kivas. Hur de små krabaterna ena stunden kan skratta av lycka för att nästa vara helt förtvivlade över att någon tagit deras spade.

Och att sitta där och bese allt detta, glädjas åt dem och samtidigt lida med de gråtande barnen, men ändå lite kunna dra på munnen över det hela. Vi vet ju ändå att känslor kommer och går.

 

Det, måste vara ett grandiost sätt att leva på.

ATT SÄTTA GRÅBEN PÅ PLATS

I mig finns det en trist typ som då och då lyckas ta över och styra mina tankar och handlingar. Jag kallar den för Gråben. Jag har tagit namnet från den roliga, tecknade serien om Hjulben och Gråben, två fiktiva djur som lever i Nordamerikas öken. Hjulben (Roadrunner) är en tuppgök med mycket långa ben, som springer snabbare än tåget. Gråben (Coyote) är en brun prärievarg vars enda mål i livet är att fånga och äta Hjulben men det är alltid han som drar kortaste strået. Ett av de viktigaste temana i filmerna är de konstiga fällor och saker Gråben använder.

Det är fantasifull liten en, den där Gråben som kan lägga krokben för mig, lite här och där. Ibland kan jag ramla dit rätt ordentligt, men oftast är det små ting som Gråben fixar, nästan så att jag knappt märker det. (andra gör det bergis!)

Min utgångspunkt är att jag är en rätt ok människa. Visst har jag mina brister, men i grunden en god, generös och omtänksam en. Oftast. Men så kommer dagar där Gråben lyckas smita upp i förarstolen.

Här är något av det som Gråben styr mot:

Rädsla, misstänksamhet, oro, stress, lathet, tvivel, trötthet, orättvisa, otacksamhet, status, makt, avundsjuka, brist och åtskillnad, bara för att nämna något som Gråben kör mot.

Så vad gör jag när jag upptäcker att Gråben sitter bakom ratten?

Jag välkomnar Gråben ut i ljuset.

Jag avslöjar Gråbens lömska spel.

Jag sätter Gråben i baksätet.

 

Sedan fortsätter mitt turkosa jag att köra vidare.

ATT VÄLKOMNA EN TÅGFÖRSENING

"Välkomna allt, du menar ALLT?"

"Jopp, och ALLA", ler jag.

"Och hur fasen skulle det se ut?"

"Annorlunda".

Min vän skakar på huvudet, som om hon mött en tokstolle, och fortsätter.

"OK, låt mig testa det. Ens vän visar sig vara en mördare. Välkomna honom? Eller, någon trampar en på foten, välkomna det med? Tåget försenat en timma, välkomna det? Kom igen!"

"Varför inte ta i lite till, du får besked om att du har en allvarlig sjukdom...".

"...som jag glatt ska välkomna, eller..?". Hennes skratt visar att hon inte är särskilt övertygad.

Jag börjar lite försiktigt.

"Ta tåget, du sitter där och hör i högtalaren att ni är kraftigt försenade, varför inte välkomna det?"

"För att det är för jäkligt att tågen är försenade, inte är det gratis att resa heller, och så kanske man ska på ett viktigt möte". Hon lägger armarna i kors.

"Fast inte kommer du fram snabbare för att du sitter där och beklagar dig?"

"Nej, det så klart, men vad fasen..". Nu lägger hon det ena benet över det andra.

"Är det inte bättre att välkomna situationen som den är, istället för att sitta och gnälla över hur det borde ha varit?"

"Man är väl inte mer än människa?"

Jag känner hur hon inser vart jag är på väg.

"Jag vet att det är lätt att säga, men ärligt talat vore det inte bättre och skulle det inte vara värt att fundera på saken".

"Kanske det, men jag fattar inte, ingen vill väl ha en tågförsening?"

"Jag menar inte att man ska sitta och hoppas på det, men hur man möter situationen när den uppstår".

"Och då ska man välkomna den? Vad menar du förresten med att välkomna?".

"Att konstatera att det är så och gilla läget".

"Gilla läget?"

"Det sa man i lumpen, att "gilla läget", acceptera det, utgå från att det är som det är och inte drömma om att det var något annat".

"Låter lite passivt, om jag får säga vad jag tycker, mesigt".

"Ja, kanske det kanske, det kan ju dessutom vara så att det som först verkar som ett problem kanske är precis tvärtom".

"Det säger du", jag ser hur hon undrar vad som ska komma.

"Som den rätt kända berättelsen om den kinesiska bonden för många hundra år sedan. En dag kom en vildhäst och hoppade över sängslet till hans hage. På den tiden var en häst en stor rikedom och snabbt var grannarna där och förklarade, "vilken tur, tänk en häst". "Hur vet man att det är tur", sa bonden och drog sig i skägget, "hur vet man det?" Dagen efter hoppade hästen ut och försvann. Grannarna kom nu och sa, "tänk vilken otur, ena dagen har du en hästa dag är den borta". Men bonden sa, "hur vet man att det är otur". Så gick det några dagar så kom hästen tillbaka, tillsammans med fem andra hästar. Och fort var grannarna där och utbrast, "men vilken tur, nu har du sex hästar!". Han drog sig i skägget och sa, "hur vet man att det är tur?" Några dagar senare skulle hans son rida in en av vildhästarna och det gick så illa att han for av och bröt ryggen. Och säkert som bara den var grannarna tillbaka, "men vilken otur!". Bonden förklarade ännu en gång, "hur vet man att det är otur?". De häpna grannarna gav sig hem.

Så gick det en månad då en general med sin här kom till byn och krävde att alla unga män skulle följa med. En vecka senare hade alla gått under i ett slag utanför byn. Ännu en gång kom grannarna, "men vilken tur att han ramlade av hästen och bröt ryggen". "Jo just det, sa bonden, hur vet man vad som är tur och otur?"

Hon hade inte hört berättelsen förut, och verkade tycka om den.

"Du menar att en tågförsening kan vara något positivt?"

"Vad vet man?".

"Ok, men en allvarlig sjukdom?"

"Ja, man får nog anstränga sig lite, det kan jag hålla med om. Fast jag läser rätt ofta om de som har sett, till och med en allvarlig sjukdom som något bra, framför allt efteråt har den förändrat deras liv till det bättre".

"If you make it", fyller hon i.

"Jo, det är såklart. Men kanske ändå, säg att man får besked om en elak sak och läkaren ger dig ett år att leva..".

"Fy fasen...".

"Jo, visst, vem vill höra det, men frågan blir hur man förhåller sig till den elaka därinne i ens kropp".

"Förhåller sig, jag tror att man mest är ledsen och förbannad, typ "varför just jag?"

"Säkert, men om man skulle se elakingen som en gäst...".

"Och välkomna den...nej nu tror jag att du..."

"Fast gäster försvinner ju efter ett tag! Och vad blir bättre av att vara förbannad på den, livet och allt, är det inte bättre att välkomna situationen?".

"Låter som något som är jävligt lätt att säga, tills man står där".

"Jag vet, men ändå, ska man inte försöka?"

"Och då tror du att den elaka checkar ut och försvinner, låter lite upp i det blå", fnyser hon.

"Nej, det vet jag inget om, men vad jag menar om man har ett år, hur vill man leva det?"

"Jovisst, inte vill man bara vara förbannad i ett år".

Nu tar jag och skruvar upp tanken ett varv.

"Jag tänker att det finns lite olika faser när något händer. Den första är att välkomna situationen som den är. Att inte försöka bortse från hur det är. Den andra är att skapa en insikt om vad det handlar om och varför den uppstått.

Den tredje är att agera insiktsfullt.

Den fjärde är att låta situationen försvinna.

 

"Ja det är ju ett sätt, såklart, jag tror jag förstår vad du menar", säger hon, nu inte längre med armarna i kors.

"Min tanke är att alltid först välkomna allt och alla. Att ha det förhållningssättet. Jag har en kompis som alltid säger: "Vikken jäkla tur", oavsett vad som händer.

"Vikken tur att det börjat regna. Då blir bönderna glada.

"Vikken tur att det var en stor nota. Då blir det bra med lön till alla som arbetar på den här krogen".

"Vikken tur att det var fullt på teatern. Då kan vi gå och prata om livet istället.

Att leva så.

 

Välkomna allt.

ATT LEVA UTAN ORO ENLIGT PATANJALI

Eva är en solstråle som driver Solgården på södra Öland där jag var på målarkurs i somras. Hon är värdskapet självt! En kväll satt vi och talade om välkomnandets konst och hon undrade varför inte alla underbara människor var så välkomnande jämt och ständigt. Vi talade om det ett tag.

I bilen på väg hem tänkte jag på Patanjali, som levde 200-150 BC. Han anses vara Yogalärans grundare. I alla fall var det han som strukturerade det hela i sina Yoga Sutras eller sammanhängade verser. Yoga betyder förening, av kropp, tankar, känslor och de energier som får det hela att fungera. (Många i västvärlden tror att Yoga endast handlar om att sitta som en kringla och töja kroppen, vilket bara är en del av Yoga).

Patanjali skulle nog ha svarat Eva, att det handlar om Kleshas.

Ordet "Kleshas" är sanskrit och betyder bokstavligen "plåga eller hinder i sinnet". Enligt Yoga traditionen så är allas vår sanna natur perfekt, odödlig, och oförändbar - och ingående i ett stort Själv. Trots detta så uppnår de allra flesta människor inte sin potential och upplever att de saknar frid, kärlek och perfektion i livet. Detta orsakar ett konstant obehag och ett ständigt jagande efter ökad tillfredsställelse.

Så, vårt sanna Själv är perfekt, obegränsat och oändlig tillfredställelse, men tolkat genom vårt mänskliga sinne, så upplevs otillfredsställelse, otillräcklighet och brist. Patanjali menar att detta kan hänföras till Kleshas, vilket är det som är grunden till vår otillfredsställelse. Enkelt uttryckt, att vi identifierar oss med formen vi är. Och istället för att brottas med tillfälliga problem och frågor i våra liv, är det klokare att ägna kraft åt dess grundorsaker.

Patanjali beskrev fem olika Kleshas:

 1. Avidya (a - o, vidya - kunskap) - Ignorans, glömska, ovetande. Det begränsande mänskliga sinnet och gör att vi ser oss som separata varelser, levandes i våra tankar och känslor och inte medvetandet som bär dessa. Patanjali menade att vår identifikation med formen, och inte vår sanna natur, är den mest grundläggande av de fem Kleshas, att de andra härrör från denna.

2. Asmita - ego eller "jag-het". Om vi bara ser oss som form lägger vi helt fokus på jaget, på livet som ett personligt projekt. Att vi vill vara speciella och dra till oss makt, status och saker. Att vara någon. Och något.

3. Raga - egots attraktion till behagliga upplevelser. När vi helt identifierat oss med form och vår personlighet, interagerar vi med andra former, som människor, ett hus, en religion eller andra preferenser för att uppleva behag. Sinnet strävar ständigt efter att upprepa dessa behagliga upplevelser, resonerandes "om jag bara fick x och y så skulle jag känna mer behag". Om upprepandet inte ger detta uppstår smärta, lidande, ledsamhet vilket kallas Dukkha.

 4. Dvesha - undvikande av smärta och lidande (Dukkha). En människa spelar på Lotto för att hon tidigare vunnit och känt behag, men nästa gång förlorar hon och känner aversion mot att spela igen. Ignorans (avidya) leder till denna attraktion (raga) och motvilja (dvesha) och allt detta leder till en attityd som styr hennes framtida handlingar och reaktioner.

5. Abhinivesha - rädsla för döden och att "klänga sig fast" I livet. När vi bara identifierar oss med vår tillfälliga mänskliga form och inte ser något annat, (som den formlösa och eviga varelse vi är), resulterar detta i rädsla för den mänskliga nedbrytningen och döden. Egentligen kan man säga att människor är mer rädda för icke-existens än döden.

För att skapa klarhet krävs att vi "upptäcker" att vi är mer än en form av kropp och tillfälliga tankar och känslor. Vi är det som bär allt detta, ett rent medvetande.

Vägen till detta tillstånd är meditation, att vara formlös och helt uppmärksam på tankespelet som pågår. Stunder av formlöshet avslöjar illusionen om att livet är bara är form. Vi får en annan utsiktspunkt. Istället för att säga "jag lider" kan vi säga "det finns lidande här". Vi blir betraktaren, inte det betraktade.

Först då upphör alla våra konstiga behov som leder till att vi inte alltid är så välkomnande.

Allt enligt Yogalärans grundare Patanjali. (Även om jag svårt att hänga med i allt, så verkar det hela rätt vettigt, tycker jag).

 

Ledsen om det blev lite långt svar, Eva, men det var ju också en tuff fråga!