ALLA DESSA MÖTEN.....

Vad gör du på mötena du är på? Detta hittade jag på webben:

Bengt Ågerup är grundare och storägare i bioteknikföretaget Q-Med. Han beskrivs både som geni med näsa för affärer och hästhandlare med förmåga att manipulera.

Bakgrund som forskningschef på Pharmacia, men efter tio år tröttnade hans chefer på Ågerups speciella stil. Han gillade till exempel att sticka halsdukar under mötena "så att det blir någonting gjort", enligt tidningen Affärsvärlden.

Alltid kan man få ut något av ett möte.

NÄR VAD ÄR VIKTIGARE ÄN HUR

Enligt ordboken:

Kritik=bedömande av ngts värde

Klaga= ge uttryck för sorg, bedrövelse, missnöje

Beröm= skänk av ära och heder, skryta

Komplimang=om åtbörd varigenom man uttrycker vördnad, artighet

Efter en förmiddags skrivande hemma hos Olle kör vi iväg som två hungriga vargar till en korvkiosk modell lite bättre. Vi beställer varsin tunnbrödsrulle och slår oss ner vid ett av de enkla borden. I bilen på väg tillbaka undrar Olle:

"Va din tunnbrödsrulle lite kalll också?".

"Jo", säger jag, "men den var ok".

"Mmm, konstigt att de inte kunde fixa till dom varma".

"Men det var i alla fall ett otroligt läge", säger jag, "so what the heck".

Vi fortsätter att tala om vårt gästskap. Hade vi varit bra gäster. Jovisst, vi hade uppfört oss, betalt, plockat undan efter oss, sagt såväl hej som hejdå och alltihopa. Men det var något som vi inte gjort. Berättat att rullarna var kalla i botten. Vi hade inte sagt ett ljud om detta förrän vi satt i bilen. Borde vi det? Jo, det skulle vi nog ha gjort. Så varför hade vi smugit ut utan att säga nåt? Kanske för att det alltid är lite pinsamt att kritisera. Varför är det? Precis som att det är svårt att ta kritik när vi istället borde se den som en gåva.

Den som kan konsten att ta emot kritik bryr sig mindre om HUR någon framför än VAD.

Vårt ego är ofta mest intresserat av HUR. Vi blir sårade av felformulerade ord och tonfall, vilket skymmer VAD någon vill säga oss.

Undrar hur mycket man går miste om.

NÄR HÄLFTEN BLIR DUBBELT

Sitter en vårmorgon på tåget mot Vara. Lägger de sista bilderna till rätta i datorn inför den föreläsning jag ska hålla om några timmar.  En av punkterna är att skapa gemenskap genom att människor i en grupp ser vad de kan bidra med och tillföra helheten. Ju mer man ger, ju mer får man och så vidare.

Tittar upp från datorn, för att tänka, när jag ser att två killar kommit ombord på tåget och satt sig mot mig på andra sidan gången. Deras klädsel fångar mitt intresse. Klart trendiga, svarta spetsiga skor, rätt häng på brallorna, en i skinnjacka och en i en svart halvlång rock. Trendigt klippta, med luggen en bit ner över ögonen. Balla killar. Jag hör hur snacket går, att de tycker att de har koll på det mesta och är man runt 20 så har man väl det...

Plötsligt plockar den ena av de rätta killarna upp en rätt musikspelare ur fickan, en svart Ipod med två vita öronsnäckor. Jag hinner tänka att det verkar konstigt att han tänker avskärma sig från kompisen, de verkar ju ha det rätt trevligt ihop..

"Så jädra juste, lyssna på det här", säger innehavaren av musikmaskinen, och ger den ena öronsnäckan till sin polare.

De sitter länge och lyssnar, ibland avbrutet med ett "nu kommer en jädrigt juste låt...", "jaja...den här är cool".

Om två delar en chokladkaka i två lika delar så blir det hälften av kakan var. Om man delar sin ena öronsnäcka med någon så blir det inte hälften var, utan mindre. Har du någon gång lyssnat på en stereolåt i bara ett öra så vet du vad jag menar, det låter lite konstigt, burkigt. Om synergi är att 1+1=3 så är en hörsnäcka mer en fråga om att 1-1=-1. Det blir egentligen sämre för bägge. Men ändå så gör grabbarna det.

Kanske kalkylen även ska innehålla värdet av gemenskapen så att ett minus på ljud, men plus på vänskap, ger ett totalplus.

VARFÖR, VARFÖR OCH VARFÖR?

Bordet var beställt till 19.00. Någon minut senare gör vårt sällskap på åtta entré.

"Hade ni beställt?"

"Ja".

"I vilket namn?"

"Gunnarsson".

"Då är det ert bord där borta", hon pekar med hela handen

"Tack".

Några minuter senare dyker hon upp med ett litet block och frågar om vi bestämt oss.

Två går på pizza, en på Filet Mignon, en den saffransdoftande fiskgrytan, en gorgonzola pasta och tre väljer tapastallriken a 215 pix.

"Och du", säger jag, "vi vill ha två notor, en för den där här sidan av bordet och den andra för de mittemot".

"Sånt ska man säga till innan, nu har jag ju antecknat det".

Tystnad.

"Jag är ledsen, det borde jag ha tänkt på, men så vill vi ha det", förklarar jag snällt.

"Hmm, ok vem skulle..hmm...ha vad?". Om någon givit sucken ett ansikte så var det hon.

Jag tänker varför, varför och varför....

....kunde hon inte säga:

"Oj det glömde jag ju fråga, bra att du sa till, nu ska vi se så det blir rätt, vem skulle nu ha vad?"

Varför?

ATT MÖTAS I FULL BLOM

Att möta någon man träffar ofta, som vore det den allra första gången. Med en nyfikenhet och undran vad denne har att bjuda på just denna gång.

Det är en rätt fin tanke.

ATT ORKA HELA VÄGEN

Tänk dig en konferenslokal. 80 människor ska träffas för att prata om något. De har beställt biosittning och till varje plats ska det finnas ett block, en penna, en Ramlösa, ett glas och som sista touch en minttablett.

Fredrik är en konferensvärd som fått i uppgift att ordna lokalen. Under kvällen mötet möblerar han rummet enligt instruktionerna.

Fast inte riktigt. Tre platser saknar glas, ett block, två drycken och ytterligare två blir utan frisk andedräkt.

Veckan innan hade Lena dukat upp lokalen. Perfekt. Inte en pryl saknades på borden.

Så varför lyckades inte Fredrik med det?

Om detta talar jag om med min kompis Olle över en lunch.

"Min teori är att det handlar om uppväxten, att när ett barn fått i uppgift att hjälpa till med att duka ett bord inför mormor och morfars ankomst. När barnet stolt förklarar att det är klart, upptäcker föräldrarna att det fattas en servett här och en gaffel där. Nu kan mamma och pappa välja hur de ska agera", säger jag.

"Välja?", fyller Olle i.

"Ja, antingen kan de säga -Oh, vad fint du gjort, nu kan du leka ett tag. Eller kan de välja att säga -Oh, vad fint du gjort, men titta det fattas en servett här och titta där saknas en gaffel , jag menar beroende på hur man uppfostras leder nog till hur det ser ut i den där konferenslokalen".

"Eller så är det bästa alternativet att fråga barnet om det ser om något fattas på middagsbordet", säger Olle.

Det är ett välkomnande ledarskap det.

DEN EXKLUSIVA KLUBBEN

"Det går svårt att tjäna pengar på att köra taxi, du vet".

Mannen bakom ratten framför mig suckade. På rösten kunde jag höra att han inte var född i Sverige.

"Man får jobba, jobba och jobba och den blir bara du vet, 40 eller 50 kronor på timman".

"Hur länge får man köra taxi under en dag", undrade jag på väg hem efter en föreläsning.

"Tretton".

"Oj".

"Ja, vad ska man göra, ibland jag vill ha ett annan jobb, du vet, men det är svårt, mycket svårt, vad ska man göra".

"Vad kan du?"

"Jag kan mycket, jag har gått på Chalmers och studerat textilkemi och jag har körkort för lastbil".

"Textilkemi... jag visste inte att det fanns något som hette det".

"Det har med hur man ska färga kläder och sånt, du vet, så det går att tvätta dom och så".

"Men du, sopgubbarna tjänar rätt bra vad jag hört, kan du inte köra sopbil?"

"Du skämtar med mig!"

"Fast jag tror det kan vara ett bra jobb faktiskt", tryckte jag till med.

"Det är en kanonjobb, bra betalt och bra tiderna, toppjobb".

"Så...".

"Det är just det som är problemet".

Tyst från baksätet.

"Har du någonsin sett en invandrare på en sopbilen?".

"Eh.....nej...det har jag nog fasen inte", säger den plötsligt upplyste.

"Det är bara svenskar som får så bra jobb som att köra sopbilar".

Jag satt i djupa tankar den sista biten hem.

KONSTEN ATT VARA GÄST

"Jag bodde på världens bästa hotell i Göteborg förra veckan!"

"Vad kul".

"Visst, så otroligt fint rum, med en kanonutsikt!"

"Och rent och snyggt på toaletten?"

"Eh, ja, dom hade typ städpersonal...!"

"Jag menade när du lämnade hotellet".

SOM DET ÄR ELLER SOM VI ÄR

En av värdskapets grunder är dialog. När jag brukar lägga upp en bild om detta på föreläsningar står det:

Dialog före konflikt

De flesta i publiken brukar se ut som frågetecken.

Jag fortsätter med att säga att det är skillnad mellan å ena sidan diskussion och debatt å andra sidan dialog. Det förra handlar om att driva åsikter för att komma fram till något, som ett beslut i en fråga. Och det har sitt befogande och sin tid. Men jag menar att innan vi ger oss in i diskussion eller debatt så bör vi använda oss av dialog.

Enligt Krishnarmurti, en indisk filosof, är dialog att kunna säga:
- Jag vet faktiskt inte, jag har inga åsikter, ty åsikter är oviktiga. Jag är ej intresserad av åsikter, jag vill hitta fakta och därför vill jag ej befatta mig med några åsikter.

I dialog är vi mer intresserade av frågeställningen än svaret. Vi vill förstå en annan människa, en annan åsikt, alla sätt att se på frågan för att få klarhet.

Cat Stevens, han heter Yusuf Islam numera, sjöng vackert om åsikter i Maybe You`re Right.

Now maybe you`re right and maybe you`re wrong
But I ain`t gonna argue with you no more
I`ve done it for too long.

Dialog är att ägna sig åt orsak, inte bara verkan. det är ett sätt att se skillnaden mellan symptom och problem. Hur ofta ägnar vi oss inte åt att lösa det på ytan, utan att förstå att det är något bakomliggande som maler fram det hela?

Det kräver ett öppet sinne, att inte sitta med glasögon vars glas är igenslammade av erfarenheter, fördomar, antaganden och kunskaper med vilka vi oftast ser världen". "Vi ser inte världen som den är, som vi är ser vi världen", är den sorgliga sanningen.

En liten tanke på lördagsmorgonen.

EN DAG UTAN ONDSKA

Är jag en god eller ond människa? En blandras, typ halvgod?

Vad är att vara en god människa kan jag undra. Att ha goda tankar, att i handling vara god? Kan man vara en god människa utan att man gör goda saker? Spelar det någon roll vilka tankar man har, så länge man manifesterar godhet?

Jag har träffat människor som bekänt sig till en godhetens tro, men gör inte mycket gott. Jag har träffat de värsta hedningarna, men som ända gör fantastiskt gott här i världen. Och såklart alla mitt emellan.

Blir man god av att göra goda saker eller gör man goda saker för att man är god.

Kan man vara en neutral människa?

Ta en situation. En gammal dam sniglar fram med sin rullator på liten turné runt kvarteret där jag bor. Jag stannar och växlar några ord med henne. Hon är 96 år och tycker att det är lite jobbigt med all sand på trottoaren, men annars är det prima. Jag lämnar henne för att gå hem. Ungefär femtio meter senare ser jag en flyttfirma som har lagt ut en bro från lastbilen tvärs över trottoaren. För damen är detta ett oöverstigligt hinder. Jag hinner tänka tanken; ska jag säga till grabbarna som kånkar kartonger att om ca 18 minuter kommer en dam med sin rullator, bara så att de kan ha lite koll på henne?

Låt oss tänka att jag inte säger något till flyttgubbarna. Är det ont? Neutralt? Skulle jag hamna i kategorin god om jag sa till? Eller skulle det krävas mer för att det skulle anses ont? Något mer aktivt, typ att jag sopade ihop lite grus så att hon skulle få ett litet helvete med sin rullator innan hon ens nådde flyttbilen?

Den här dagen sa jag till flyttgubbarna. Hade jag gjort det om jag hade haft bråttom? Om jag varit på ett sämre humör? Är godhet en fråga om dagsform?

En av mina vänner blev sur på mig för att jag kallade henne för en mördare. Det kan man ju ha lite förståelse för, ingen vill få en sådan titel. Nu menade jag inte att hon hade slagit ihjäl något specifikt offer med en hacka, utan att det som gjorde henne till brottsling var vad hon inte gjorde. Mitt bråkprojekt startade med att jag frågade vad hon skulle göra om det satt en unge i hennes trädgård och höll på att svälta ihjäl. "Tja, ge den lite mat och ringa polisen", sa hon och tyckte frågan var knäpp. Okej, säger jag som gillrat min fälla, "och om ungen satt i en trädgård lite längre bort, typ i Uganda och du visste om att ungen höll på att kola av hunger, vad gör du då, ger den mat och ringer polisen? Med tanke på att hon inte gjorde allt vad hon kunde, så var hon delaktig i ett mord, alltså en mördare. Enligt bråkstiftaren.

Robert K Greenleaf myntade för länge sedan begreppet Servant Leadership. Han menade som första steg var att inte göra någon illa. "Do no harm". Om bara alla inte gjorde andra illa så skulle världen vara en betydligt bättre plats.

Okej, jag tänker att det finns tre steg:

Att vara ond.

Att vara neutral.

Att vara god.

Jag får en idé om ett tredagarsprogram för mig själv. Första dagen ska jag inte tänka eller göra onda tankar och saker. Det är målet för dagen. Inte att vara god eller ens neutral. Bara inte vara ond. Nästa dag ska jag vara neutral för att sedan dag tre slå till med att bara göra och tänka gott.

Instruktion första dagen:

Jag ska inte tränga mig.

Jag ska inte muttra över de som går rakt in mig på trottoaren.

Jag ska inte tänka på allt ont som kan hända.

Eller har hänt.

Jag ska inte tänka något ont om människor vars åsikter jag inte delar.

Jag ska inte vara avundsjuk på andra.

Jag ska inte ha fördomar om de jag möter.

Inga onda tankar.

Inga onda handlingar.

Inget mer ska jag kräva.

En hel dag.

Idag är all form av ondhet en ovälkommen gäst.