VÄRDSKAP OCH BÖTER I TORTYRKAMMAREN

För en månad sedan gjorde jag ett, tyvärr rätt sällsynt, besök på gymmet. Har årskort och vågar inte räkna ut vad det blir per gång jag lyckas masa mig dit. Det är rätt många saker som ska med, vilket ger slösidan ammunition för att inte bege mig de oerhörda 900 METRARNA till rullbandshallen.

Gympaskorna. Lycra underbrallor. Gympabrallorna. T-shirten. Strumporna. Handduken. Hänglåset. I-poden. Hörlurarna. Deon. Schampot. Medlemskortet. Vattenflaskan.

När jag dök upp fick en av de personliga tränarna syn på mig.

"Det var inte igår", öppnade han med.

"Är rätt mycket nu", kom lite reflexmässigt.

"Då är det ju viktigt som katten att du tränar, eller hur?"

(Hatar såna där eller-hur som det bara finns ett givet svar på).

Efter en timma på rullband, bänkpress, magmuskelstärkarmaskin, andra tortyrredskap och en stund i bastun, var jag på väg ut när han uppenbarade sig som från ett bakhåll.

"Gick det bra?"

"Kalas".

"Härligt, och när är du här nästa gång?"

"Ja det får bli lite oftare".

"Bra, men NÄR kommer du nästa gång".

"Kanske nästa vecka, typ".

Då halar grabben upp en almanacka.

"Vilken dag då?"

"Eh, få se...fredag nästa vecka, verkar kunna funka, du vet det är rätt mycket nu".

"Perfekt, då skriver jag upp att vi får se dig här nästa fredag".

"Jopp", säger jag och tänkte gå.

"Och om inte?"

"Om inte..."

"Om du inte dyker upp, trots att du lovat", säger den nitiske.

"Om inte...tja då blir det väl böter?", svarar den nu inmålade.

"Perfekt, hur mycket?"

"Eh, tja du kan få en bok".

"Bok, vaddå för bok?"

"En som jag skrivit, den heter Det goda värdskapet".

"Jaha, ere en bra bok?".

"Fantastiskt bra".

" Ok, vi kör på det".

När jag gick hem den kvällen tänkte jag att killen verkligen utövade ett gott värdskap. Brydde sig om att piska dit en latmask som kunde bli av med några kilon och få upp flåset. Och just det fina i "vi-kör-på-det", att vara vi med sina gäster. Inte så dumt.

Idag en månad senare var jag där med boken.

ATT SKILJAS FRÅN VÄNNEN SIN

På tåget till Stockholm efter en föreläsning för Stena Line i Göteborg.

Bredvid mig en tjej, kanske 35 år. Jag kan inte undvika att höra hennes samtal med sin pojkvän eller väninna.

"Ja du vet det var så härligt i morse, hon verkligen var så där gosig som hon kan vara, vi bara låg där i sängen och mojsade. Så jäkla urmysigt, man vill ju aldrig gå upp".

Tänker tillbaka på hur det var när mina var så där goa. Hur man kunde ligga och brottas under täcket. Ibland när jag ser en pappa vara ute med sina småttingar, brukar jag bli lite avundsjuk, nästan så man har lust att säga, "njut".

Så passerar vi Skövde på 3 sek blankt..

"Å du vet, när jag gick, så stod hon och såg så himla ledsen ut".

Jag vet precis vad hon menar tänker jag.

"Vad jag gjorde då? Det vanliga, gav henne ett torkat grisöra".

PEYMAN OM BUSSAR OCH MÄNNISKOR

Sitter tillsammans med Peyman, min kompis flygbusschauffören, på tåget efter att vi talat inför närmare 200 personer i Katrineholm.

"Bra det där du sa om att alla bussar är olika, även om de är av samma fabrikat".

"Joda", säger Peyman som kört dem i nästan 30 år, "dom har en själ, vetdu, när jag kommer till jobbet på morgonen och tar ut en buss, gäller det att jag känner in den ordentligt".

"Känner in?", säger jag som enligt många inte borde ha körkort ens för bil.

"Duvet, några bussar är mer svårstyrda än andra, några är svårare att växla upp från en hastighet till en annan, en buss kan vara svårstartad som bara den, nästa startar bara man sätter i nyckeln".

"Och några har bättre stötdämpare än andra", fyller jag i.

"Precis, varje buss måste behandlas utifrån sin speciella karaktär".

"Låter som du beskriver människor, jag menar vissa är jäkla svårstyrda, vissa har taskiga stötdämpare och reagerar på allt och...".

"Precis duvet, man måste se varje människa som lite unik, det är inte så enkelt men jag försöker det i alla fall".

 "Så vilket är svårast, att köra bussar eller människor?"

"Människor, det är svårast, men det roligaste med jobbet", säger han och skiner upp som bara Peyman kan.

Om jag vore en plåtlåda med hjul så skulle jag vilja att människan bredvid mig satt bakom ratten.

MÖTA DEN LEDSNE SOM EN MORMOR

"Åh min lilla älskling, titta vad som hände! Du har skrubbat ditt knä på trottoarkanten, lilla plutten; låt mig få pussa det onda, kom så sätter vi oss här borta och ser lite på TV. Och titta vad jag hittade; lite av din favoritglass, du ska se att det snart är bra."

Istället låter det oftast så här:

"Alltså, låt oss sortera ut fakta här. Kan ni fylla i i vilken vinkel och hastighet ni kom mot trottoaren vid skadetillfället.  Hade ni adekvat skyddsutrustning på er i enlighet med användarmanualen för just denna typ av rullskridskor?"

Hittade jag på söndagsmorgonens surfrunda.

EN FÖRLÖSANDE DAG

Började dagen med lövhoppning på det vanliga varvet runt Djurgården. Det är jäkla kul att sprätta upp högar av gula, bruna och röda löv i luften. Damen som passerade undrade nog vad jag gick på. Hoppandet sitter väl i sedan barnåren när föräldrarna sa att man inte fick hoppa i de där frestande vattenpussarna. Varför och hur ska man stoppa ungar från det!? Härligt att få förlösa massa känslor och glädje!

En timma senare tunnelbanan till Tensta för att träffa Samuel, en av mina ugandiska vänner. Han har arbetat 10 år på en skola, i bibblan, med IT-frågor. Varit lite farsa för ungarna. Nu hade han fått gå, tillsammans med 15 andra, pga nerdragningar. "Ekonomin du vet". Suck.

Över varsin pizza hjälpte Samuel mig att fylla i talongen som skulle överföra en slant till vår gemensamma vän i Kasese, en fattig region i västra Uganda. Han ska blir far för första gången om en vecka och pengarna ska hjälpa honom och den blivande mamman att förlösa barnet på ett sjukhus.

Jag har lärt mig de senaste åren att det finns något som heter Western Union. Kanske jag sett det tidigare, men aldrig tänkt på vad det är. Det är dit Samuel och andra första-generation-svenskar går när de vill skicka hem pengar. Läste att det är över 4 miljarder som skickas på det sättet varje år från Sverige. Man fyller i sitt namn, belopp och mottagare. Sedan skriver man en fråga och när man lämnar in talongen får man ett kontrollnummer. Därefter ringer man vännen därnere och talar om numret och frågan.

I en lång berättelse som jag döpt till Madrasserna i Kasese, berättar jag om min första resa till Uganda och allt det otroliga jag fick uppleva av värdskap och mänskliga möten. (Skicka ett mail till jan@vardskapet.se, om du vill ha en fri kopia, vilket jag skulle bli glad för).

På tunnelbanan tillbaka hem tänkte jag att precis nu kliver en nervös man in i en butik i mörkaste Afrika, säger 10 siffror och att hans mamma heter Ellen, hämtar ut pengarna, tar med sig hustrun till sjukhuset och en tryggare säng än jordgolvet ute i bushen.

"Nästa Fridhemsplan".

TAXIN I TÄLLBERG

Lämnar hotellet med den vidunderliga utsikten över Siljan. Taxichauffören undrar om jag varit på konferens. Jag förklarade att jag föreläst för en stor grupp som arbetar med IT.

"Dom är roliga dom där konferenserna", sa han och vek upp kepsen.

"Roliga?"

"Jo, jag talade med ett hotell lite längre bort, de hade de haft en grupp i början av veckan som ägnade sig åt att skrika ut sina känslor, ett jäkla liv hade det varit. Senare samma vecka var det ett möte där alla satt tysta. Ett annan anläggning hade haft folk från kyrkan, där det starkaste som dracks var lättöl och när de reste kom en bank och då rullades det ut champagne i lobbyn.

"Tänk hur olika vi människor blir beroende vilket sammanhang vi befinner oss i", skrattade han bakom ratten.

"Fast man kan undra hur mycket skumpa det blir för bankfolket framöver, med finanskris och allt", sa jag.

"Nä det blir nog mer det andra".

"Du menar lättöl".

"Nä, skrika".

HJÄLTARNA I HÄRNÖSAND

Idag talade jag inför närmare 800 människor inom socialförvaltningen i Härnösand. Så här står det på deras hemsida:

"Ett självklart mål för oss på Socialförvaltningen, är att alla som kommer till oss skall känna sig välkomna och trygga i sin situation - och i vårt gemensamma arbete!"

Anders, den engagerade projektledaren för en större satsning, "Etikåret", hämtade mig vid tåget kvällen innan och berättade lite om verksamheten.

"Vi tar hand om de gamla, de dementa, de funktionshindrade, missbrukare och andra som inte har det så enkelt. De som jobbar här gör ett fantastiskt arbete, många gånger i all osynlighet. Vi har något som heter Det Goda Exemplet, för att lyfta fram kollegor som gör det lilla extra. Senast var det några som räddade en halvt förlamad människa från att brinna upp".

"Brinna upp!?".

"Jo, han tappade cigaretten i knäet. Det tog eld. Men tack vare medarbetarna, som kände att något var fel lyckades de rädda killen från att...ja brinna upp".

I morse 0830 klev jag upp på scenen och tittade ut över havet av människor som bänkat sig på Stora Teatern. Jag såg mest kvinnor. Jag tänkte vilket otroligt viktigt arbete alla dessa gör, hur mycket det betyder i samhället. Jag tänkte att det är tragiskt att vi andra inte visar mer uppskattning för det hela, i form av löner och annat. Och vilket oerhört privilegium det var att stå där och möta alla dessa människor som skurit ut några timmar ur sin jäktade värld. Jag hoppades i hela mig att det jag skulle tala om verkligen skulle betyda något för dem, att de skulle lämna lokalen fyllda av energi och glädje. Att mitt sätt att säga tack skulle vara att vara så bra jag någonsin kan.

Sedan sa jag;

"Hej, jag heter Janne".

MÄNNISKA, NÅGON?

För ett tag sedan var jag och föreläste för en gymnasieklass strax utanför Stockholm. Det är bland det roligaste jag vet. Inte alltid lika "artiga" grupper som jag vanligtvis står inför. Tänk själv, en medelålders snubbe som ska tala värdskap! En rappare, en ståuppare..., vad som helst... men inte en som ska tala om konsten att välkomna.

Jag tänkte att det gällde att få uppmärksamhet och drog till med, "Ursäkta, finns det någon här som är en människa?". Det blev tyst. Efter ett tag säger en kille; "typ alla, typ". Jag såg på honom att han undrade var det var för märklig varelse som stod framför klassen.

"Det tror jag med, men är det någon här som vet vad en människa är?". Tyst igen. "Vaddå en människa är?". "Precis", säger jag, "om ni skulle komma hem efter skolan och någon från andra sidan galaxen ringer och undrar vaad äär een määnniskaa, vad skulle ni svara då?".

"Fet chans att någon från andra sidan universum skulle ringa till mig, säkert".

"Tja, dom kunde ringt nummerupplysningen..", säger jag och inser att den enda som ler är jag och att alla nu är fullkomligt övertygade om att det är en galning dom släpat hit.

"Det är ingen som sagt det till oss", säger plötsligt en tjej.

"Ingen som sagt, här har ni levat i 17 år och ingen har sagt det!", säger jag.

"Ja, vaere da, en människa, smarto?", förklarar killen som fortfarande funderade på det där med andra sidan galaxen.

Då drog jag fram lite föreläsarfasoner. "Ta två minuter i era grupper och tala om saken!".

Nu var det aktivitet i rummet. Efter ett tag frågar jag vad de kommit fram till.

Då säger en grabb, "tror jag vet, det är en varelse, bergis den enda, som gör korkade saker och vet om det". Jag blir häpen av hans tankar. "Kan du utveckla det där?", "Utveckla och utveckla, jag menar det är ju bara att tittar på nyheterna och se hur vi håller på och förstör det enda klot vi har, trots att vi vet att vi inte borde göra det".

Vi fortsatte samtalet ett tag. Till slut var vi överens om att en människa inte är en fyrkantig låda som man kan stapla som vilken vara som helst. Att en människa inte är en perfekt maskin. Inte bara god, utan ibland även ond. Som gör bra saker, och riktigt dumma. Som blir sårad och kan såra.

Att en människa är mycket mer än den lilla yta vi möter. En historia, en psykologi, en biologi, en berättelse och mycket mer. Stark ena dagen, svag och bräcklig nästa. Allt det är vi.

Och med den tveksamma förmågan att döma andra, utan att veta vad som hände henne i morse, igår, förra veckan, ifjol...

Någon sa att man ska skänka en varm tanke till varje människa vi möter, för i alla pågår en kamp att förstå vilka vi är och hur vi ska leva våra liv.

"Den var rätt ok, din lektion", sa en kille när jag gick i korridoren på väg från rummet. Kan man få ett bättre betyg?