ATT TACKSAMT TA EMOT

Vi skulle ha vänner på middag. Jag hade inhandlat olika varianter av det svarta guldet för att kunna agera barista i köket, då jag vet att de tycker mycket om gott kaffe. Så till efterrätten slår jag till:

"Vad kan vi bjuda på, latte, eller kanske en liten cappuchino, si?", säger jag stolt och beredd att ta upp en beställning.

"Inget märkvärdigt för oss, vi tar vad ni tar".

Denna dolkstöt för några som bemödad sig att erbjuda ett cafésortiment en classe, skulle bara kunna överträffas av:

"Det behövs inte".

"Tja, om någon annan ska ha , kan jag väl ta..."

Hur fel kan det bli.

SÄLJARE OCH FLYGVÄRDINNOR MEST UTSATTA

Folk som ständigt måste le på sina arbeten har lättare för att bli sjuka än andra. Säljare, kabinpersonal på flygplan och andra serviceanställda är mest utsatta, visar en ny undersökning.

   Att tvingas le mot sin vilja kan utlösa depressioner, uppger den norska nyhetsbyrån NTB.
  Slutsatsen har dragits av forskare vid universitet i Frankfurt am Main i Tyskland.
  - Varje gång någon måste undertrycka sina verkliga känslor får det negativa konsekvenser för den personens hälsa, säger Dieter Zapf, professor i psykologi.

Värdskap kommer inifrån. Eller som en indisk guru jag träffade uttryckte det:

"Våra liv blir vackra, inte för att vi är perfekta. Våra liv blir vackra, när vi lägger hjärtat i det vi gör".

ATT DELA BRÖDET

En dag satte de av misstag in en annan fånge i hans cell. Efter ett tag upptäckte vakterna misstaget. Fången på tillfälligt besök, har senare vittnat om att det var den enda gången under hela fångenskapen som någon hade delat sin matranson med honom. "Alla var bara helt upptagna med att få mat till sig själva".

Vad den givmilde hette? Raoul Wallenberg.

DENNA FRUKTANSVÄRDA ISOLERING

"För att kunna omdana världen till något nytt måste människorna själva psykiskt slå in på en annan väg. Inget brödraskap kan uppstå förrän var och en verkligen blivt den andres bror. Ingen vetenskap och ingen materiell vinning skall någonsin kunna lära människorna att fördela sin egendom och sina rättigheter utan att kränka varandra. Ständigt skall var och en få för litet, ständigt kommer de att knota, avundas varandra och förgöra varandra. Ni undrar, när allt detta skall fullkomnas. Det skall fullkomnas, men först måste mänsklighetens isoleringsperiod ta slut".
   "Isoleringsperiod? Vad är det för isolering?" frågade jag honom.
   " Jo, den som nu härskar överallt, särskilt i vår tid, och som ännu inte är slut och ännu inte har nått sin gräns. Ty envar strävar numera att avsöndra sin egen person så mycket som möjligt från andra, envar vill i sig själv erfara hela livets fullhet. Och likväl blir resultatet av alla hans
ansträngningar inte livets fullhet utan det fullständiga självmordet, inte självbestämmande utan fullständig isolering. Alla har ju i vår tid söndrat sig som individer, var och en isolerar sig i sin håla, var och en avlägsnar sig från den andre, gömmer sig själv och allt vad han ägen, och slutet blir
att han stöter bort människorna och själv blir bortstött av dem. Han hopar rikedomar i sin ensamhet och tänker: ´Vad jag jag nu är stark och trygg!´Och han vet inte, den oförståndige, att ju mer mera han hopar, desto djupare
sjunker han i självförintande vanmakt. Ty han vänjer sig att endast lita på sig själv, att leva som en enhet avskild från det hela, han har lärt sin själ att inte tro på mänsklig hjälp, på människorna eller mänskligheten och han bävar endast för att förlora sina pengar och de rättigheter han genom
dem förvärvat. Människoanden vill numera i sin överlägsenhet inte inse att individens sanna trygghet inte består i hans personliga isolerande kraft utan i den allmänna gemenskapen människorna emellan.
    Men den tid skall ovillkorligen komma, då det blir slut även på denna fruktansvärda isolering och då alla med ens fattar hur onaturligt de avskilt sig från varandra. Då skall det bli en annan tidsanda, och alla skall förvåna sig över att de så länge har suttit i mörkret och inte sett ljuset".

Skrev Dostojevskij i Bröderna Karamazow. (1919 kom det ut på svenska).

Jojo.

KONSTEN ATT DELA

Sitter på tåget mot Örebro. Lägger de sista bilderna till rätta i datorn inför den föreläsning jag ska hålla några timmar senare.  En av punkterna är att skapa gemenskap genom att människor i en grupp ser vad de kan bidra med, tillföra helheten. Jag tittar upp från datorn, för att tänka, när jag ser två killar på andra sidan gången. Deras klädsel fångar mitt intresse. Klart trendiga, svarta spetsiga skor, rätt häng på brallorna, en i skinnjacka och en i en svart halvlång rock. Trendigt klippta, med luggen en bit ner över ögonen. Balla killar. Jag hör hur snacket går, att de tycker att de har koll på det mesta och är man runt 20 så har man väl det...

Plötsligt plockar den ena av de rätta killarna upp en musikspelare ur fickan, en svart Ipod med två vita öronsnäckor. Jag hinner tänka att det verkar konstigt att han tänker avskärma sig från kompisen med musik.

"Så jädra juste, lyssna på det här", säger han och ger den ena öronsnäckan till sin polare.

De sitter länge och lyssnar, ibland avbrutet med ett "nu kommer en jädrigt juste låt...", "jaja...den här är cool".

Om man delar en chokladkaka i två lika delar så blir det hälften av kakan var. Om man delar sin ena öronsnäcka med någon så blir det inte hälften var utan mindre. Har du någon gång lyssnat på en stereolåt i bara ett öra så vet du vad jag menar, det låter lite konstigt, burkigt. Om synergi är att 1+1=3 så är det en fråga om att 1-1= -1. Det blir egentligen sämre för bägge. Men ändå så gör grabbarna det.

Kanske kalkylen även ska innehålla gemenskapen som gör att ett minus på ljud ändå ger ett totalplus.