NÄR HÄLFTEN BLIR DUBBELT

Sitter en vårmorgon på tåget mot Vara. Lägger de sista bilderna till rätta i datorn inför den föreläsning jag ska hålla om några timmar.  En av punkterna är att skapa gemenskap genom att människor i en grupp ser vad de kan bidra med och tillföra helheten. Ju mer man ger, ju mer får man och så vidare.

Tittar upp från datorn, för att tänka, när jag ser att två killar kommit ombord på tåget och satt sig mot mig på andra sidan gången. Deras klädsel fångar mitt intresse. Klart trendiga, svarta spetsiga skor, rätt häng på brallorna, en i skinnjacka och en i en svart halvlång rock. Trendigt klippta, med luggen en bit ner över ögonen. Balla killar. Jag hör hur snacket går, att de tycker att de har koll på det mesta och är man runt 20 så har man väl det...

Plötsligt plockar den ena av de rätta killarna upp en rätt musikspelare ur fickan, en svart Ipod med två vita öronsnäckor. Jag hinner tänka att det verkar konstigt att han tänker avskärma sig från kompisen, de verkar ju ha det rätt trevligt ihop..

"Så jädra juste, lyssna på det här", säger innehavaren av musikmaskinen, och ger den ena öronsnäckan till sin polare.

De sitter länge och lyssnar, ibland avbrutet med ett "nu kommer en jädrigt juste låt...", "jaja...den här är cool".

Om två delar en chokladkaka i två lika delar så blir det hälften av kakan var. Om man delar sin ena öronsnäcka med någon så blir det inte hälften var, utan mindre. Har du någon gång lyssnat på en stereolåt i bara ett öra så vet du vad jag menar, det låter lite konstigt, burkigt. Om synergi är att 1+1=3 så är en hörsnäcka mer en fråga om att 1-1=-1. Det blir egentligen sämre för bägge. Men ändå så gör grabbarna det.

Kanske kalkylen även ska innehålla värdet av gemenskapen så att ett minus på ljud, men plus på vänskap, ger ett totalplus.

VARFÖR, VARFÖR OCH VARFÖR?

Bordet var beställt till 19.00. Någon minut senare gör vårt sällskap på åtta entré.

"Hade ni beställt?"

"Ja".

"I vilket namn?"

"Gunnarsson".

"Då är det ert bord där borta", hon pekar med hela handen

"Tack".

Några minuter senare dyker hon upp med ett litet block och frågar om vi bestämt oss.

Två går på pizza, en på Filet Mignon, en den saffransdoftande fiskgrytan, en gorgonzola pasta och tre väljer tapastallriken a 215 pix.

"Och du", säger jag, "vi vill ha två notor, en för den där här sidan av bordet och den andra för de mittemot".

"Sånt ska man säga till innan, nu har jag ju antecknat det".

Tystnad.

"Jag är ledsen, det borde jag ha tänkt på, men så vill vi ha det", förklarar jag snällt.

"Hmm, ok vem skulle..hmm...ha vad?". Om någon givit sucken ett ansikte så var det hon.

Jag tänker varför, varför och varför....

....kunde hon inte säga:

"Oj det glömde jag ju fråga, bra att du sa till, nu ska vi se så det blir rätt, vem skulle nu ha vad?"

Varför?

ATT MÖTAS I FULL BLOM

Att möta någon man träffar ofta, som vore det den allra första gången. Med en nyfikenhet och undran vad denne har att bjuda på just denna gång.

Det är en rätt fin tanke.

ATT ORKA HELA VÄGEN

Tänk dig en konferenslokal. 80 människor ska träffas för att prata om något. De har beställt biosittning och till varje plats ska det finnas ett block, en penna, en Ramlösa, ett glas och som sista touch en minttablett.

Fredrik är en konferensvärd som fått i uppgift att ordna lokalen. Under kvällen mötet möblerar han rummet enligt instruktionerna.

Fast inte riktigt. Tre platser saknar glas, ett block, två drycken och ytterligare två blir utan frisk andedräkt.

Veckan innan hade Lena dukat upp lokalen. Perfekt. Inte en pryl saknades på borden.

Så varför lyckades inte Fredrik med det?

Om detta talar jag om med min kompis Olle över en lunch.

"Min teori är att det handlar om uppväxten, att när ett barn fått i uppgift att hjälpa till med att duka ett bord inför mormor och morfars ankomst. När barnet stolt förklarar att det är klart, upptäcker föräldrarna att det fattas en servett här och en gaffel där. Nu kan mamma och pappa välja hur de ska agera", säger jag.

"Välja?", fyller Olle i.

"Ja, antingen kan de säga -Oh, vad fint du gjort, nu kan du leka ett tag. Eller kan de välja att säga -Oh, vad fint du gjort, men titta det fattas en servett här och titta där saknas en gaffel , jag menar beroende på hur man uppfostras leder nog till hur det ser ut i den där konferenslokalen".

"Eller så är det bästa alternativet att fråga barnet om det ser om något fattas på middagsbordet", säger Olle.

Det är ett välkomnande ledarskap det.