AND-LIGHET PÅ VÄG TILL JOBBET

Det brukar börja lite olika. De flesta morgnar går jag till jobbet med känslan av att hela världen bara står och väntar på att göra ens dag till succé. Bara njuter av allt det vackra och alla underbara människor jag ska möta.

Vissa startar sämre, glömmer mobilen, missar bussen, folk som tränger sig och allt det där, ”börjar bra det här, det blir Världen mot Janne”.

Jag verkar inte vara ensam att gå till jobbet med tankar, utmaningar och problem. Härom morgonen mötte jag en man som i full fart framåt skrek i sin mobil något om att hans dator var försenad ”en hel jävla vecka, inget mindre än en katastrof!”, och föreslog att den han skrek till skulle dra till… ett ställe varmare än Bali.

Den sista biten till min skrivarstuga går jag över Strömbron, den mellan Kungsträdgården och Gamla Stan. Där ligger dom, framför allt under den kalla delen av året.

Änderna.

Det går jäklarimig inte undvika att le inombords när man passerar kvackarna. Försök själv. Tänk på något allvarligt, samtidigt som du härmar en, och se vad som händer!

Waäck-waäck-waäck. Eller hur, nog fasen log du lite därinne? Om inte, sa du det inte högt!

Då slår det mig att värdskap är alldeles för viktigt för att det ska bli till något allvarligt. Det finns nog med krångel, präktighet och allvar i den här världen. Det måste finnas utrymme för spontanitet, kreativitet, humor, glädje…att vara människa, helt enkelt. Våra liv blir inte vackra för att vi är perfekta, våra liv blir vackra för att vi lägger hjärtat i det vi gör, sa en indisk guru jag träffade för ett år sedan. Så sant.