PÅ RÄTT SIDA AV VÄRDSKAPET

Jag vill vara en välkomnande människa. En som får människor jag möter att känna sig väntade och önskade. Konstigt vore det väl annars!

         Men trots att jag skriver och talar om välkomnandets konst, finns det dagar jag inte agerar som jag lär. När jag kan komma gående på en trottoar och se någon komma mot mig som inte håller sig på sin sida (där jag tydligt ser en linje dela av trottoaren exakt på mitten) och nästan hoppas på att den mötande ska krocka med mig så att jag får morra lite.

         Så varför lever jag inte alltid som jag vill? Det enkla vore att skylla på yttre omständigheter. Och visst, världen är inte alltid en välkomnande plats. Människor kan vara besvärliga, ibland rent elaka. Organisationer har ibland strukturer, system och en kultur som motverkar ett värdskap. Världen kommer mot oss som världen kommer. Den som tror att det går att forma världen till sin marionettdocka, kommer antagligen att hamna på hispan.

         Återstår då världen innanför, de inre omständigheterna. Hur vi väljer att reagera och förhålla oss till världen utanför. Det enda vi har makten över. Så när tappar jag värdskapet? För min egen del ser jag ett antal möjliga orsaker:

• Ego. Narcissus i högform. För mycket jag och stolthet.
• Stressen. Som föreläsare komma till konferenslokalen och mötas av en vaktmästare som förklarar "så gör vi inte här".
• Rädslan. Inför det okända. Tänk om..
• Likgiltigheten. Den kommer krypande ibland. Det blir för mycket elände i världen på en gång, att vad hjälper det att jag ger en hemlös en femma?
• Fysiken. När jag inte sköter min kropp och min knopp kan jag bli grinig. Man brukar säga att man inte kan springa från sina problem, fast det tror jag. I alla fall blir de mindre och hanterbarare när jag är i fysisk form. Samma sak när mina tankar är i harmoni, så hanterar jag världen därute mycket bättre än när det är en röra mellan öronen. Något som också inverkan på dåligt värdskap är sömn.
• Glömskan. För många tankar i ett för litet huvud. Ibland tänker jag helt enkelt inte på att jag är ovärdskaplig. Jag kan glömma bort att jag mött en människa tidigare, vilket kanske inte är helt konstigt med tanke på att jag möter 1000-tals personer varje år.
• Oansvaret. När jag inte tar ansvar för mina känslor utan kastar dem på andra.
• Otacksamheten. Glömmer bort att uppskatta saker och människor runt omkring mig. Någon har sagt att man borde vara "inverterat paranoid". Istället för att tänka att människor är ute efter en, att man måste bevaka vartenda hörn, så tänker man tvärtom, att alla i hela världen vill en gott.
• Avundssjukan. Min bror Stefan har lärt ett bra ord, avundsfrisk. Att vara glad för en annans räkning.

Låter som man skulle vara ett fall för terapi. Men så illa är det nog inte. 98 dagar av 100 är jag nog på rätt sida av värdskapet. Okey 97.

Värdskap är ett evigt projekt. Den dag jag tror att jag är den perfekta människan, den bara genomgoda, då har jag nog tappat förståndet helt och hållet.