HINNA LEVA LITE

På ett ställe där jag brukar gå över gatan kommer bussarna från vänster, fast man tror att de ska komma från höger. Hade precis satt ner foten, när jag slängde en snabb blick åt vänster och lyckade i sista stund hoppa tillbaka upp på trottoaren.  Ett nervöst "jädrar", kom över läpparna.

Det slog mig hur liten marginal det kan vara mellan liv och död. Ett ögonkast, en sekund eller några futtiga centimetrar, kan avgöra. Vilken slump det är att man lyckats leva i 54 år, att inte kulan ramlat ner i alla dessa hål utmed resan.

Sedan fortsatte tanken till vad som hänt om jag inte slängt blicken till vänster och vad som skulle vara mest trist med det, förutom att människor runt omkring mig skulle bli ledsna.  Och att jag inte längre fick vara med min hustru och mina grabbar. Den stackars busschaffisen och alla de som skulle komma för sent till sina juldagsmiddagar, skulle antagligen bli drabbade.

Något kvarter senare var det en fråga om vad jag inte skulle ha hunnit med.

En lista formulerades som toppades av ett antal böcker jag då inte skulle ha skrivit.  Några för barn, några till om värdskap, och min stora tanke, Berättelser från Ullån, om människorna i 15 hus, belägna alldeles vid den stora skidorten.

Ett antal sånger finns i mig, skulle aldrig komma fram. (Det finns nog de som uppskattar det!). Eller den där föreställningen, en blandning av talande och mina låtar, skulle inte ha premiär. Det var några ytterligare projekt, som inte skulle bli av. Så började jag fundera på om jag skulle bli lyckligare av att förverkliga listan. Tänkte att om jag skulle sälja en miljon böcker, vad skulle det ge? Inte lycka, kanske mer trygghet och bekvämlighet, vilket inte kändes så lockande.

Om nu inte lyckan gömmer sig i vad man gör och lyckas med var finns den då?

Kanske varför man lever da, var en fundering när jag gick över torget fyllt av stånd med blomster, grönsaker och frukter. Att det finns ett slags syfte med ens lilla tid på jorden.

Eller är det en fråga om  hur man lever tänkte jag. Att sätta upp ett antal nyckelord, forma en värdegrund och leva efter den. Vart än vinden viskar en att svänga.

Kan ett bra fokus vara vem jag lever som, vem jag är. Vem skulle jag inte hunnit att bli, om bussen hade klippt mig.

Jag funderade på var jag ville leva. Inte så mycket geografiskt utan mer om tankar och känslor skulle hysa mitt liv, eller om det fanns en annan dimension, ett annat perspektiv att leva från. Någonstans långt under havsytan.

Till sist handlade mina tankar om när jag ville leva. Nu, då, snart eller i morgon. Hur svårt det är att slukas av nuet. Jag ville nog inte leva så mycket i det förflutna eller framtiden. Det går nog bara dessutom att leva prick nu.

Sedan var jag hemma, lite glad över att jag levde. Satte på vattenkokaren och njöt av en kopp vaniljte.

Inte så dumt.