TID ATT MÖTAS

Minns hur det var förr i tiden, när första facsimilatorn (?) kom. Jag bodde i Åre och turister började fråga efter en fax..."ehh...jag tror att det finns en såndär på Åregården...men jag är inte säker". Det gick några år så började mobiltelefoner dyka upp. I små lådor med handtag, man bar runt. Över torget i Åre satt många sprättar och höll en telefonlur i sin bil, för att verka lite märkvärdiga. På den tiden, det måste vara 20 år sedan, skrev man brev. För hand. Gick till en postlåda och något som hette postkontor och skickade det, express, om det var viktigt.

Resten är som man säger "history". Idag möts vi mest elektroniskt genom epost och mobiltelefoner. Faxarna finns snart inte kvar, även om lyckas bita sig fast lite var stans här i världen.

För några år sedan, när jag arbetade på det svenska turistrådet, skulle jag skicka ett fax till Rolf på vårt kontor i Milano. Han skulle i sin tur se till att en återförsäljare skulle få en kopia. För säkerhets skull ringer jag upp Rolf för att kolla att allt var ok.

"Ciao, Janne, jovisst har fått faxet, går över med det i eftermiddag".

Något förvånad säger jag:

"Går över... kan du inte bara faxa det?"

"Vi gör inte så här, skapar ingen bra kontakt"

"Kontakt?"

"Si, här i Italien är det mänskliga mötet viktigt, att se varandra i ögonen, så jag går över med faxet. Dessutom blir det ju inte en kopp kaffe och ett trevligt samtal om jag bara stoppar in det i en maskin".

Risken med all teknik är att vi tappar kontakten med varandra. Vi sitter tre meter från kollegan och kommunicerar via e-post. Och ingen har tid längre.

Det finns en fin historia om en liten grabb som ringer till sin pappa på jobbet och frågar hur mycket farsan tjänar i timmen.

"Va, hur mycket jag...du jag sitter i ett möte...vi får talas vid i kväll..."

Några timmar senare sitter den ambitiöse pappan i en taxi på väg till nästa viktiga möte, när telefonen ringer igen.

"Pappa, hur mycket är det du tjänar på en timma".

"Hej gubben, vi får ta det när jag kommer hem...måste rusa till ett möte".

Senare på kvällen kommer pappan hem och sätter sig vid hemdatorn för att kolla igenom all epost.

Plötsligt står den lilla grabben där.

"Pappa, kan du inte berätta hur mycket du tjänar i timmen"

"Va, det var då ett väldigt intresse för hur mycket jag tjänar, du är rolig du"

"Hur mycket är det, som du tjänar?"

"Tja vad kan det vara, kanske två hundra, eller nåt.

Sonen tar fram sin öppnade sparbössa och frågar sin pappa, som återvänt till datorn:

"Pappa hur mycket tid får jag för 45 kronor".