EN DAG PÅ VARUHUSET

Ser en dokumentär om att öppna ett stort möbelvaruhus.

Allt ska på plats och trimmas in. Framför allt den sk personalen. En sekvens visar en energisk chef med mål att göra om ett gäng goda och glada människor till första klassens nasare. Kom ihåg, vi ska jädrarimig kränga på något till alla som kommer in, det är det vi har betalt för. Missa inte en enda enda. Jag undrar varför han gör så. Varför han inte istället säger något i stil med att vårt jobb är att se till att varenda kund som kommer till vårt fina möbelvaruhus med sina unika behov ska få hjälp att hitta något värdefullt som gör deras vardag bättre. Missa inte en enda enda. Men vad ni än gör, kräng inte på folk något de inte behöver. Vi har bara råd med nöjda kunder. Hur jag känner att krängeriet nästan är ett uttryck för människoförakt. Där meningen med ens arbete bara skulle vara att plocka folk på pengar, där vi som kunder mest kan liknas vid vandrande plånböcker.

Plötsligt fångar en skata min uppmärksamhet. Den svartvita har lyckats smita in genom en lagerdörr och hittat sitt nirvana i köksregionen. Mat i oändlighet, varmt och inte massa konkurrenter som försöker sno hela härligheten framför näbben. Jag följer resten av dokumentären för att se vad som händer fågeln i paradiset. Först vid slutet får vi veta att en liten blykula gjort att skatan är no more.

Vad vi inte får veta är om krängarna kommer att vara kvar efter ett år eller om de sökt sig till en verksamhet som gav dem glädje och mening. Eller hur bra ambassadörer möbeljätten skapat av sina kunder i kampen för att "ge de många människorna en bättre vardag".

Skulle i alla fall gissa att den energiske chefen håller på med något annat, efter att intäkterna inte nått budget.