ATT KOMMA TILL JOBBET

Det småregnade lite i den 18 gradiga luften på lördagskvällen. Det kändes varmare när jag stod där tätt tillsammans med de 20 000 andra iförda samma gröna tröja med texten "Midnattsloppet 2009". Startgrupp 2 hade minuten innan vinkats iväg och vår grupp började tränga ihop sig av löpare som ville komma någon meter närmare startlinjen. Det är dånande rockmusik, tre unga tjejer står på en scen och får oss alla att värma upp, "we will - we will -rock you", i hopp om att klara knän, lår och ledband.

När jag stod där tänkte jag på mitt mål för loppet. Att springa hela vägen. Bara det. Om jag så skulle komma fram och alla människor, förutom ett tidningsbud, var borta, så skulle jag springa hela vägen. Någon kan tycka att det är ett futtigt mål. Det håller jag med om. Men sett i perspektivet att jag totalt slarvat bort sommarens träning inför den här kvällen, så var det ett bra mål. (Jag hade kubbat några kilometer ett par gånger veckan innan, med det var det hele).

"Kom igen nu alla ni härliga löpare, låt oss ha roligt", dundrade det i högtalarna precis när vi fick grönt ljus och snöret for upp.

"Inte gå", hann jag säga till mig själv när jag gav mig av på en mil asfalt, med en och annan uppförsbacke.

Men så hände det som brukar hända. Man dras med i en lång grön orm. Det uppstår en gemenskap. Inte bara bland oss gröntröjade utan med publiken, alla tusentals utmed banan som hejar på en, allt ifrån "kom igen", "hejsan gröna, är ni klara,...", till några med ölburk som skriker, "rör på fläschket daa, ha, ha". Allt detta gjorde att mitt "springa-hela-vägen" mål försvann ur sikte. Jag bara sprang med. Fick en långt bättre tid än jag föreställt mig.

Dagen efter, med viss påminnelse om loppet i baksidan av mina lår, såg jag dokumentären om hur de gjorde Amadeus, den fantastiska filmen om Mozart. De berättar om känslan att få spela in scener i det operahus där Mästaren själv en gång stått. "Det lyfte oss till höjder, vi knappt trodde vi kunde nå", sa såväl skådespelare, koreografer som regissören.

Tänk att komma till arbetet där man springer med sina kollegor mot samma mål. Utmed vägen står kunder och partners och hejar. I en lokal som är lika inspirerande som Södermalm, sent en augustikväll?

Hur långt kan man komma då?