ATT VÄLKOMNA EN TÅGFÖRSENING

"Välkomna allt, du menar ALLT?"

"Jopp, och ALLA", ler jag.

"Och hur fasen skulle det se ut?"

"Annorlunda".

Min vän skakar på huvudet, som om hon mött en tokstolle, och fortsätter.

"OK, låt mig testa det. Ens vän visar sig vara en mördare. Välkomna honom? Eller, någon trampar en på foten, välkomna det med? Tåget försenat en timma, välkomna det? Kom igen!"

"Varför inte ta i lite till, du får besked om att du har en allvarlig sjukdom...".

"...som jag glatt ska välkomna, eller..?". Hennes skratt visar att hon inte är särskilt övertygad.

Jag börjar lite försiktigt.

"Ta tåget, du sitter där och hör i högtalaren att ni är kraftigt försenade, varför inte välkomna det?"

"För att det är för jäkligt att tågen är försenade, inte är det gratis att resa heller, och så kanske man ska på ett viktigt möte". Hon lägger armarna i kors.

"Fast inte kommer du fram snabbare för att du sitter där och beklagar dig?"

"Nej, det så klart, men vad fasen..". Nu lägger hon det ena benet över det andra.

"Är det inte bättre att välkomna situationen som den är, istället för att sitta och gnälla över hur det borde ha varit?"

"Man är väl inte mer än människa?"

Jag känner hur hon inser vart jag är på väg.

"Jag vet att det är lätt att säga, men ärligt talat vore det inte bättre och skulle det inte vara värt att fundera på saken".

"Kanske det, men jag fattar inte, ingen vill väl ha en tågförsening?"

"Jag menar inte att man ska sitta och hoppas på det, men hur man möter situationen när den uppstår".

"Och då ska man välkomna den? Vad menar du förresten med att välkomna?".

"Att konstatera att det är så och gilla läget".

"Gilla läget?"

"Det sa man i lumpen, att "gilla läget", acceptera det, utgå från att det är som det är och inte drömma om att det var något annat".

"Låter lite passivt, om jag får säga vad jag tycker, mesigt".

"Ja, kanske det kanske, det kan ju dessutom vara så att det som först verkar som ett problem kanske är precis tvärtom".

"Det säger du", jag ser hur hon undrar vad som ska komma.

"Som den rätt kända berättelsen om den kinesiska bonden för många hundra år sedan. En dag kom en vildhäst och hoppade över sängslet till hans hage. På den tiden var en häst en stor rikedom och snabbt var grannarna där och förklarade, "vilken tur, tänk en häst". "Hur vet man att det är tur", sa bonden och drog sig i skägget, "hur vet man det?" Dagen efter hoppade hästen ut och försvann. Grannarna kom nu och sa, "tänk vilken otur, ena dagen har du en hästa dag är den borta". Men bonden sa, "hur vet man att det är otur". Så gick det några dagar så kom hästen tillbaka, tillsammans med fem andra hästar. Och fort var grannarna där och utbrast, "men vilken tur, nu har du sex hästar!". Han drog sig i skägget och sa, "hur vet man att det är tur?" Några dagar senare skulle hans son rida in en av vildhästarna och det gick så illa att han for av och bröt ryggen. Och säkert som bara den var grannarna tillbaka, "men vilken otur!". Bonden förklarade ännu en gång, "hur vet man att det är otur?". De häpna grannarna gav sig hem.

Så gick det en månad då en general med sin här kom till byn och krävde att alla unga män skulle följa med. En vecka senare hade alla gått under i ett slag utanför byn. Ännu en gång kom grannarna, "men vilken tur att han ramlade av hästen och bröt ryggen". "Jo just det, sa bonden, hur vet man vad som är tur och otur?"

Hon hade inte hört berättelsen förut, och verkade tycka om den.

"Du menar att en tågförsening kan vara något positivt?"

"Vad vet man?".

"Ok, men en allvarlig sjukdom?"

"Ja, man får nog anstränga sig lite, det kan jag hålla med om. Fast jag läser rätt ofta om de som har sett, till och med en allvarlig sjukdom som något bra, framför allt efteråt har den förändrat deras liv till det bättre".

"If you make it", fyller hon i.

"Jo, det är såklart. Men kanske ändå, säg att man får besked om en elak sak och läkaren ger dig ett år att leva..".

"Fy fasen...".

"Jo, visst, vem vill höra det, men frågan blir hur man förhåller sig till den elaka därinne i ens kropp".

"Förhåller sig, jag tror att man mest är ledsen och förbannad, typ "varför just jag?"

"Säkert, men om man skulle se elakingen som en gäst...".

"Och välkomna den...nej nu tror jag att du..."

"Fast gäster försvinner ju efter ett tag! Och vad blir bättre av att vara förbannad på den, livet och allt, är det inte bättre att välkomna situationen?".

"Låter som något som är jävligt lätt att säga, tills man står där".

"Jag vet, men ändå, ska man inte försöka?"

"Och då tror du att den elaka checkar ut och försvinner, låter lite upp i det blå", fnyser hon.

"Nej, det vet jag inget om, men vad jag menar om man har ett år, hur vill man leva det?"

"Jovisst, inte vill man bara vara förbannad i ett år".

Nu tar jag och skruvar upp tanken ett varv.

"Jag tänker att det finns lite olika faser när något händer. Den första är att välkomna situationen som den är. Att inte försöka bortse från hur det är. Den andra är att skapa en insikt om vad det handlar om och varför den uppstått.

Den tredje är att agera insiktsfullt.

Den fjärde är att låta situationen försvinna.

"Ja det är ju ett sätt, såklart, jag tror jag förstår vad du menar", säger hon, nu inte längre med armarna i kors.

"Min tanke är att alltid först välkomna allt och alla. Att ha det förhållningssättet. Jag har en kompis som alltid säger: "Vikken jäkla tur", oavsett vad som händer.

"Vikken tur att det börjat regna. Då blir bönderna glada.

"Vikken tur att det var en stor nota. Då blir det bra med lön till alla som arbetar på den här krogen".

"Vikken tur att det var fullt på teatern. Då kan vi gå och prata om livet istället.

Att leva så.

Välkomna allt.