ATT VÄLKOMNA SINA KÄNSLOR

När jag var yngre var jag livrädd för att tala inför en publik. Skolkade i skolan när det var dags. Jag tycker fortfarande att det är rätt pirrigt, trots snart 1000 (!) föreläsningar i värdskap.

Det är märkligt att så många människor är det. Även sådana som vi ser som öppna och extroverta. Jag känner en kille, den mest utåtriktade och glada människa man kan tänka sig. Men livrädd att stå framför folk. Han berättade att han tidigare hade varit platschef för en stor researrangör, i Nice. Som chef behövde han inte sitta därframme i bussen och hålla låda, detr var ju reseledarnas sak. Annars hade han inte tagit jobbet. Men så en dag var samtliga guider magsjuka efter en fest kvällen innan. Och ett flyg skulle landa vid lunchtid, fyllt av chartergäster som skulle hämtas med buss och guidas in till staden. Han insåg att den enda som kunde ta emot gästerna var platschefen själv. Med svetten under armhålorna gav han sig iväg för att hämta gästerna. Står snyggt och prydligt i den blå uniformen med skylten som talar om var bussen står. Väl på den fullsatta bussen ska nu den livrädde agera talare med hjälp av mikrofonen. Han drar sig in i det längsta. Till slut fattar han mikken.  Men det enda han lyckas klämma fram är:

"ehh..jaha....ehh...här i Nice kan man dricka kranvattnet...ehh...och nu...svänger bussen...tack".

Men all denna nervositet kan man lära sig hantera. Till slut gav jag mig iväg till en kurs som kom att förändra mitt liv. Jag trodde jag skulle lära mig tekniken för att tala, lite retorikknep. Men kursen kom att handla om något helt annat. Under 14 tillfällen byggde man upp vårt självförtroende och vår förmåga att ge vingar åt våra tankar. Vid ett tillfälle avslutas kvällen med en uppmaning att ta med oss en dagstidning till nästa kväll.

Nervös som ett får tar jag och läser igenom nästa morgons tidning. Från första till sista sidan. Tänker att om det kommer någon fråga om innehållet ska jag i alla fall inte stå där med  dumstruten på. Jag försöker tom komma ihåg annonserna!

När kursledaren kommer i på scen nästa kväll så ber hon oss att rulla ihop tidningarna till en batong. Just det, en batong. Sedan ber hon oss att fundera på något som gör oss riktigt, riktigt förbannade. Efter en stund ber hon en av de nervösa deltagarna, en äldre kvinna, att komma upp på scen och ställa sig bakom ett bord.

"Så vad är det som gör dig riktigt arg?"

"Stöket på tunnelbanan, alla ohyfsade ungdomar som sitter med skorna på säten", säger hon lite försiktigt.

"Så det gör dig förbannad?"

"Ja det gör det verkligen"

Kursledaren vänder sig nu mot publiken.

"Är det någon som tror att hon är riktigt, RIKTIGT förbannad?"

Alla skaka lite nekande på sina huvuden. Några säger "näää.."

Tillbaka till den ännu inte så förbannade damen.

"Är du verkligen arg på stöket och ungdomarna"

"Ja, det är jag verkligen"

"Det verkar inte så"

"Jo men du hör väl vad jag säger, jag är förbannad på det"

"Du bara snackar"

"Nej det gör jag fasiken i mig inte"

"Verkar så"

"Men, ska det vara så förbannat svårt att fatta att jag menar vad jag säger, tror du jag står och ljuger"

"Typ. Om du verkligen är det så kan du ju använda batongen för att visa det"

Hon slår tidningsbatongen i bordet och förklarar:

"Det är för jävligt, helt enkelt, vi som betalar dyra pengar för att åka, har baske mig rätt till att det är lite trevligt"

Kursledaren fortsätter provocera henna och efter ett tag har hon kommit upp i varv. Tidningsflisor ryker när hon slår allt vad hon orkar i bordet.

När hon verkligen är urförbannad där framme säger ledaren:

"Tack. Vi tror på dig. Tack!"

"Tack, vaddå tack, vad ska vi då göra åt saken, då", fortsätter damen, "att bara snacka duger ju inte för helskotta...då blir ju inget bättre".

Till slut blir det svårt att få damen att sluta.

Vi andra fortsätter kvällen med att vara förbannade. Slår våra tidningar i bordet och säger vad vi VERKLIGEN känner och tycker.

Det var en befriande och skön känsla jag satt med på tunnelbanan på väg hem den kvällen.

Fast så himla stökigt tyckte jag kanske inte att det var.