HUR MAN SER DET

"Bra att du håller 30!", säger Lou Rossling som tillsammans med mig sitter i en taxi på väg till en inspirationsdag vi bägge ska medverka i.

"Ja, det brukar vara poliskontroller här", svarar mannen bakom ratten.

Lou och jag tittar på varandra och tänker samma sak.

Det är väl inte för att slippa böter man ska köra 30 utanför ett hus fylldt av massa ungar som ibland inte ser sig för när de ger sig ut från skolan?

ATT LEVA TURKOST

Finns det någon därute som bara har turkosa dagar? Eller känner någon som alltid är turkos? Jag menar jämt. Du, en vän, en kollega, en släkting, någon?

Jag ligger rätt bra till, men det händer fortfarande att en och en annan grådag smyger på. Nu funderar jag på om det går, eller om det ens är bra, att få bort det gråa, helt och hållet från dagboken. "Man kan ju inte va gla jämt", är ju en rätt vanlig kommentar. Varför inte, undrar jag.

Ett av mina spår är att inte göra färgsättningen beroende av det utanför. Att ta bort penseln från människorna, omständigheterna och situationerna man lever med, och bara måla inifrån.

Utan att stänga in sig i en burk av metall.

KONSTEN ATT RESA

En man forsar fram på en galopperande häst.  Han håller sig allt vad han har i tyglarna. Vid en bro står en vän som ropar, "vart är du på väg?". Mannen i sadeln vrider sig om och skriker, "jag vet inte, fråga hästen!".

Jag kan känna det så ibland. Livet rusar på, man vet inte riktigt vart, men undan går det. Då behöver jag stanna upp och fundera på riktingen, vart jag är på väg. Vara med mig själv. Låta kartan tona fram och reflektera över om mitt inre rimmar med det yttre.

Fast ibland är det jäkla härligt att låta livet vara en charterresa. Bara åka med.

"15.00 blir det darttävling vid poolen, välkomna".

ATT VÄLKOMNA OCH FÖLJA KÄNSLAN

Talade om att välkomna sig själv på seminariet i Kiruna. Med fanns en ung man. Han verkade ha huvudet på skaft. I en paus kom han fram och berättade att han funderade på att läsa vidare.

"Vad vill du läsa?", undrade jag nyfiket.

"Jag vet inte riktigt, jag skulle vilja läsa filosofi och typ språk, men morsan tycker att det är en dum idé", sa han lite lågmält

"Varför skulle det vara en dum idé?"

"Hon tycker jag borde läsa något som ger ett jobb, jag vet inte, vad säger du?"

"Är du verkligen intresserad av filosofi och språk?"

"Jo".

"Då skulle jag strunta i vad mamma, vänner och förnuftet tycker och anmäla mig till första bästa kurs. Om du har ett så starkt intresse för något, så ska du följa det. Det kommer att lösa sig vad gäller jobb".

"Du tror det".

"Jopp. Kör på är mitt råd".

Sitter på hotellrummet och funderar på om jag hade rätt att gå emot hans mamma.

ÖRONKATARR I RECEPTIONEN

På ett seminarium i Luleå talar vi om konsten att lyssna med ett öppet sinne.

"Det är inte så lätt ibland", suckar en tjej.

"Hur menar du?", undrar jag.

"Jo jag minns när jag var i Stockholm för en tid sedan, vi bodde på ett sånt stort hotell. Jag hade lite magkatarr och tänkte att man kunde ju i alla fall fråga".

"Fråga?"

"Ja efter Novalucol, mot magontet, jag menar det kan dom ju ha i en reception på ett sånt ställe".

"Ja det vet jag ju inte, hade dom det?", tvivlar jag.

"Nä inte riktigt, hon i receptionen log sa "javisst" och försvann in bakom en stund och sen kom hon tillbaka".

"Med Novalucol?!"

"Nä, med nålochtråd".

Man hör det man tror.

VÄRDSKAP I BLODET

Kroppen är en snillrik konstruktion. Läste att den anpassar sig utifrån olika känslor. Och med tanke på att värdskap är "konsten att få männislor ATT KÄNNA SIG välkomna", blev jag nyfiken.

Det visar sig att när vi känner hot så kör kroppen ner mer blod i benen, så att vi kan kubba därifrån. När vi känner ilska så pumpar den in mer av det röda i armarna, så vi kan reagera.

Undrar vart blodet tar vägen när vi känner oss välkomna?

SOLARNA I NORR

Landade nyss på Kallax flygplats i Luleå. Solen sken genom molnen. I taxin till hotellet fann jag ytterligare en solstråle, i form av en kille bakom ratten. När jag, som vanligt, ringde min hustru och talade om att jag var framme, märkte jag att han sänkte den redan låga volymen på musiken. Då jag avslutade mitt samtal, höjde han lika diskret upp volymen något.

En ung man med fingertoppskänsla.

NÄR VAD ÄR VIKTIGARE ÄN HUR

Enligt ordboken:

Kritik=bedömande av ngts värde

Klaga= ge uttryck för sorg, bedrövelse, missnöje

Beröm= skänk av ära och heder, skryta

Komplimang=om åtbörd varigenom man uttrycker vördnad, artighet

Efter en förmiddags skrivande hemma hos Olle kör vi iväg som två hungriga vargar till en korvkiosk modell lite bättre. Vi beställer varsin tunnbrödsrulle och slår oss ner vid ett av de enkla borden. I bilen på väg tillbaka undrar Olle:

"Va din tunnbrödsrulle lite kalll också?".

"Jo", säger jag, "men den var ok".

"Mmm, konstigt att de inte kunde fixa till dom varma".

"Men det var i alla fall ett otroligt läge", säger jag, "so what the heck".

Vi fortsätter att tala om vårt gästskap. Hade vi varit bra gäster. Jovisst, vi hade uppfört oss, betalt, plockat undan efter oss, sagt såväl hej som hejdå och alltihopa. Men det var något som vi inte gjort. Berättat att rullarna var kalla i botten. Vi hade inte sagt ett ljud om detta förrän vi satt i bilen. Borde vi det? Jo, det skulle vi nog ha gjort. Så varför hade vi smugit ut utan att säga nåt? Kanske för att det alltid är lite pinsamt att kritisera. Varför är det? Precis som att det är svårt att ta kritik när vi istället borde se den som en gåva.

Den som kan konsten att ta emot kritik bryr sig mindre om HUR någon framför än VAD.

Vårt ego är ofta mest intresserat av HUR. Vi blir sårade av felformulerade ord och tonfall, vilket skymmer VAD någon vill säga oss.

Undrar hur mycket man går miste om.

VÄRDSKAPSPANDEMI

Fågelinfluensa.

Svininfluensa.

Värdskap.

Värdskap`?

"Det smittar", sa en av deltagarna på seminariet i Västerås idag.