ATT VÄLKOMNA SITT SJÄLV

Sitter på en bänk ovanför strandpromenaden, en underbar augustikväll när solen är på väg att slinka ner i havet.  Ser människorna passera i en lång parad. Några ler, skrattar. Andra ser bistrare ut. En del kommer ensamma, andra som par eller i grupp. De finns de som går fort och de som rör sig sakta fram, för att till slut försvinna ur mitt synfält och ersättas av nya aktörer på catwalken.

Plötsligt ser jag ännu ett "fält", mellan mig och människorna. Det är mina tankar och känslor som uppstår i upplevelsen att sitta här. Och precis som de promenerande, så ser jag såväl glada tankar och känslor, som lite mer ledsamma. Och precis som människorna, finns det tankar som passerar snabbt och de som långsamt håller sig kvar i mitt medvetande. Och precis som människorna kommer vissa av känslorna lite ensamma och andra ihopklumpade.

Jag blir observatören av allt detta. Världen därute och mina tillfälliga tankar och känslor som passerar revy. Där sitter jag utan att analysera eller döma. Bara uppmärksamt ser vad som pågår. Så nära ett öppet sinne jag kan komma.

Befinner mig på en plats hitom tankar och känslor, erfarenheter, minne, som inte påverkas av detta och allt utanför. Där allting alltid är rent, ständigt nytt och oförstört av tidigare erfarenheter och kunskaper. En plats utan minne, varifrån jag kan uppmärksamma tankarnas dans. Där framtid och dåtid bara är mer eller mindre bra eller dåliga idéer och koncept. Och nuet är allt som existerar.

Tänker att det är skillnaden mellan medvetande och vetande. Ett medvetande är det som kan hålla allt mitt vetande, att om jag inte var medveten om det jag vet så vore det meningslöst att veta det.

Att vara glaset i akvariet där alla tankar och känslor simmar omkring bland växter och stenar som legat länge nu.

Eller en dator, där processorn är inte samma sak som det installerade minnet, operativsystemet eller programpaketet.

Att välkomna sitt själv är att vakna upp från illusionen att jag är mitt vetande, fiskarna eller kilobyten.

För precis som att vi kan observera andra människor, kan vi se våra tankar och känslor som en del av den skaran. Och inte fästa oss så hårt vid dem.

Det är att befinna sig i en slags total frihet, fullständigt uppmärksam. Som meditation, att vara berget där ett antal tankefåglar sätter sig på dess träd, och bara låta dem sitta där och sköta sig själva.

Det känns som en spännande utgångspunkt att leva ett liv från.

Eller så var det bara en något som flög förbi en fin sommarkväll utmed havet.