VERKLIGT ARBETE

Tack alla ni som kom till seminarierna om framgång i sociala medier! Det var verkligen roligt att möta så många intresserade och engagerade deltagare som i går på Yasuragi Hasseludden.

Två saker har verkligen fastnat hos mig. Det ena var hur Robert från Idrefjäll startade sin presentation. En svartvit bild från 60.talet på Idrefjälls allra första värdpar. VD och hans fru i tidstypiska skidkläder ler mot kameran. Robert berättade att i deras uppgift ingick att personligen hälsa alla gäster välkomna till Idrefjäll. Mer görligt då förstås med ett litet antal stugor, var det 40? Idag har VD en större utmaning med mer än 800 stugor inom anläggningen. Det som fastnade hos mig var dels det historiska perspektivet, att vårda sina rötter och ursprungstanken. Men också att vi idag tack vare Internet och nya funktioner och tjänster, har helt nya möjligheter att vara välkomnande och personliga. Det gäller bara som Robert och hans organisation se möjligheter och inte begränsningar. Robert var sååå inspirerande när han berättade om hur han använder facebook , twitter och andra verktyg.

En fråga från publiken fastnade också.

"Men hur mycket tid ägnar du åt det här och hur mycket jobbar du i verkliga livet?

Jag tror att just den frågan fångade mycket av vår problematik idag. Så mycket är annorlunda, nytt, det går fort. Och vi har en tendens att dra för hårda gränser mellan "verkligheten" och det vi gör via Internet. Kan det vara så att skiljelinjerna mellan vad som är "verkligt" och "overkligt" arbete mest bara finns i våra huvud?

FRAMGÅNG I SOCIALA MEDIER

Framgång i social medier blev precis just det! Nu har vi haft de första seminarierna tillsammans med Impera webbkommunikation. Det blev fullt i lokalen två gånger om på Sankt Jörgen Park Resort i torsdags. På måndag är vi på Yasuragi Hasseludden, du kan anmäla dig här.

Det verkar finnas ett enormt sug efter inspiration och kunskap om sociala medier. De stora frågorna verkar vara dels hur kan vi utnyttja sociala medier som marknadsföring och få affärsnytta. Men i stort sett lika upptagna verkar vi vara med frågan om policys och strategier. Många ropar på hjälp och riktlinjer, Idag kan man läsa i Dagens Medier om att regeringen tar fram riktlinjer för sociala medier åt myndigheter.

Vi landar i en kärnfråga här som handlar grundvärderingar och verksamheters syfte. Hur kan man idag bjuda in, öppna upp och vara värdar för alla konversationer som pågår i dessa nya mötesplatser? Hur kan man bygga en kultur som är öppen och inkluderande, som ser möjligheter och syftar till att vårda och utveckla relationer? Istället för en misstänksam och kontrollerande som bara ser hot i allt det nya?

Självklart är webbstrategier och policys och riktlinjer jätteviktiga. Annars är risken är stor att anställda tar saken i egna händer med företaget som avsändare. Så det är absolut nödvändigt men jag tror inte att det är tillräckligt.
I de sociala medierna sker hela tiden ett kunskaps- och åsiktsutbyte. Det viktiga att förstå är att detta är ett utbyte som sker mellan människor: bakom alla textrader, bilder, filmer och annat finns alltid en människa som både skickar ut och tar in information. Den mänskliga faktorn = den välkomnande faktorn.

Jag skulle vilja formulera knäckfrågan så här:
Hur utvecklar man en välkomnande organisation? Oavsett bransch och storlek? Hur skapar man förutsättningar för att alla i organisationen ska vilja och våga mötas, både analogt och digitalt, och leva och andas företagssjälen i alla sina kontakter?

Ett gemensam syn på värdskap och ett välkomnande förhållningssätt blir alltså viktigare än någonsin på alla dessa nya arenor.

TRYGG OCH SÄKER

Vi har gått mer än vanligt med näsan i vädret här i Stockholm i år. Inte för att vi har blivit mer stöddiga. Nej, det är hotet från ovan, istappar och snöblock från taken som gjort att blicken riktats uppåt mer än vanligt. Man lyckas med nöd och näppe lyckats kasta sig undan ett ras. Och sen halka på en isfläck och stuka foten. Ja, det har varit en helt underbart vit och vacker vinter, men den har definitivt inneburit en del prövningar också.

Det är många fastighetsägare som inte tar sin roll som hyresvärd på allvar och ser till att hyresgäster och andra gäster tryggt och säkert kan ta sig in och ut i byggnaden eller passera. En planka lutad mot väggen och en handtextad lapp gör inte mig lugnare. Tvärtom faktiskt när jag tvingas ut i gatan bland bilarna istället.

Jag träffade en tjej häromdagen som jobbar på ett utbildningsföretag. Lokalerna ligger högt upp i ett hus och nödutgångarna går till trappor på utsidan av huset. Hon berättade om frustrationen när snöhögarna växt sig så höga utanför dörrarna att de skymde fönsterrutan på dörren.
"Framförallt när vi är så noga med säkerheten och verkligen uppmanar våra kursdeltagare att se efter var närmaste nödutgång finns", berättade hon.

"Dessutom har vi bland annat säkerhetsutbildningar. Droppen var nog när jag såg en kvinna stå och fotografera snöhögen genom fönstret."

Först efter fyra dagars intensiv telefonbearbetning kom äntligen snöskottningen.

"Jag funderade på om vi skulle gå ut och skotta själv, men det kunde ju ha inneburit säkerhetsrisker för oss och människor nedanför, så det var ju ingen lösning heller. Vi borde nog egentligen ha stängt hela stället och skickat fakturan på uteblivna intäkter till hyresvärden. Det handlade ju om säkerheten både för våra gäster och oss själva."

Det tål att tänka på att när det finns brister i värdskapet så kan en oro infinna sig. Känner man sig rädd och orolig påverkas även upplevelsen av att vara välkommen. Något att verkligen tänka på när man delar värdskapet med samarbetspartners, leverantörer eller andra.

LEVA SOM MAN LÄR

Hur kan man påverka människor i en organisation till att vilja vara aktiva i sociala medier?

Det här var en av frågorna på en mycket bra kursdag jag var på igår. Annika Lidne visade på nyttan med sociala medier för att förbättra informationsflöden internt, medinflytande, produktivitet och men också för problemlösning och för att dela och sprida kunskap.

Vi hjälptes åt att lokalisera hinder för det här att vilja att vara aktiv. Det verkar finnas många. Det är bara att jag tittar till mig själv som inte kommit så mycket längre än att skriva här och vara ute och söka på vårt ämne på olika sätt. Vad hindrar mig egentligen? Det är ju uppenbarligen inte så komplicerat. Det kan vara att man tror att det ska ta mycket tid, att man inte riktigt förstår vad det ska vara bra för eller för att det är enklare att göra som man alltid gjort. Att vara aktiv innebär också en massa nya kontakter och ställningstaganden, inte minst om man skulle hitta negativa kommentarer. En delikat fråga är givetvis det professionella kontra det privata och hur man ska hantera skiljelinjen däremellan. Om det nu finns någon.

Jag tänkte förstås under dagen på det här med ett välkomnande förhållningssätt och vilken hjälp man kan ha av det i alla dessa nya kontaktytor. Faktum är att jag börjar tro att det blir viktigare än någonsin förut. Hur lyckas man få alla professionella kontakter som sker i ett företag att andas företagssjälen och värdegrunden? Hur ska man kunna rusta individer i en organisation att klara alla nya situationer och ställningstaganden? Hur går det till om det inte finns en livskraftig och levande företagskultur som visar sig i alla möten? Både analoga och digitala? En knäckfråga för mig själv och om jag höjer blicken - för många organisationer idag.
Att ta fram en webbstrategi är superviktigt och policys runt sociala medier måste finnas. Men dagen bara bekräftade för mig hur viktigt det är att utveckla en gemenskap runt värdegrunden och värdskapet. Så att var och en som jobbar är trygg i sig själv med vad som är själva uppdraget, vilka man finns till för och sin egen roll i helheten. Har man inte gjort det grundarbetet är det hög tid. Sociala medier i sig är ingen lösning på det behovet.

Men tillbaka till första frågan igen. Det beror förstås på vilken kultur man har i det vanliga livet. Vågar man inte säga något på ett möte så vågar man förmodligen inte prata på nätet heller. Ledarskapet är förstås oerhört viktigt. Lever man som man lär och använder man som ledare de nya kommunikationsmöjligheterna fullt ut? Ledare får följare, titta på den här

GAMMAL TANT

"Vill du sitta?"
Jag står i gången i en fullproppad tunnelbanevagn. Den som frågar är en ung tjej som sitter på sätet närmast mig. Innan jag hinner svara reser hon sig och visar med ett leende och en gest med handen att platsen är min.
Jag ler generat tillbaka. Åren går snabbare än man tror tydligen. Det känns lite pinsamt men samtidigt blir jag glad. Hövlighet och artighet är ett finfint smörjmedel i vardagens alla möten. Och oj vad en sån liten gest påverkar mig. När det kliver på en ännu äldre kvinna vid nästa stopp, då är det jag som reser mig och skickar dem fina gesten vidare. Kanske skulle världen vara en bättre plats om vi var lite bättre på att vara vänliga och omtänksamma i vardagens alla små situationer. Jag får väl börja med mig själv. Det verkar smitta!

VÅR BÄSTA SIDA

Drömstart på helgen. Står i en evighetslång kö till säkerhetskontrollen på Bromma. Runt omkring mig suckar människor och tittar oroligt på sina biljetter och klockor.

"Någon till Göteborg?"

En säkerhetskontrollant har kommit ut och plockar ut några från kön och slussar in dem längst fram. Kön sniglar sig fram, alla bevakar noga sin plats.

"Några till Malmö?"

Säkerhetskontrollanten är tillbaka och några fler kommer loss ur kön.

"Vi har problem med en röntgen", säger hon vänligt till oss andra i kön, "det är därför det tar lite tid. Men vi ska se till att ni alla kommer med era plan."

Nu är jag nästan framme vid bandet. Då kommer en hel liten hop med människor med spända ansikten. De står utanför avspärrningen och undrar så där svenskt försiktigt om de kan gå före så de inte missar planet. Och då plötsligt visar vi oss alla i kön från vår allra bästa sida.

"Här ta min låda", säger mannen framför mig.

"Nämen ta och gå längst fram för sjutton", säger en annan.

"Jag håller din påse medan du tar av dig bältet", hör jag mig själv säga.

Alla vet vi precis hur gräsligt det är att känna den där kombinationen av stress, oro och ängslan av att vara till besvär. Nu kan vi bjussa på vår mänsklighet framlockad kontrollantens enkla information: "Vi ska se till att ni alla kommer med."

Det är de små, små detaljerna som gör det.
Trevlig helg!

EN SOFFA I TAGET

Hur gick det med den utlånade soffan som jag berättade om 4 februari? Så här skriver Staffan:

"Självklart gick det bra!
De var hur gulliga som helst och hade med sig sig en hemmagjord burk jordgubbssylt när de kom. Vad är sannolikheten för att den som ger bort hemmagjord sylt ska råna någon? Den kan väl inte vara så stor ;-)

Så vi lämnade tryggt nyckeln till vår lägenhet, visade var mat fanns och drog till sommarstugan. När vi kom hem på söndagen var det diskat och fint och ett trevligt brev där de tackade för gästfriheten."

Heja Staffan, ett litet steg mot en bättre värld - one couch at the time!

LÅNA EN SOFFA

Är du beredd att låna ut din soffa till en främling? Träffade Staffan idag som berättade att han genom sajten CouchSurfing lånat ut sin soffa till helgen. Två filmintresserade tjejer som skulle komma till filmfestivalen i Göteborg.

CouchSurfing är en icke-kommersiell sajt som låter medlemmar ta kontakt med varandra och hitta semesterboende. Själva resultatet av boendet handlar förmodligen inte bara om insparade logikostnader. Behållningen blir ett ett privat och vardagligt kulturutbyte. Sajten grundades av en amerikan och hade i mars 2009 en miljon medlemmar. Filosofin med CouchSurfing är att bygga en bättre värld - en soffa i taget (one couch at the time). Fin tanke tycker jag, att öppna upp sitt hem och vara värd även för sin stad och sitt land.

Nu visade det sig att Staffan måste resa bort i helgen. Och då blev det plötsligt lite knepigare. Kan man lämna sitt hem och sin soffa till främlingar? Jo, det kan man om man heter Staffan.

"Det är väl en fråga om vilken värld man vill leva i" sa Staffan. "Man vill ju inte leva i en värld präglad av misstänksamhet och då får man väl börja med sig själv."

LÄGGA SIG I ELLER INTE?

Finns det yttre gränser för värdskap? Vi kom att prata om det här i Ludvika igår med en grupp från Falun-Borlängeregionen. Värdskap ingår i kursupplägg inom Driveget-projektet.

Det var en hotellägare som berättade att en något äldre kvinna kommit till henne och varit lite ledsen över en kommentar som hon hört från några andra gäster. Två unga män hade passerat henne och sagt till varandra:

"Bor det bara gamla käringar här?"

Vi konstaterade i gruppen att för kvinnans räkning handlade det nog mest om att få bli lyssnad på. Men det var inte knäckfrågan. Om vi spetsar till situationen lite - låt säga att man som värd skulle ha råkat höra kommentaren, bör man säga något? Ska man lägga sig i? Det fanns många åsikter om den saken. Till att börja med sa en yngre deltagare att käring inte nödvändigtvis behöver vara ett negativt omdöme. Men där höll inte alla med. Någon menade att det är vanlig etik och moral som ska styra ens handlande. Ett sorts mänskligt ställningstagande som kanske inte handlar specifikt om värdskap. Någon menade att man aldrig ska låta den typen av nedsättande kommentar passera. Olika förslag dök upp, men inget entydigt. Själv har jag inget bra svar heller. För min egen del vill jag stå upp för vad jag tycker om hur vi människor ska mötas. Men innebär det att jag ska lägga mig i andras relationer? Men som värd för en verksamhet har jag förstås ett större ansvar som handlar om den stämning och kultur som jag tycker ska råda där.

Du som läser det här, vad tycker du?

TA STÄLLNING

"Du måste stå för något - annars faller du för vad som helst:" Per Frankelius är en okonventionell ekonomie doktor och docent vid Örebro universitet och Dahméninstitutet. Som en yrväder tog han in hela scenen idag på näringslivsdagen i Örebro. Citatet ovan ur en låt av John Mellencamp och står föst i hans programförklaring i åtta punkter. Läs gärna mer om du är intresserad av samhällsentreprenörskap, värdeskapande möten, "art entrepreneurship" och innovativa kommuner. Urspännande.

Det var en superintressant föreläsning som jag fick nöjet att haka på under den här dagen där temat var entreprenörskap och värdskap. Per pratade mycket om att ta ställning och jag kopplade det till det val vi ofta brukar prata om med värdskap, valet hur jag vill förhålla mig till andra människor och det som händer mig i livet. Att välja ett välkomnande förhållningssätt är ett sätt att ta ställning. Ett sätt att ha en hållning i mötet med andra. Riktigt kul att vara i Örebro där man jobbat längre än de flesta med värdskap på olika sätt.

Sen kom en helt otroligt Ayesha Quraishi och delade med sig av sin historia och hur hon vill förändra världen. En sann entreprenöranarkist som hon kallar sig själv, Hon driver skivbolag och aktivist för fri musik och mänskliga rättigheter, oj oj vilken energi!