NÄRVARANDE OCH TILLGÄNGLIG

Var det enklare förr? Hittar den här manicken i en korridor. Vad kallades den? Nån som vet? Dörren står öppen och jag frågar killen som sitter därinne om han använder den. Han tittar oförstående på mig. Han kommer ut och tittar. Jaså den där... näe. Vi provtrycker men sladden är sedan länge kapad.

Närvaro och tillgänglighet har fått en helt annan betydelse idag. Vi förväntas vara inkopplade, uppkopplade och inloggade. Hela tiden. Ett ständigt öppet kommunikationsflöde. Fysiskt, mentalt och digitalt. Eller är det samma sak som förr, bara annan teknik? Då stängde man dörren och skärmade av sig från världen. Jag tittar in till killen som är tillbaka vid sin skärm. Han verkar rätt avskärmad. Kanske är det ingen skillnad. Resten av dagen funderar jag på om knapparna skulle kunna gälla min egen mentala tillgänglighet för kontakt. Inne. Upptagen. Vänta. Stig in.

POSITIV PÅVERKAN

Fick en liten värdskapsbetraktelse av Inger, som jag hade mycket kontakt med genom jobbet förra året. Inger är hur härlig som helst, klarsynt och med en alldeles egen torr humor. Hon har verkligen tagit det här med värdskap till sitt hjärta. Jag kan tänka mig att hennes familj och vänner säkert fått ta del av hennes tankar och funderingar om vikten av välkomnade. Möjligtvis mer än de önskat ibland. Ingers historia antyder något av det.

"Förra veckan åkte Kjelle och jag på en kryssning till Helsingfors. Väl där gav vi oss ut i kollektivtrafiken dvs spårvagnen. Mitt emot oss satt två unga tjejer, en sisådär 22 - 25 år. Svenskspråkiga Helsingforsbor. Så fort de hörde att vi pratade svenska frågade de om vi var på konferens eller var turister. Sedan guidade de oss genom hela resan och var verkligen så där mycket värdskapare du bara kan tänka dig. Kjelles spontana kommentar var "De där måste ha gått värdskapsutbildning!" Där ser du vad man kan indoktrinera enbart genom att då och då visa på och uppmärksamma när man möter de goda exemplen."

ATT VARA ENSAM

När du någon gång känner dig ensam, lyssna då på Tanya Davies: How to be alone. Så hoppfullt, så trösterikt börjar det: 

"If you are at first lonely, be patient. If you've not been alone much, or if when you were, you weren't okay with it, then just wait. You'll find it's fine to be alone once you're embracing it."

Kan det vara så att för att kunna vara tillsammans med andra måste jag kunna vara själv? Självvalt vara ensam eller bara för mig själv. Idag ska jag välkomna en stund av ensamhet.

SVART ELLER VITT

Nu när jag precis skrivit klart remissvaret till Skolverket med våra synpunkter på nya ämnesplanen för Service och bemötande i gymnasieskolan, är jag lite uppe i varv just vad det gäller skola, lärande och utbildning. Det man intresserar sig för BLIR intressant! Jag följer en jättebra om blogg, Ann-Marie Körling, www.korlingsord.se hon är lärare, författare och föreläsare.

Hon skriver just i det här inlägget om språket, att det är lika nytt varje gång för den som ska lära sig det. Att skriva är nytt varje gång, kombinationen av gamla invanda ord ger något nytt. Hon skriver också om kommunikation med sig själv. För att upptäcka något med sin text. Att det handlar om att ha ett medvetet förhållningssätt till text. Inte bara en fråga om vad som är rätt eller fel utan fokus på att den kan begripas av mottagaren. Så här inleder Ann-Marie:

"Världen är inte svart eller vit. Det som var fel en gång kan vara rätt en annan gång. Det finns saker och ting som alltid är fel. Det finns det som är rätt för somliga och fel för andra. Det vi ska lära oss är hur att göra för att lära. Inte producera det rätta genast utan pröva oss fram. Det självklara är inte självklart för en som lär sig."

Visst är det intressant! Hon kunde lika gärna skriva om värdskap, eller hur? Så när det kommer till hennes strategier för stavning kan jag inte låta bli att testa med värdskap. Läs originalet på www.korlingsord.se

Strategier för att praktisera värdskap:

• Prova först ditt välkomnande i en situation som inte är 100% skarpt läge
• Ta inte i för mycket - lämna lite tid och luft för gästen att känna själv
• Glöm inte vad du gjorde - även om det inte kändes helt rätt
• Vårda den reaktion eller återkoppling du får på det du gjorde
• Våga fråga och samtala med dina kollegor om det du lärt dig.

Ja, det kanske inte blev helt begripligt. Men värt ett försök i alla fall. Jag återkommer när jag finslipat.

ÄR DETTA ALLT SOM ÄR?

Det verkar som om jag är väldigt mottaglig på morgnarna. Efter natten är alla sinnen utvilade och helt öppna för intryck. På gott och ont. Jag försöker numera se till att det är lugnt på morgonkvisten. Försöker undvika stress. Jag klarar inte av morgon teve till exempel. Nyheter med starka bilder och allvarliga röster som talar om problem och olyckor kan få mig ur balans hela dagen. Jag får till och med läsa tidningen lite selektivt.

En rubrik i SvD ramlar rätt in i huvudet: Är detta allt som är? På Idag-sidan svarar en psykolog på läsarfrågor och en man som har till synes "allt" undrar varför det ändå känns tomt och fel. Något skaver, är detta allt som livet har att erbjuda? Psykologens svar är inkännande. Det pekar på att vi så ofta enbart får erkännande för våra prestationer och att det då kan utvecklas en tomhet inombords, när alla andra kvaliteter som inte kan kopplas till prestationer, får utrymme och bekräftas. Hon skriver att han säkert skulle ha glädje av att komma i kontakt med de existentiella frågorna, de som rör vår tillvaro här på jorden. Men det är första meningen i hennes svar som biter sig fast.

" Det ska inte kännas som att något fattas en och att man inte är nöjd med livet."

Ska det inte? Jag tänker att det nog är väldigt många av oss som känner att det är något som fattas. Bristen på nöjdhet kanske är bra. En del av det som driver oss framåt, som gör att vi utmanar oss själva. Att vi ställer oss frågor, att vi försöker utvecklas. Men om missnöjdheten äter sig inåt till ett stort svart hål är det förstås destruktivt och viktigt att hantera, kanske ta hjälp för det.

Det här med välkomnande förhållningssätt som jag reflekterade över efter Winnerbäckkonserten i lördags känns med ens högaktuellt. Det är ju inte bara gentemot andra människor det visar sig utan också i hur jag förhåller mig till mig själv. Går det att välkomna upplevelse av att inte vara nöjd? Går det att välkomna upplevelsen av att det känns tomt? Vad händer då?

Två saker dyker upp i mitt huvud över kaffet och morgontidningen. Först en textrad i en gammal låt med Peggy Lee, (rubriksättaren känner förmodligen till den också):

" Is that all there is? Is that all there is? If that´s all there is my friends, then let´s keep dancing, let´s break up the booze and have a ball, if that´s all there is."

Kanske dags att verkligen leva nu.Om detta är allt som är, så återstår bara att fånga ögonblicket, dela det med andra, att fira livet med vänner.

Det andra en textrad ur en dagsslända av Stig Dagerman:

"Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra, en annan människa väl."

Jag dricker upp kaffet och viker ihop tidningen. Och tar direkt telefonen och skickar det där sms:et till min kompis som jag länge tänkt göra. Nu är det gjort.

VINNARE MED WINNERBÄCK

Vad är ett förhållningssätt kan vara bra för, det fick jag verkligen klart för mig i lördags kväll. Framförallt ett välkomnande förhållningssätt. Vi brukar prata om det som en utgångspunkt, ja rentav en förutsättning för värdskap. Men det kan vara bra till mycket. Att göra en förskräcklig dag till en alldeles oförglömlig upplevelse till exempel.

Man kan förstås fundera på vad ett förhållningssätt är till att börja med. Jag vet inte om uttrycket hänger mest ihop med förhållande eller hållning. Men båda orden går att spinna vidare på. Att ha ett förhållande handlar stå i relation till någon eller någon. Att ha en hållning kan vara att ta ställning, ha en attityd. Förhållningssätt är något som vi kan välja. I relation till någon, en situation eller något som händer kan vi välja hur vi vill förhålla oss. Vi kan vara avvaktande, okritiska, öppna, ifrågasättande, negativa, positiva - vi kan förhålla oss hur vi vill. Det är just det som är poängen, att vi har ett val.

Men okej, det är lättare sagt än gjort och det var lite extra knepigt i lördags. Biljetter var inhandlade och förväntningar uppskruvade till max inför en av sommarens höjdpunkter - konserten med Lars Winnerbäck på Långholmen i Stockholm. Strax efter lunch kom de första dropparna och sen öppnade himlen sig med ett skyfall. Timme ut och timme in. Jag satt hemma och surade och förbannade vädergudarna, eller vilka de nu var som missunnade mig denna konsert. Utomhus med regn redan från början... suck. Så typiskt, när man för en gångs skull tagit sig för att köpa biljetter och inte var de precis billiga heller. Förbaskat. Skit också.

Men någon gång under sena eftermiddagen när jag satt där som mest sur och förbannad så hände något. Det var ju helt enkelt jättetrist och jag började fundera om det skulle kunna gå att vända mig själv och min inställning. Skulle jag inte kunna bara ta emot det som händer? Det slutar inte regna för att jag förbannar vädret. Kan jag förhålla mig på något annat sätt? Hur vill jag ha det? Få se... Gummistövlar har jag ju, regnkläder och regncapen från Dalhalla. Och inte är det så kallt och vad gör lite vatten? Kanske slutar regnet, hur som helt så lär det bli en upplevelse. Tänk kombinationen gräsplan plus skyfall plus folkmassa. Det kan bli spännande, man har ju hört talas om gyttjan på Roskilde, och jag som aldrig varit där. Vad fasen, vi åker i alla fall!

Knappt hade vi kommit fram till Långholmen så slutade det regna. Kvällen var ljum och härlig. Människor klafsade omkring i lervällingen men med lyckliga leenden på läpparna för gillar man Winnerbäck så gör man det. Och det var först när bandet var inne på näst sista extranumret som det började regna igen. Jag stod där glad och förnöjd när jag kände det första stänket. Men med mitt egenhändigt valda förhållningssätt var det enkelt. Äsch vad gör lite regn! På med regncapen bara. Sen vräkte regnet ner, det kom blixt på blixt, hela himlen lystes upp och åskan mullrade i kapp med basen. Men musiken flödade gudomligt, ljudet var perfekt och alla sjöng med och dansade runt mig. Jag lutade huvudet bakåt mot himlen och lät regnet skölja över ansiktet och så brände de av världens fyrverkeri mitt upp i allt och det var helt magiskt. Jag skrattade och sjöng i det skvalande regnet och jag har inte varit så lycklig på länge.

ATT KUNNA ELLER INTE KUNNA

Träffade Annette igår, en amerikansk tjej som bodde några år i Sverige. Hon gav mig en riktig tankeställare om vad det kan betyda att förändra sitt eget förhållningssätt. På den tiden när jag lärde känna henne var hon en sportig, glad och aktiv tjej. Sen drabbades hon av det som kallas kroniskt trötthetssymptom. Att leva livet kom att handla om begränsningar och att avstå. Idag har hon lärt sig hantera sin funktionsnedsättning och lever på sitt sätt ett gott liv. Hon berättade om en liten händelse som blev öppningen till att hon började se på sig själv och sjukdomen på ett annat sätt. Det var som om polletten ramlade ner, sa hon. Ingenting förändrades egentligen förutom hennes eget sätt att förhålla sig till sig själv och sin situation. Det här berättade Annette.

Hon hade varit sjuk i ganska många år och hade knappt kunnat jobba. Hon hittade ett litet café som blev ett favoritställe dit hon ofta gick. En rullstolsburen kille brukade ofta vara där också och det hände att hon hjälpte honom med att dra undan stolar och hämta kaffe. De kom att prata med varandra, började dricka kaffe tillsammans och lära känna varandra. En dag pratade de om fritidssysselsättningar och killen frågade henne intresserat:

"Annette, vad tycker du bäst om att göra?"
Hon kände som vanligt den stora bitterheten över att hennes liv blivit så förändrat. Allt som bara handlade om begränsningar och besvikelse över allt hon gick miste om.

"Det jag tycker om att göra, det kan jag inte göra längre. Jag kan inte åka skidor, vandra i bergen eller paddla kanot. Jag kan knappt cykla ens en gång."

Då satt killen tyst en liten stund och funderade och sen frågade han:

"Men Annette, av det du kan göra, vad tycker du bäst om att göra?"

HUR JOBBIGT ÄR DET ATT LE?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser en artikel i Aftonbladet om de mobila kortläsarna som blir allt vanligare på restauranger. Smidigt och enkelt tycker jag själv, men artikelförfattaren Helena Trus gillar dem inte. Bra för säkerheten javisst, men tydligen har vi som restauranggäster en tendens att ge mindre dricks när det ska knappas in i en apparat. Mindre förtjänst för krogpersonalen blir alltså resultatet. "Krogpersonalens medellön är bland den sämsta i Sverige", skriver hon, så visst kan tillskottet behövas. Dricks är ett laddat ämne, officiellt avskaffat, men lever ändå kvar.

Så vad kan effekten bli av minskad dricks genom kortläsarna? Jo, nu måste krogpersonalen vara extra trevliga och serviceinriktade för att få dricks.
" Krogjobb borde vara ett yrke som de utövar som alla andra. Man ska inte behöva le extra mycket, mer än alla andra arbetande för att få en human lön", konstaterar artikelförfattaren och fyrar slutligen av "som det är nu blir det ett slags social prostitution."

HABLA INGLESE?

Hemma igen efter en semestertripp i gränslandet mellan Spanien och Frankrike. Underbara upplevelser med allt från bad i Atlanten till vandring i bergen. Avkopplande javisst, men med ett jobb som mitt processar ändå huvudet på egen hand allt som handlar om, just det, värdskap. Det går liksom automatiskt. Hur välkommen känner jag mig som besökare? Massor med härliga möten med människor, servicemöten i restauranger, på hotell och besöksmål. Men också möten med kulturen, naturen, strukturer, flöden och skyltar. Skyltar. Många skyltar.

Står framför en parkeringsautomat i Bilbao. Texten är på spanska och baskiska. Helt obegripligt. Min skolfranska hjälper inte mycket. Frågar två personer som går förbi, habla ingelse? men de skakar bara på huvudet.

Hur kan det vara så här, hur tänker de i det här landet? Varför inte engelska? Vill de inte ha turister från andra länder?

Medan jag går vidare och muttrar för mig själv drar jag mig till minnes en kall vinterdag i Stockholm. Utanför jobbet blir jag stoppad av en man som på bräcklig engelska ber mig om hjälp. Han visar på parkeringsautomaten och undrar vad som gäller. Just det ja. All information på svenska, inte ett ord på något annat språk. In the "Capital of Scandinavia"!

START MÅL

Varje gång jag passerar de här skyltarna i joggingspåret börjar jag fundera. Start. Mål. Samma ställe. Är det så det är? Att fast vi sätter upp mål och strävar mot dem så kommer vi ändå till slut bara fram till utgångspunkten. Är framåtsträvan en illusion? Å andra sidan kanske det är bra ifall start och mål är samma sak. Då vet vi ju var vi ska. Och rikare på upplevelser blir vi ju på vägen i alla fall. Kanske behöver inte målen sättas så långt bort. Det kanske inte alltid måste vara upp på en bergstopp. Intressant tanke. För även om vi lyckas ta oss upp till målet på toppen på berget så måste vi ändå ner i dalen sen igen, tillbaka till utgångspunkten.