HABLA INGLESE?

Hemma igen efter en semestertripp i gränslandet mellan Spanien och Frankrike. Underbara upplevelser med allt från bad i Atlanten till vandring i bergen. Avkopplande javisst, men med ett jobb som mitt processar ändå huvudet på egen hand allt som handlar om, just det, värdskap. Det går liksom automatiskt. Hur välkommen känner jag mig som besökare? Massor med härliga möten med människor, servicemöten i restauranger, på hotell och besöksmål. Men också möten med kulturen, naturen, strukturer, flöden och skyltar. Skyltar. Många skyltar.

Står framför en parkeringsautomat i Bilbao. Texten är på spanska och baskiska. Helt obegripligt. Min skolfranska hjälper inte mycket. Frågar två personer som går förbi, habla ingelse? men de skakar bara på huvudet.

Hur kan det vara så här, hur tänker de i det här landet? Varför inte engelska? Vill de inte ha turister från andra länder?

Medan jag går vidare och muttrar för mig själv drar jag mig till minnes en kall vinterdag i Stockholm. Utanför jobbet blir jag stoppad av en man som på bräcklig engelska ber mig om hjälp. Han visar på parkeringsautomaten och undrar vad som gäller. Just det ja. All information på svenska, inte ett ord på något annat språk. In the "Capital of Scandinavia"!

START MÅL

Varje gång jag passerar de här skyltarna i joggingspåret börjar jag fundera. Start. Mål. Samma ställe. Är det så det är? Att fast vi sätter upp mål och strävar mot dem så kommer vi ändå till slut bara fram till utgångspunkten. Är framåtsträvan en illusion? Å andra sidan kanske det är bra ifall start och mål är samma sak. Då vet vi ju var vi ska. Och rikare på upplevelser blir vi ju på vägen i alla fall. Kanske behöver inte målen sättas så långt bort. Det kanske inte alltid måste vara upp på en bergstopp. Intressant tanke. För även om vi lyckas ta oss upp till målet på toppen på berget så måste vi ändå ner i dalen sen igen, tillbaka till utgångspunkten.

RÄKNA OCH RANKA

Deltog idag i ett seminarium på Sveriges Kommuner & Landsting om företagsklimatrankningar. Bland annat presenterades rapporten Räkna, räkna, ranka, som analyserar olika rankningar och hur de kan tolkas. Det låter kanske inte så hett, men efter att varit ute så mycket i kommuner på olika uppdrag har jag börjat bli väldigt intresserad av det här området.

Det var Carola Gunnarsson, vice ordförande i SKL och som var moderator och inledde. Hon är kommunalråd i Sala och berättade om hur de precis fått klart ett nytt avtal med sitt Företagarcentrum.

"Så jag gick ut på Facebook och berättade om det här" sa hon, " Omedelbart fick jag svar, där man undrade om jag kunde dela med mig av några tips om hur vi jobbar med att förbättra näringslivsklimatet. "

Jag tyckte det var intressant att det var Facebook som var det självklara forumet för Carola. Att det kan vara en mer professionell profil, lite åt det hållet försöker jag själv att jobba upp på min sida. Hon fortsatte att reflektera om hur svårt det är att veta hur man i en kommun kan agera. Rankningarna visar högt på den ena och lågt på den andra, vad ska man gå på? Alla söker med ljus och lykta efter information och kunskap, man behöver vägledning, råd och tips, inte minst om hur man ska få fler i den kommunala organisationen att engagera sig, tycka att det här är angelägna frågor.

Själv är jag väl lite färgad av det vi jobbar med och jag skulle väl vilja påstå att det handlar väldigt mycket om attityder och bemötande. Vilket betyder attdet vi pratar om som är själva utgångspunkten - ett välkomnande förhållningssätt - kan vara väldigt viktigt och bidra till framgång när det gäller att utveckla företagsklimat. Det fick jag väl bekräftat bl a när Jan Persson från Kilenkrysset, gjorde sin presentation. Han delade med sig av en hel del starka åsikter ur sitt företagarperspektiv runt skattesystem och kommunal byråkrati. Som en slutkläm runt vad som är extra viktigt i kontakter med kommuner så sa han bland annat att vi kan väl ta ett nej, bara vi får ett svar och slutligen bekräftade han det som jag tänker:
"Det handlar om hur man blir bemött."

LOKALVÅRD OCH LOKALVÄRD

Andra gången jag träffar personalgruppen inom Arena Fritid i Vänersborg så lossnar det. Första gången lite avvaktande. Och jag förstår dem. Värdskap?? Jag har träffat så många människor i olika branscher som har svårt att se att det har något med jobbet att göra. Man associerar det till middagsbjudning och fest och såna saker. Men som sagt, andra gången blir samtalet livligt, engagerat och roligt och eftermiddagen går alldeles för fort. Min egen reflektion under vägen är hur viktigt det är en sådan här gång att alla verkligen är med. Ska man få till gott bemötande och bra service så är det inte någon speciell person som ska ansvara för det, utan alla måste vilja vara med. Oavsett arbetsuppgift.

I en paus kommer Peter, som är chef för gänget, med några utskrifter. Med illa dold stolthet visar han ett korrektur till en platsannons för lokalvårdare.

"Du ska veta att det här skrev vi innan du kom," säger han och visar papperet. Det står Städare/Lokalvårdare, heltid, och i arbetsbeskrivningen står det att det även kan komma att ingå 10 % arbete som mässvärd/värdinna: ... du kommer att vara Arena Fritids ansikte utåt och det behövs en stor portion servicekänsla.

"Vad kul! Det här är som musik för mina värdskapsöron," säger jag. "Möjligtvis skulle den vinna på om du strök "värdinna" och behöll bara "värd". Rimmar ännu bättre med värdskap och ger inga onödiga associationer."

"Ja, men nu är det ju bara ett korrektur," säger Peter snabbt, "men tanken är väl bra?"

"Helrätt."

VARDAGSLYX

Vad kan vem som helst göra för att sätta guldkant på en vanlig dag för någon annan? Något som ger maximal utdelning på minimal insats?  Och inte kostar något??

Bodil gör det på väg till lunchen. Vi går och pratar ivrigt om värdskap (förstås!) när jag märker att något annat fångar hennes uppmärksamhet. Det är en kvinna vi möter och Bodil vinkar och ropar hej och i ögonblicket när de möts så fattar hon tag om armarna på kvinnan och säger med eftertryck:

"Du får beröm, vet du det?"

"Får jag?" Kvinnan ler glatt.

"Jaaa," säger Bodil, "de i projektgruppen är så himla glada. De säger, tänk att det funkar så bra att jobba med dig!"

"Oj vad kul, tack för att du berättar,"säger kvinnan och skiner som en sol.

"Det är du värd," säger Bodil, vi ses!"

OMÖJLIG SITS

Jag hade precis kommit till Vänersborg för en träff med personalgruppen inom Arena Fritid. En jättelik byggnad tornade upp sig ovanför mig och framför mig var en lång glasvägg och flera entrédörrar. Innanför glasväggen satt det folk vid några bord och fikade. Jag gick fram till första bästa dörr och ryckte till. Låst. Jag tog ryggsäck och rullväska till nästa dörr. Låst. Nu såg jag att de tittade på mig inifrån lokalen. Pinsamt. Jag gick vidare till nästa dörr. Låst. Ännu mer pinsamt, vad gör jag för fel? Så äntligen kom en kille framrullande i en rullstol och vinkade till mig. Han låste upp och släppte in mig och sa välkommen in med ett stort leende.

"Tack" säger jag " det var ju lite pinigt det där."

"Ja vi var ju tvungen att låta dig rycka i några dörrar först, det var liksom förmiddagens behållning" svarar han med ett stort skratt.

"Ja det är ju kul om man får bidra med det" säger jag, lättad och glad att han liksom avdramatiserar hela händelsen.

Det här visade sig vara Peter Ojala som samma dag börjat som projektledare för ett tillgänglighetsprojekt inom Arena Fritid. Han var sedan med i eftermiddagens träff där vi pratade om hur man inom Arena Fritid kan utveckla sitt värdskap. En riktigt bra eftermiddag om det enkla men ändå så viktiga i att ha ett välkomnande förhållningsätt oavsett vad man har för arbetsuppgift i en sådan organisation. Det här är ju mötet med människor det handlar om, vilken inställning jag själv väljer att ha. Peter berättade en tänkvärd historia innan vi skildes åt.

Peter var på väg in mot ett köpcentrum. Framför honom var en kvinna i rullstol på väg mot dörren och en man öppnade och höll upp dörren för henne. Peter hörde hur hon snäste av honom när hon rullade förbi.

"Du, jag kan faktiskt själv", sa hon surt.

Peter berättade att han kände att han inte kunde låta det passera, så han rullade snabbt ikapp kvinnan och bad att få prata med henne.

"Har du tänkt på att det kanske var sista gången som den kille öppnande dörren för någon i rullstol?"
"So what?"
"Men allvarligt tror du att vi som har funktionshinder vinner något på det?"
"Jag gillar inte att folk ser ner på mig"
"Det är inte det handlar om. Du ger honom inte en chans. Hur han än gör blir det fel. Om han inte öppnar dörren är han nonchalant eller rullstolshatare och om han öppnar den är han fördomsfull och nedsättande. Han hamnar i en omöjlig sits."

Om kvinnan uppskattade det här samtalet det vet jag inte, men jag tycker att det säger något om hur rakryggad Peter är. Jag tänker att jag har mycket att lära av honom och andra som varje dag kan behöva tampas med sin omgivnings oförstånd, förutfattade meningar och ibland både okunskap och ointresse om de villkor som de lever under. Sådant som är självklarheter för mig. Tack Peter och lycka till med jobbet.

NÄR DET BLIR SKILLNAD

"Jag känner mig ibland som en värdskaps-controller."

Det är en chef på en förvaltning som kommenterar det pågående arbetet i kommunen med att utveckla bemötande och service. Hennes min är svårtolkad. Är det i positiv eller negativ bemärkelse?

"Hur menar du då, blir du en värdskapspolis eller?"

"Nej, det är mer kanske en fråga om att jag följer processen. Jag fått upp ögonen mer för hur vi kommunicerar. Jag lägger märke till saker och då är det svårt att inte göra något."

"Vad är det som du inte kan låta bli att göra då?" undrar jag nyfiket.

Det här var under Kundpanelens första träff igår kväll, första steget med fokus på att skapa intresse och får fler engagerade i utvecklingen av företagsklimatet i Lidköping. Det var 60-talet företagare, politiker och tjänstemän och att döma av hur snabbt samtalen kom igång runt borden kommer det att komma ut mycket matnyttigt i den här processen. Med kopplingen till projektet runt bemötande, där värdskap är ett viktigt redskap, blev det mycket fokus på kvalitet just runt möten, relationer och attityder.

"Ja det var det där brevet förstår du." Och så berättade hon om hur hon råkat få se ett brev som skulle gå ut till företagen och genom sina sprillans nya värdskaps-linser kunnat konstatera att det inte alls var särskilt välkomnande skrivet. Hon tog brevet och stämde av för säkerhets skull med en kollega, med sin man och med sin chef, så att hon inte överreagerade. Och sen tog hon helt sonika upp det med den som skrivit och så hittade de en annat och bättre sätt att uttrycka det. Värdskap i praktiken.

"Det var modigt", sa jag.

"Äh, det var väl inget", sa hon och fortsatte "men det är svårt att låta det passera med tanke på hur vi jobbar med bemötandet. "

Jag bara jublade inombords. Det är ju precis just i en sån liten handling som det det goda värdskapet blir verklighet. Någon som blivit inspirerad, som tagit det till sig och vill och vågar omsätta det i praktiken. Så att det blir skillnad! Heja Lidköping!

FÖRETAGSKLIMAT IDAG OCH IMORGON

Ägnar dagen åt research inför ett uppdrag som handlar om att få fler engagerade och vilja bidra till utvecklingen av företagsklimatet i en kommun. Jag ska vara med för att skapa förutsättningar för att det ska blir kreativa och meningsfulla samtal. Framtidens företagsklimat, hur ska det vara för att det ska gå bra för att företag att verka och växa? Surfar runt, ringer runt. Kommuner jobbar på lite olika sätt med frågan. Men alla vill förstås vara framgångsrika och bli bättre. Svenskt Näringslivs ranking av kommunernas företagsklimat kommer imorgon. Många väntar ivrigt. Andra oroligt. En del ifrågasätter hela undersökningen.

Dialog, service och attityder är tre viktiga komponenter för ett bra företagsklimat. I alla fall vad det gäller de delar som kommuner kan påverka. Mycket handlar förstås om vilket förhållningsätt man väljer att ha när man möts som representant för kommunen och som företagare. Minst lika viktigt för företagare emellan. Ett välkomnande förhållningssätt som värdskap, tror jag kommer att vara en viktig del i framgången. Både med företagsklimatet och med själva de här samtalen. Om alla parter verkligen vill öppna upp för varandra i en dialog. Jag tror att det kommer att bli jättebra, jag tror de flesta människor har en inneboende önskan om att bidra till helheten. De här samtalens roll är att frigöra och samla kraft för att komma framåt.

Funderar mycket på det där med framtiden. Det innebär att det då kommer att vara många som tillhör yngre generationer idag som kommer att vara verksamma då. Hur tänker de? Vilka förutsättningar kommer de tycka är viktiga? Vad är det som kommer att vara annorlunda mot idag? Jag får inte så mycket napp som kan ge mig bränsle och infallsvinklar till samtalen. Men pratar så småningom med en av bloggarna på generationen.se, ett initiativ från Svensk Näringsliv som driver på om HBG - Historiens Bästa Generation. Charlotte Schéle ger mig en tankeställare. Hon konstaterar att de unga inte finns i etablerade nätverken där företagare, politiker och tjänstemän i dagens generation möts. De unga får på så sätt inte de rätta kontakterna för att få hjälp, stöd och kunna påverka. De är vana att söka information själva och har sina egna nätverk. Här har webben som den ser ut idag inneburit en jätteskillnad. Med andra ord kommer det att vara svårare för politiker och tjänstemän att föra en dialog och skapa en relation med den unga generationen. Skillnaden mot idag är att man kommer att vara tvungna att vara mycket, mycket mer aktiva i relationen, verkligen söka upp nya och nystartande företagare. Annars kommer man att tappa dem. Man måste bemöda sig om att aktivt lyssna . Lika viktigt är förstås att företagarna å sin sida tar sig tid att berätta.

Så dialog på riktigt, där det handlar lika mycket om att lyssna som att prata själv och att skapa mening tillsammans, gissa om det kommer att vara viktigt. Ska fortsätta leta infallsvinklar och ser fram emot att ta del av Svenskt Näringslivs ranking imorgon.

ÖGONBLICK PÅ VSTREET

Ett ögonblick i vardagen stannar kvar. Står och väntar på min cappucino. Baristan bakom disken på vstreet coffee laddar espressomaskinen med kaffe och börjar skumma mjölken. Det är en av de flera hundra kaffe som han ska göra under dagen. Jag ser hur han kupar händerna runt mjölkkannan för att känna in rätt temperatur. Han skruvar av ångstrålen och torkar omsorgsfullt av röret. Han knackar kannan för att få till skummet som han vill. Hans rörelser är exakta. Behärskade. Och vackra. Han ser lika fokuserad och medvetet närvarande ut som en balettdansör. Han tar kaffemuggen och häller sakta i mjölken i en cirkelrörelse som han avslutar med några små knyckar och slutligen ett snabb. Innan han sätter på locket betraktar han ett ögonblick det vackra skumlövet som han skapat på toppen av min cappucino.

Ett ögonblick av många under en dag. Vilken utmaning att i varje av dem faktiskt vara närvarande. Njuta av det som är och se skönheten i små, triviala vardagshändelser. Tacksam för påminnelsen ska jag ta den utmaningen på allvar idag.

VI GÖR PLATS FÖR VÄRDSKAP

På Wikipedia läser jag att ordet forum har många betydelser, ett av dem är plats, där en viss debatt eller liknande ska äga rum. Jag tänker att det är precis det som det handlar om nu när vi skapar Forum för Värdskap 2010! Sigtuna 20-21 maj är platsen för ett dygn med 100% värdskap. Vi på VÄRDSKAPET skapar en plats, ett utrymme för att, inte nödvändigtvis debatt, men samtal, dialog, diskussion ska kunna äga rum. Vi  bjuder in och öppnar upp, skapar förutsättningar för riktigt meningsfulla samtal om värdskap. Om välkomnande ur alla aspekter. På det personliga planet lika väl som på det organisatoriska. I det stora och lilla. Möjligheter och utmaningar. Alla frågor ska få möjlighet att luftas.

För min egen del ser jag fram emot att få höra hur andra har jobbat för att få genomslag i sina respektive organisationer. Hur man skapat delaktighet och engagemang. Allt för att kunna dela med mig vidare till andra som också vill utveckla ett välkomnande förhållningssätt. Jag tror att det blir precis lika kul och givande som i Åre 2007! Och det finns fortfarande platser kvar!