Vad vill du bli när du blir stor? 

En gång sammanförde jag henne med en god vän som jobbade med reklam, och fick då höra hur hon ställde ”sin fråga” till honom, en fråga jag burit med mig sen dess. Oskyldigt vände hon sig mot min kompis och sa:
”Och vad jobbar du med?”
”Jag, jo … jag … eh, jobbar på en reklambyrå”, svarade han lätt besvärat.
”Reklam, aha ... Och vad skulle du vilja göra?”
Min kompis såg först förvånad ut, men rätade plötsligt på ryggen, ögonen tändes och han sa:
”Trädgård, jag skulle vilja jobba med nåt som växer.”
”Kul”, sa hon.
Alla har vi olika skäl att gå till jobbet om morgonen. Antingen ser jag mitt yrkesval som ett medel, något jag gör för att kunna göra något annat, som att resa, spela musik, måla. Eller så gör jag något som känns självklart, kanske följer mina föräldrar och tar över butiken, blir lärare eller advokat. Eller så tänker jag verkligen, kalkylerar, plus och minus, pluggar och känner efter … jo, sjuksköterska, det är nog min grej här i livet. Eller så har jag inget val, vad jag än provar på så hamnar jag där framför pianot och Bach i vilket fall, allt annat känns som ett svek. Jag måste helt enkelt, kosta vad det kosta vill. Oavsett vad så kan det vara värt ibland att gå tillbaka och fundera på varför vi valt att göra det vi gör. Granska oss själva och tänka: Är jag advokat för att jag vill hjälpa utsatta människor eller bara för att jag vill ha en ny BMW vart tredje år, en brandman som räddar liv eller för att jag vill ha en vältränad kropp, en politiker som vill förbättra världen vi lever i eller bryr jag mig mest bara om pensionen?

När jag var stationerad i New York ställde jag dessa frågor till mig själv. Jag var inne i en period då jag tyckte att mitt liv stod still och mest bestod av en massa möten. Kände mig osäker på om det verkligen var rätt för mig. Då upptäckte jag kursen ”Hur man ska komma på vad man ska arbeta med” på The Learning Annex. För mig och några hundra andra var detta mitt i prick. Kursen hölls av Barbara Sher, en mycket karismatisk kvinna som bland annat skrivit boken med den sköna titeln: ”Jag kan göra precis vad jag vill, om jag bara visste vad”. Och den allra första övningen gick ut på att vi skulle lära oss att ljuga för varandra.
”Egentligen spelar det ju inte så stor roll vad ni säger”, sa Barbara. ”Om ni träffar någon ni inte känner, så testa era tankar med en lögn. Vem bryr sig?”

Vi delades upp i mindre grupper och uppgiften var att under två minuter presentera oss och riktigt blåljuga. I min grupp var det en tjej och en kille i fyrtioårsåldern. Tjejen var först ut och berättade att hon var skådespelerska på Broadway och uppriktigt förvånad över att vi inte kände igen henne. Hon beskrev kändisskapets alla nackdelar, hur hopplöst instängt livet kunde vara men samtidigt att stunderna på scen uppvägde allt. Hon älskade verkligen känslan att få gestalta olika människo-öden och visa upp flera sidor av sig själv. Och tipsade oss om en pjäs som hon tyckte vi skulle se. Kanske var det en av hennes bästa rolltolkningar någonsin. Mannen i gruppen var pilot och hade besökt åttiosju länder. Han drevs av viljan att få se världen och att aldrig vara still mer än några dagar i sträck. Han hade sovit på hotell som var rena sagoslotten och hade vänner överallt. Lite generat erkände han att det först hade varit uniformen och stilen som lockat honom in i yrket, men idag var det känslan av att alltid vara på väg, att få se något nytt varje dag, som han inte kunde leva utan. Själv beskrev jag mig som en framgångsrik talare med kurser över hela världen. Mitt liv bestod av att inspirera människor till stordåd och mina program sålde som aldrig förr. Även jag uttryckte min förvåning över att de inte hört talas om mig, och skyllde på att mitt namn kunde vara lite svåruttalat på engelska, att mitt förnamn ofta uppfattades som kvinnligt. Men jag passade på att tipsa om senaste numret av Newsweek där det fanns en stor intervju. När övningen var över, berättade tjejen att hon jobbade som sekreterare på ett advokatkontor.
”Hur trist som helst. Det enda jag gör är att gå med papper mellan tre gubbar som knappt vet vad jag heter.” Piloten visade sig driva en matvaruaffär utanför stan som han övertagit efter sin far. Och när jag själv beskrivit mitt jobb och alla sammankomster jag tvingades delta i, skrattade vi gott och förstod mycket väl syftet med övningen. För första gången i livet hade vi hört oss själva uttrycka våra drömmar inför någon annan. Vi hade fått testa hur det kändes att vara ”där”, mitt i drömmen, och göra något i livet vi verkligen brann för. Text: Jan Gunnarsson och Olle Blohm, ur Den turkosa kostymen

Kommentarer (3)

...att få inför andra säga vad man verkligen önskar i livet och veta att det tolkas som en lögn, då behöver man inte ta djupare ställning och då heller inte ansvar för vad man sagt. Den viktiga signalen till sig själv är att gå vidare på det som man sa, det kan ligga mycket i det, det kan t.o.m vara din framtid. Att göra något som inte känns inspirerande är bara tärande medans annat kan ge hur mycket energi som helst för att det kommer innifrån. Tusentack för alltid lika bra tänkvärda rader och låt alldrig processen stanna upp. Livet pågår hela tiden.

Mervi

Inser när jag läser artikeln att det var det här jag valde att göra idag. Mina drömmar och visioner blev det som mötet kom att handla om. Jag hade bokat ett möte som jag ställde mig frågande inför. Tankar som varför är jag här och vad vill jag dök upp och jag blev plötsligen mycket stressad över att jag tagit initiativet till mötet. Mitt val blev att berätta om min drömvision. Jag berättade om hur jag drömmer om att jag arbetar för att människor skulle känna sig stolta över sitt arbete, hur de känner arbetsglädje och upplever att just det arbetet som de utför är så viktigt, att de känner att de har en viktig uppgift i en helhet. Inspirerad av boken "det goda värdskapet" så sa jag, - tänk att de som arbetar här står där och säger "välkommen till min arbetsplats", välkommen till min Kommun", "välkommen till mitt land". Tack för en härlig och inspirerande artikel. Anette

Anette Sjöbacka, http://www.vardskapet.se/kommentera.asp/lid/26594

Hur underbar artikel som helst! Du fångade verkligen mig där för ett par minuter. Själv har jag som 33-åring hamnat av en slup i det jag vill göra. Fotografera människor! Allt har helt plötsligt lagts för mina fötter och jag behöver bara gå frammåt och glädjas åt detta. Jag blommar verkligen just nu och har helt säkert hamnat rätt. Det rä bara att ta för sig och våga. Dessutom har min chef fått mig att växa som människa genom att visa att han tror på mig, låter mig ta initiativ och leda reklamen och marknadsföringen och köper de flesta av mina tokiga idéer! ...och det är ljuvligt!

Magdalena Johansson