Värdskap på ena halvan 

Ska jag säga till honom att han minsann får maka sig in mot rutan och flytta påkarna som ockuperar min betalda och rättmätiga zon? Eller ska jag bara sitta tyst och glädjas åt jag faktiskt inte behöver mer plats, inte bry mig om vilken uppfostran han fått och inte undra över att det är problem på det här klotet. Ett annat alternativ är leta upp en plats i en annan vagn. Jag väljer att sitta tyst på ena rumphalvan.

Ska man ha rätt eller ska man vara lycklig?

Jag tänker på när jag mötte en joggare några månader tidigare. Han kom i full fart rakt emot mig, trots att det var ett brett spår och att jag höll till höger allt vad jag kunde. Det slutar med att han vägrar byta fil och jag får springa ut i gräset för att inte bli omkullsprungen. Skulle jag ha skrikit, ”håll till höger människa”, eller jagat upp honom och påpekat att han glömt ledhunden?

Ska man vika av eller smälla rakt in i rättvisan?

När jag möter barn på trottoaren så tillämpar jag inte högerregeln. Jag går alltid på utsidan, närmast gatan. Fast är det vuxna tycker jag att de som möter trafiken ska gå längst ut. De ser ju bäst om det kommer en bil.

Detta sitter jag och tänker på när det försenade Roslagståget kränger sig fram genom de vinterprydda förorterna. Vad är rätt? Vems norm gäller? Min? Din? Lagen? Praxis? Ta till exempel en hållplats där tre står och väntar på bussen. Dörrarna slår upp och chauffören förklarar att det bara finns plats för en. Vem ska kliva på? Vår kultur säger den som var där först. Men om en av de tre mår dåligt och behöver komma till sjukhuset? Eller den gamla gubben med svaga ben? Den som kan missa ett flyg till Paris? Ska den som betalar mest få åka med? Och vem ska avgöra? Chauffören? Den som står först? Majoritetsbeslut?

Rättshaverister kallar vi människor som fanatiskt håller sig till regelboken. Men vad hjälper det att komma till Sankte Per och stolt förklara att det ”faktiskt var jag som kom från höger”. Och när blir man dörrmatta? Är det dumt att vara det? Eller ska man leva ett liv där andra människor kan torka av sina fötter på en och själv känna glädjen i att vara till nytta? Ska man rent av sträva efter att nyttja så lite som möjligt av resurserna runt omkring en? En buddist skulle antagligen känna sig väldigt sann på en stjärthalva.

Så vad är rätt? Says who?

Värdskap handlar om att ge, av sina erfarenheter, sin kunskap, sin entusiasm, helt enkelt av lite av den man är. För att lyckas krävs en generös människa. Och källan till allt detta heter tacksamhet. Över sig själv och den man är och över alla människor som gjort det möjligt för mig att göra det jag gör.

Så kanske skulle jag tacka mannen för att han gav mig möjligheten att ge något, om än bara en liten del av ett säte.

Text: Jan Gunnarsson

Kommentera artikel