Konsten att välkomna allt

"Välkomna allt, du menar ALLT?"
"Jopp, och ALLA", ler jag.
"Och hur fasen skulle det se ut?"
"Annorlunda".

Min vän skakar på huvudet, som om hon mött en tokstolle, och fortsätter.

"OK, låt mig testa det. Någon visar sig vara en mördare. Välkomna honom? Eller, någon trampar en på foten, välkomna det med? Tåget försenat en timma, välkomna det? Kom igen!"

"Varför inte ta i lite till, du får besked om att du har en allvarlig sjukdom...".
"...som jag glatt ska välkomna, eller..?".
Hennes skratt visar att hon inte är särskilt övertygad.

"Ta tåget, du sitter där och hör i högtalaren att ni är kraftigt försenade, varför inte välkomna det?"
"För att det är för jäkligt att tågen är försenade, inte är det gratis att resa heller, och så kanske man ska på ett viktigt möte". Hon lägger armarna i kors.

"Fast inte kommer du fram snabbare för att du sitter där och beklagar dig?"

"Nej, det så klart, men vad fasen..". Nu lägger hon det ena benet över det andra.

"Är det inte bättre att välkomna situationen som den är, istället för att sitta och gnälla över hur det borde ha varit?"
"Man är väl inte mer än människa?"

Jag känner hur hon inser vart jag är på väg.
"Jag vet att det är lätt att säga, men ärligt talat vore det inte bättre och skulle det inte vara värt att fundera på saken".

"Kanske det, men jag fattar inte, ingen vill väl ha en tågförsening?"
"Jag menar inte att man ska sitta och hoppas på det, men hur möter man situationen när den uppstår".

"Och då ska man välkomna den? Vad menar du förresten med att välkomna?".

"Att konstatera att det är så och gilla läget".
"Gilla läget?"

"Det sa man i lumpen, att "gilla läget", acceptera det, utgå från att det är som det är och inte drömma om att det var något annat".
"Låter lite passivt, om jag får säga vad jag tycker, mesigt".

"Ja, kanske det kanske, det kan ju dessutom vara så att det som först verkar som ett problem kanske är precis tvärtom".
"Jo, det är ju så klart".

"Du menar att en tågförsening kan vara något positivt?"
"Vad vet man?".
"Ok, men en allvarlig sjukdom?"
"Ja, man får nog anstränga sig lite, det kan jag hålla med om. Fast jag läser rätt ofta om de som till och med har sett en allvarlig sjukdom som något bra, framför allt efteråt har den förändrat deras liv till det bättre".

"If you make it"

"Jo det är såklart. Men kanske ändå, säg att man får besked om en elak tumör och läkaren ger dig ett år att leva..".
"Fy fasen...".
"Jo, visst, vem vill höra det, men frågan blir hur man förhåller sig till den elaka saken inne i ens kropp".
"Förhåller sig, jag tror att man mest är ledsen och förbannad, typ "varför just jag?".
"Säkert, men om man skulle se tumören som en gäst...".

"Och välkomna den...nej nu tror jag att du..."

"Fast gäster försvinner ju efter ett tag! Och vad blir bättre av att vara förbannad på den, livet och allt, är det inte bättre att välkomna situationen?".
"Låter som något som är jäkligt lätt att säga, tills man står där".
"Jag vet, men ändå, ska man inte försöka?"
"Och då tror du att den elaka checkar ut och försvinner, låter lite upp i det blå".
"Nej, det vet jag inget om, men vad jag menar är att om man har ett år, hur vill man leva det?"

Jag tänker att det finns lite olika faser när något händer.

Den första är att välkomna situationen som den är. Att inte försöka bortse från hur det är.
Den andra är att skapa en insikt om vad det handlar om och varför den uppstått.
Den tredje är att agera insiktsfullt.
Den fjärde är att låta situationen försvinna.

"Så min tanke är att alltid först välkomna allt och alla. Att ha det förhållningssättet. Jag har en kompis som alltid säger: "Vikken jäkla tur", oavsett vad som händer.
"Vikken tur att det börjat regna. Då blir bönderna glada.
"Vikken tur att det var en stor nota. Då blir det bra med lön till alla som arbetar på den här krogen".
"Vikken tur att det var fullt på teatern. Då kan vi gå och prata om livet istället.

Att försöka leva just så.

Välkomna allt.

Text. Jan Gunnarsson

Kommentera artikel