Gubben på bussen

januari 22, 2018

Jag sitter och betraktar vintervykortet som spelas upp genom fönstret på Svartsjölandet utanför Stockholm. Det är bedövande vackert med träd och ängar klädda i frostvitt och ett vatten som fryst till skridskois en bit bort.

Plötsligt står föraren några meter framför mig och gestikulerar med armarna. Jag tittar upp förvånat och får av mina hörlurar.

”Du måste gå av nu, det är bussbyte, alla har gått av!”

”Bussbyte, oj det visste jag inte.”

Några minuter senare kliver jag på den nya bussen, hittar en gångplats och letar fram lurarna för att fortsätta lyssna till Hot House Flowers. En äldre herre, kanske 80, iförd vitt välansat skägg, handskar och luva stannar till vid mig och signalerar vänligt att han vill till sätet innanför mig vid fönstret. Jag reser mig upp. Han går förbi mig och slår sig ner. När jag är tillbaka i min stol tar han upp en tjuga som fallit ur min ficka.

Han ler, räcker över sedeln och säger: ”Man ska vara rädd om sina pengar.”

”Just den är inte så mycket att vara rädd om, det är en gammal, försökte betala med den tidigare idag, men fick nobben.”

”Jaså, ja det är inte så enkelt med gamla pengar, jag hade några hundringar hemma som höll på att gå ut, jag menar bli för gamla, så jag ringde Riksbanken och frågade om jag kunde komma in och byta dem mot nya men jag var inte välkommen.”

”Inte?”

”Nä, de ville att jag skulle skicka in sedlarna, de vill väl inte ha så mycket kontanter, men tanke på rån och allt.”

”Snart har vi väl kanske inte kontanter över huvudtaget, det blir väl mer att vi betalar med den här”, säger jag och visar upp min mobil.

”Det tror jag kanske inte, man måste ju kunna betala vänner och så.”

”Fast då är det ju bara att swisha …”

”Svitcha.. ja jag hänger inte med i all det där.”

Vi är tysta en stund.

”Är du härifrån”, undrar jag.

”Nej, nej jag är från västkusten, mellan Kungsbacka och Varberg.”

”Hur hamnade någon från framsidan (lite smicker brukar alltid uppskattas) här?”

”Jag var på Göteborgs Trädgårdsförening där någon tyckte att jag skulle resa upp till Stockholm, jag var bara 16 år, för att besöka Hässelby och de handelsträdgårdar som fanns där. Blev kvar något år, sedan var det dags för rekryten eller lumpen som ni lite yngre kallar det (lite smicker brukar alltid uppskattas). Och när jag var färdig med det, kavalleriet i Borås, tänkte jag att det skulle vara spännande att upptäcka världen, så jag bestämde mig att gå till sjöss.”

”Jaha, hittade du en båt som behövde folk?”

”Ja, det var som att gå till en resebyrå, man fick välja och vraka mellan olika resmål. Jag hamnade på en oljetanker mot Amerika och sydstaterna, jag kommer ihåg hur vi kom till New Orleans och styrde upp på Missisippi river mot Arkansas och Tennesee och allt vad det hette. Fina minnen har jag därifrån.”

”Och sen, vart tog du vägen då?”

”Jag gick på trädgårdskola i Alnarp, Skåne du vet. Några år senare kom jag hit och har varit här sedan dess.”

”Då måste du trivas bra här.”

”Det gör jag verkligen, det finns så mycket natur och många djur, inte minst kor.”

”Jaha, kor tycker du om.”

”Det finns en man, vi kallar honom Ko-Anders, jag frågade honom häromdagen hur många kossor han har och han svarade 110. Det är många kor det. Mycket att ta hand om, men internerna hjälper till mycket, hade nog varit svårt utan dem.”

”Interner?”

”Ja, från anstalten härute, många av dem jobbar med kossorna, något de verkar tycka om.”

”Låter som en bra idé tycker jag.”

”Jo, det är bra att de får ta ansvar för djur. Utvecklar lite empati, eller vad det heter. Jag minns att någon på anstalten berättade för mig att de hade en fånge som skulle friges en dag, men han ville inte lämna anstalten.”

”Inte, jag trodde alla ville ut så fort som möjligt!?”

”Nä, han, fången alltså, hade sagt att det absolut inte gick med tanke på att kossan han hade hand om skulle till att kalva vilken dag som helst och då ville han ju vara med, så något frisläpp var inte aktuellt.”

”Du förresten, hur kom du in på det här med trädgårdar från början, egentligen?”

”Ja du, det är väl som med det mesta, jag träffade någon som inspirerade mig när jag var 12 år och på den vägen är det. Tänk vad en människa kan göra skillnad för en annan.”

Efter en stund stannar bussen vid en livsmedelsaffär, han nickar, jag ställer mig upp. När mitt resesällskap passerar mig säger han, ”det var fint att samtala en stund, ha det så gott.”

”Tack själv, ha det gott du med.”

Ett litet möte har skett.