Den sista biten

april 18, 2018

På snabbtåget ner mot Skåne följer jag nyheterna på datorn. Syrien. Trump. Akademien. Jag tänker att det är en uppochnervänd värld vi lever i och att jag som enskild människa är rätt maktlös vad gäller att förändra världens gång.

Nästan hela vagnen är fylld av en grupp tyskar. De är alla glada och pratar för fullt. Jag funderar på om det skulle vara samma höga stämning om det vore ett svenskt gäng och ler åt tanken att det kanske skulle finnas en Tysk avdelning på tåget för alla som vill umgås, precis som det finns en Tyst för de som vill vara lite mer för sig själva.

På andra sidan gången bredvid mig sitter två av de glada. Efter att vi kommit en bit ner i landet ser jag hur de fäller ner sina stolsbrickor och dukar upp den medhavda matpåsen. De sitter bägge långt fram på stolkanten, nästan så de ska halka av, för att nå fram till maten och jag inser att de inte förstår att man kan dra ut borden för att få dem närmare sig. Funderar på om jag ska säga något. Efter en stund säger jag ”entschuldigen”, de tittar på mig när jag med ett leende drar ut mitt bord likt en magiker som visar ett inövat trick för första gången. ”Ahh, danke”. De drar ut sina brickor, sätter sig lite bekvämare, ger mig tummen upp och ropar till gänget framför att det går att dra ut stolsbrickorna, vilket sprider sig vidare genom hela vagnen.

En stund senare stannar vi till i Hässleholm där jag ska byta tåg. En äldre kvinna i grön basker, färgglad kappa och en större väska gör sig klar för att gå av, jag frågar henne om hon vill ha hjälp med bagaget, hon tittar upp och nickar jakande. Nere på perrongen säger hon tack och våra vägar skiljs.

Så varför tänker jag, gör jag inte alltid det? Varför funderar jag överhuvudtaget om jag ska fråga om jag ser att någon kan behöva hjälp?

Är det för att jag inte vet hur det ska uppfattas? För en tid sedan kom jag gående genom Stockholm Central och fick syn på en man med en portfölj stående som fryst mot en pelare. Jag kände en kille som fick Parkinson och han berättade att han ibland kunde fastna mot en vägg, att han inte lyckades ”ofastna” sig. Så när jag ser mannen på centralen går jag fram och frågar om han är ok. Lite snäset säger han, ”varför skulle jag inte vara det?” Jag säger bara ok, går därifrån och tänker ’hellre en gång för mycket’.

Är det för att jag inte är i harmoni? När jag är stressad eller orolig för något minskar mitt synfält, ibland så pass mycket att jag inte ensser någon som behöver hjälp. Och om jag ser det kanske jag väljer att inte bry mig, att jag har nog med mitt eget.

Är det för att jag inte vill bli indragen i något, som ett samtal? Jag minns att jag fått en stol bredvid en kvinna på en flygning till San Fransisco. När vi taxade ut kände jag att det skulle bli skönt att få luta mig tillbaka och sjunka in i en bok under resan. Samtidigt vill jag ju vara social när någon frågar vem jag är och vart jag ska, så någon läsning blev det inte mycket med under den resan.

Det finns säkert olika skäl till att vi inte alltid sträcker ut en hand, men min erfarenhet är att 9 gånger av 10 så gagnar det såväl den som behöver den som den som sträcker ut den.

Och det fantastiska är att den goda känslan av att vara välkommen uppstår såväl i den vi hjälper som i oss själva.

Värdskap handlar nog mycket om att våga och att orka följa känslan när man tror att vi kan hjälpa någon som inte vet att man kan dra ut en bricka eller har en tung väska att lyfta ner från tåget.

Det kanske inte får världen att byta bana, men betyder mycket för den som ger och den som tar emot en liten vänlig handling.

 

Text: Jan Gunnarsson