Den vackra gästen

maj 14, 2018

 

”Ah, monsieur Jean, bienvenu!”

På väg hem från arbetet på andra sidan Paris slår det mig att suget i magen hänger ihop med den uteblivna lunchen. Så när jag kommer ut från metron vid Cité Universitaire börjar jag spana efter någonstans att äta. Ett par minuter senare står jag och studerar menyn i ett glasskåp, utanför en restaurang inslagen i vita nylongardiner inramade av bruna fönsterlister, på Rue D´arcueil.

Favoriten Steak minute till ett hyfsat pris får mig att gå in.

Det första jag ser därinne är en dam med grått uppsatt hår, bakom en strykbräda mitt bland borden. ”Är det stängt..?” frågar jag på en inte helt perfekt franska, innan jag får syn på några middagsgäster en bit in i lokalen. ”Non non, c´est ouvert”, förklarar hon och lämnar strykjärnet för att visa mig till ett bord. Restaurangen är mörk, belysningen på de Chagalliknade tavlorna i olika storlekar och de levande ljusen på de ljusblå dukarna, ger mig en varm hemkänsla.

När hon kommer fram med menyn och hör min dialekt blir hon genast nyfiken på var den kommer ifrån. ”Suéde, je suis suédois.” ”Oh la la, le plus beau peuple”, utbrister hon och jag ler över tanken att tillhöra det vackraste folket, i alla fall enligt madame. Jag tackar och berättar att i Sverige är det inte så vanligt med strykjärn mitt i restaurangen.

”Alors, man måste vara effektiv, dukar måste strykas, det ska vara lite stil och så vill jag ju vara nära mina gäster”, förklarar hon med en illa dold stolthet som det vore den mest självklara saken i världen.

En stund senare kommer hennes man, förstår jag senare, ut från köket med den bästa Steak minute jag någonsin ätit, vilket jag säger till honom när jag är på väg ut efter måltiden. ”Merci, merci beaucoup”, säger han och skiner upp.

Hon tittar upp från strykbrädan, ”vi ses snart, mannen från det vackra folket! Comment appelez vous?” ”Je m´appele Jan.” ”Ah, monsieur Jean, á bientôt.”

Det är många år sedan nu, men jag minns att jag var tillbaka till restaurangen säkert två-tre dagar i veckan och hur glada de blev varje gång jag kom och förklarade att de hade den bästa maten och det finaste värdskapet i hela Frankrike, ja Europa.

När jag tänker tillbaka på mina besök ser jag att det välkomnande jag upplevde på restaurangen, är en rätt sammansatt av tre huvudingredienser.

Den första ingrediensen: Värdskap.Hur vi välkomnar andra. Att se människor vi möter som gäster. Varje gång jag kom till deras restaurang fick de mig att känna mig väntad, som en vän de var glada att se.

Den andra: Gästskap. Hur vi låter oss välkomnas av andra. Jag kom dit varje gång och gav dem något. Som uppskattning och tacksamhet. Som gäst har jag ett lika stort ansvar för ett fint möte som min värd, tänker jag.

Den tredje ingrediensen: Självvärdskap. Hur vi välkomnar oss själva. Att jag är en god vän med mig själv, att jag är i harmoni och tillfreds med den jag är, det jag har och det jag gör.

Mina besök på restaurangen blev nog så fina för att alla tre ingredienserna fanns med.

För många av oss är ordet “välkomnande” en viktig del i våra liv, ett sätt att vara på. Vi är det som värdar, vi är det som gäster och vi är det som värdar gentemot oss själva.

Det ger livet en varm ton och en känsla av mening och glädje.

Och att man som gäst kan få känna sig lite vacker en stund, är en ”petit bonus”.

 

Text: Jan Gunnarsson