Jag tar resten

januari 14, 2019

Det är en bra dag. Jag känner mig harmonisk och bär en skön känsla i kroppen efter att ha åkt 24 varv runt Stockholm stadions 412 meter långa skidspår. På väg hem går jag in med (inte på!) skidorna på Coop för att köpa en nyttig middag. Jag hittar en toskansk tomatsoppa och går till kassan.

Där hamnar jag bakom en medelålders man, orakad och med rufsigt hår, lite slitna byxor. Han lägger sakta några mynt i ett inkast för att betala en baguette, en dryck och lite pålägg. Efter ett tag är fickan tom och han mumlar ett ”hm”.
”Det fattas 12 kronor” säger den grönklädde killen med en vänlig blick.
”!2..hm.”
Mannen ser lite vilsen ut, letar ännu en gång i fickan, tittar bort mot varorna, som han funderar vad han ska ta bort.

Jag slår till med ett leende och ”jag tar resten”.

Den orakade vänder sig om och säger förvånat ”tack, men jag tar det som fattas på kortet, tack i alla fall, det var väldigt vänligt”.

Lite snopet säger jag, ”inga problem”.

Jag lämnar butiken och funderar på varför jag fick tanken att han inte hade pengar och vad som fick mig att hjälpa honom med det som fattades. Det var ju inte så att jag stått och funderat på det en stund innan jag klämde ur mig mitt erbjudande, det bara kom som från ingenstans.

Jag landar i att min idé om honom handlar om att jag inte är fri från fördomar och att det andra, mitt erbjudande, nog hängde ihop med mitt harmoniska tillstånd. Hade jag stått där stressad, oroad över något eller allmänt missnöjd, hade jag nog inte bidragit.

”Det börjar med att vi välkomnar oss själva”, brukar jag säga i mina föreläsningar, ”att vi själva är tillfreds med livet, då öppnar vi spontant upp för att hjälpa andra. När vi själva är i fullständig harmoni, betraktar vi alla vi möter som medmänniskor, medresenärer. När vi själva är i balans kommer vårt naturliga värdskap ge sig till känna spontant. Jag tänker att det är att vara autentisk, att vara i samklang med det som vill gott i oss.

Och det vet vi ju alla, att det ger minst lika mycket glädje att ge som att få något.

Jag får höra det hela tiden från människor jag möter. Lars berättade:

Jag stod i köket på äldreboendet när kollegan kommer in och såg att allt inte var bra.
”Hur är det Lars?”
”Det är väl bra, har det lite jobbigt med min pappa som ska in på ett boende i dagarna. Han ringde nyss och var lite orolig vilket man kan förstå efter att ha levt i samma hus tillsammans med mamma så långt jag kan minnas
”Jag kan ta ditt skift i morgon om det skulle vara till hjälp.”
”Gud, vad snällt, jag ska kolla läget, men jättetack, vad glad jag blir.”

En människa som välkomnande sig själv och sin kollega.

Det är dock inte alltid det blir rätt. En dag kom jag gående i ett köpcenter och ser en man som står alldeles still och lutar sig lite framåt mot en vägg. Jag tänker på en vän som led av Parkinson och berättade att han ibland kunde ”frysa” i ett läge och inte lyckades ta sig ur det. En gång hade han lyckas få upp sin mobil och kunde ringa någon som kom och hjälpte honom. Med dessa tankar går jag fram till mannen i köpcentret och frågar om allt är ok. Han tittar upp och säger förvånat, ”absolut, varför skulle det inte vara det?”. Jag får ur mig ett, ”jag bara undrade.”

Eller kurskamraten på Stanforduniversitet där jag fick min utbildning till lärare i medkänsla. Hon berättade att hon besökt en väninna vars man led av en obotbar cancer. Hur de hade suttit alla tre tillsammans och delat minnen, skratt och tårar. Efter ett tag hade väninnan bett sin vän att få vara ensam med sin man. När min kurskompis kom ner i köket fann hon travar med disk, allt i en stor röra. Hon tittade på klockan, kavlade upp ärmarna och diskade upp allting. Precis när hon torkar av den sista bänken kommer väninnan ner och utbrister: ”Oj, har du diskat, det borde jag sagt, jag spar disken en vecka tills vår dotter kommer den här eftermiddagen i veckan. Det brukar göra det enklare för oss att umgås och prata, när det ligger en döende man och pappa en trappa upp, men …. tack i alla fall.”

Så visst kan vår medkänsla, vår vilja att hjälpa till leda lite fel ibland, men hellre det än att vi aldrig vågar och vill sträcka ut en hand till någon vi tror kan behöva den.

Därför handlar värdskap framför allt om ett sätt att vara på, om att befinna sig i ett välkomnande tillstånd. Det är därifrån våra ord och handlingar kommer, ofta spontant.

Som när en harmonisk skidåkare tror att en människa behöver tolv kronor.

Text: Jan Gunnarsson