Det vi bryr oss om

mars 14, 2019

”Ibland skulle det vara enklare att inte bry sig så mycket, att ha lite mindre empati”, sa en kille under en föreläsning.” Hur menar du?”, sa jag nyfiket. ”Jomen, jag är som en slags empatisvamp, finns det någon någonstans som har ett litet problem kan jag bli ledsen av det.”

Han blev tyst men jag såg att det fanns mer som ville ut.

”Jag är lärare och hade för något år sedan en ung tjej i klassen som inte hade det så lätt, hon hade en neurologisk skada, men kämpade på. Jag brydde mig verkligen om henne, jag bryr mig om alla mina elever, men lite extra om henne. Efter en termin beslöts det att hon inte skulle gå kvar i klassen, för att det skulle vara enklare och bättre för henne att gå i en specialklass. Under tiden i min klass hade hon utvecklat ett förtroende till mig, jag var en viktig person för henne. Efter att hon satts i en ny klass ringde hon mig några gånger och undrade om jag kunde komma över en kväll i veckan och hjälpa henne med studierna. På den tiden hade jag småbarn och var tvungen att säga nej. Men det gjorde ont och jag tänker ibland på hur det gått för henne.”

Det är lätt att tänka att omtänksamhet är något viktigt och eftersträvansvärt, vilket det ju är. Utan omtanke skulle ingen av oss klara sig. Tänk bara på all omtanke vi upplevt under de första åren av våra liv. Det finns en väv av omtanke vi alla är en del av. Människor du aldrig kommer att träffa vars handlingar gör ditt liv möjligt, precis som du bidrar till andra, du aldrig kommer att träffa.

Men det finns även en annan sida av omtänksamheten, som innebär att det vi verkligen bryr oss om även är det som också kan göra oss ledsna, oroliga och besvikna.  För det som vi verkligen bryr oss om, något vi är riktigt rädda om innehåller förutom glädje, frön till oro och besvikelse. Om vi är rädda om planeten och klimatet, och samtidigt ser vart det är på väg. Jag tänker på kollegan som hela hon lever så att allt levande i framtiden ska kunna leva vackra liv.

Vi bryr oss om våra barn, att vi ligger vakna och känner lugnet när vi hör dörren öppnas. Vi bryr oss om våra elever, patienter eller vilken etikett vi sätter på människorna vi går till jobbet för.  Jag tänker på berättelsen om Marta  i boken ’Leda som värd’ av mig och Olle Blohm:

Ett land som heter Marta

Vissa resor är längre än andra. För en småbarnsfamilj från Kongo var resan upp till Sverige och Svenstavik drygt sju hundra mil och sjuttio grader i temperaturskillnad. De lämnade sitt hemland i fyrtio graders värme i sandaler och kortärmat för att två dygn senare komma fram till trettio minusgrader. Kriget därhemma hade tvingat dem att snabbt fylla varsin liten väska med personliga ägodelar och gå ombord på ett plan som tog dem till andra sidan jorden. Här väntade ett nytt land, ett nytt språk, ett nytt klimat, ny mat och nya traditioner. Men en sak var bekant, Marta. För enligt äldsta dottern i familjen påminde Marta om mostern hemma i Kongo. Eller, som hon sa, en blandning mellan moster och farmor.

Marta är flyktingsamordnare och den första person som lär känna familjen. De är hon som möter dem ute på flygplatsen, ett första möte som ofta består av en kram.

”När dom känner att någon är glad att se dom, försvinner ofta lite av temperaturskillnaden. Sen har vi inte alltid språket, bortsett då från det språk vi alla har, det som sitter i kroppen.”

Marta vet vad det innebär att upptäcka ett nytt land. Hon kom själv till Sverige efter flera års arbete inom resebranschen i London. Född i Polen av två föräldrar som i sin tur kom från olika länder.

”Jag är en riktig blandras”, säger hon glatt och kluckar av skratt. I arbetet som flyktingsamordnare möter hon människor från jordens alla hörn. Alla har de flytt undan krig, fattigdom och förföljelse och Sverige är den trygga hamn de önskar få överleva i. Och jag slås av att Marta är det första dessa människor möter. En kvinna som i mångt och mycket blir synonymt med landet de rest till. Jag frågar henne om hon känner det, att hon bär hela landet?

”Jo, så kan man säga. Men jag är ju bara en människa som dom. Det är ju så vi möts, som människor. Allt annat är ju helt nytt.”

Jag tänker på det på vägen hem till min trygga lilla värld. Att det är människan och det mänskliga som är kopplingen, bryggan, länken. Hur vi än vänder och vrider på världen, i nöd står vi alla där inför en annan människa. Och skillnaden mellan två människor kan ju aldrig vara sjuttio grader eller sju hundra mil. För i en kram finns ju inga avstånd alls.

 

Tillbaka till killen som ville ha lite mindre empati. En fråga är ”Hur ska jag hantera när jag blir ledsen eller besviken över något jag bryr mig om, utan att bli likgiltig och stänga ute människor, för att skydda mig?”

Omtanke är att vara rädda om varandra, inte för varandra.