Det krävs två…

June 13, 2021

Hans hår är vaxat och bakåtkammat, lite krulligt och uppcurlat i nacken. Den guldfärgade slipsen håller ihop den vita kragen på den blåvitrandiga skjortan vars manschetter trycks ihop av knappar som matchar de i guld på blazern. Som avslutning beiga välstrukna byxor och snörskor i brun mocka bredvid den lite slitna, bruna portföljen. I ena handen, den med gulklockan, en Dagens Industri, i den andra en supertunn mobil.

“Va… det hörs lite taskigt här på tåget… tänk att dom inte kan fixa till en sån enkel sak… man kan ju för fan landa på månen… vasä­ geru… har dom där jävla nordkoreanerna skickat iväg en testmissil igen… otroligt… dom kan ju fan inte träffa ett mål även om det var fastlimmat på själva raketen…det påverkar ju kursen i Shanghai för fan…va… har han gjort det… tänk om den där jävla presidenten i Iran kunde hålla babblan… vad säger du… ska vi sälja av ett antal eller…”

Han sitter bredvid mig. Är kanske 23 år.

Hon är snart pensionär. Kommer dragande med sin vagn för att servera den frukost som ingår i förstaklasspriset på X2000.

Lite försynt frågar hon guldgrabben:
“Te eller kaffe..?”
“Vänta…vasaru…?”
“Om du vill ha te eller kaffe.”
“Kaffe… asså jag tycker vi säljer av rasket vi köpte igår… vänta… och mjölk… du vet det kan ju gå käpprätt åt… nej inget socker… så jag… hallå… hallå… hörumig… hallå men va fa…”

När hon ställt ner brickan på hans bord tittar hon på mig. Under loppet av en sekund så förstår vi varandras tankar. Våra läppar och ögon ler samstämt åt killen bredvid., som om de sa “ja denna ungdom.”

“Te tack, säger jag.”

När hon drar vagnen vidare tänker jag på henne. Att hon kanske arbetat hela sitt liv på SJ. En gång som en mäktig konduktör som stolt viserade resenärer och hade järnkoll på tidtabellen, kanske till och med hade hon haft en visselpipa och en konduktörskepa. Och hur SJ sedan växlat in på ett modernare och effektivare spår, med resultat att hon nu även skulle servera oss frukost vid borden. Hela förändringsprocessen fladdrar förbi i tankarna. Resan från konduktör till servitör.

Jag tänker på rollen som gäst. På gästskapet. Att som gäst visa vår värd, den som tjänar oss, samma respekt som vi vill uppleva. Att vi visar vår uppskattning och tacksamhet. Ibland kanske underlättar. Att inte missa att “se” människan i den som tjänar oss, som utöver ett värdskap. Att det krävs två för att ett möte ska bli fint.

Fast att en karl på 23 i raskt tempo mot första miljarden, om det inte vore för några jäkla tokstollar i Asien, inte riktigt tänker så, det får man nog ha lite överseende med.

Text: Jan Gunnarsson