Att lämna någon ifred…

September 27, 2021

Det är möte med branschkollegorna och värdskap står på agendan. Mitt favorittema! Vi får i uppgift att återge ett minne, och ordet går laget runt. Åh så många fina inspirerande berättelser om möten och ögonblick som gjort avtryck och skillnad! När det blir min tur blir det plötsligt blankt i huvudet. Det enda jag kommer på är ett möte som inte alls är i klass med de andras. Spontant börjar jag ändå berätta, kanske mest för att undvika den pinsamma tystnad som uppstår om jag inte kan ge något exempel alls.

”Det är juli och högsäsong. Himlen är tillförlitligt blå sedan flera dagar och vi njuter av ljuvliga dagar när sommar-Sverige är som allra vackrast. Jag är glad att det är just den här veckan vi får besök av en mycket prominent gäst, en sådan där som man vill välkomna lite extra. Sällskapet kommer verkligen få se det allra bästa vi har att erbjuda i vår destination! Idag ska de vandra till en av våra fina utsiktspunkter, dagen efter i nationalparken. De har inte efterfrågat någon särskild service, förutom en karta för morgondagens utflykt, men det här känns ju som ett givet tillfälle att ge lite extra, lägga lite extra tid, vara tillgänglig. Jag bestämmer mig för att möta upp längs vandringen. Klär mig stolt i t-shirt med loggan på bröstet, och sätter dito keps på huvudet för säkerhets skull. Jag ler mot min egen spegelbild, blir glad och stolt av vad jag ser, och känner mig upprymd och nöjd när jag drar iväg: Det här är omtanke! En genuin värme, ett äkta engagemang – med det kommer jag kunna ge ytterligare guldkant till vilken upplevelse som helst ju – långt utöver den enkla karta de bett att få.

Jag parkerar på stigen våra gäster ska vandra och väntar in dem i skuggan av ett träd. Det här är en av våra mest uppskattade stigar och idag är många ute och njuter. Andra vandrare passerar i små grupper och några stannar upp med frågor om leden, och jag går in i mitt bästa guide-mode, förklarar och pekar och ler mitt allra största. Mitt i en sådan berättelse kommer så mitt väntade sällskap. Jag väver in ett varmt välkommen och tar om en del av informationen med ett ännu större leende. Himmel vilken fin dag de har framför sig! Det här blir toppen!

Till min stora förvåning stannar de inte upp, utan knatar bara vidare, förbi mig, med ganska mulna blickar. Jag hinner uppfatta svettiga pannor och blöta ryggar. Det är 27 grader varmt och jag kan inte se att någon av dem bär med sig något vatten. Från här har de en timme till bergets topp. Kanske strapatsen kommer bli för tuff? Jag skyndar ifatt, förklarar stigningen de har framför sig och känner mig nöjd att finnas där med information om alternativet att ta linbana upp till toppen, om det här känns för ansträngande. Det är då jag inser att det här har gått helt åt skogen. Sällskapet stannar upp, blickarna mörknar ytterligare en nyans innan de vänder helt på klacken. Nu vill de plötsligt inte göra den här vandringen längre. Förvirrad får jag istället visa dem närmaste vägen ned. Jag går först med ett svidande i magen och tusen tankar: Var gick det fel? Jag som kom med all min värme och de allra bästa intentioner? Jag tycker mig höra dem muttra längre bak i ledet något om Disneyland och förstår ingenting.”

Runt bordet möts jag av branschkollegornas blickar. De ser ut att undra var jag är på väg med den här historien. Jag inser att jag blivit rödflammig på halsen under berättandet; känslan av misslyckande kommer så starkt tillbaka med minnet. Jag som tycker mig vara rätt bra på värdskap. Och varför berättar allt det här, när uppgiften var att dela goda exempel? Men någonstans vet jag att det här är viktigt. Det finns något att lära av det här.

”Jag blir fortfarande provocerad av minnet” bekänner jag inför kollegorna. ”För det satte en av mina föreställningar på kant. Jag har nog alltid tänkt att engagemang, värme och omtanke räcker för att öppna dörrar. Att det goda värdskapet främst handlar om det – att vi genuint tycker om det vi gör. Men i det här glömde jag det viktigaste: att värdskap också handlar om att lämna utrymme för den vi möter. Jag fick senare veta att sällskapet hade önskat sig en stilla vandring, helst utan några som helst andra möten, och helt på egen hand. Att de var vana vid tuffa strapatser på exotiska platser. Med den informationen kan jag förstå att min hela uppenbarelse ledde tankarna till Disneyland. Att förslaget om linbana kändes som en förolämpning. Lesson learned” summerar jag, fortfarande något trevande ”är kanske att vi aldrig får förlora oss så mycket i vårt stora engagemang och vår vilja att bjuda till med det lilla extra, att vi fokuserar så mycket på det vi vill ge att vi missar att lyssna in vad vår gäst behöver. Tänk om värdskap ibland till och med handlar om att lämna någon ifred?”

När jag avrundar är jag fortfarande osäker på om mitt exempel haft något värde för de andra. Men på nästa träff är de flera som refererar till min historia, och vi kan skratta åt den tillsammans.  En av mina sämre värdskapsinsatser, men en som lämnat avtryck. Och kanske kan vi kosta på oss att ibland reflektera tillsammans över de där situationerna när allt inte blir så bra?

Gäskribent och värdskapsspanare: Malin Wermelin